Lovligt

Bästa jullovet någonsin och ett lugn som stryker mig över ryggen. Ledighet som låter en landa, låter lungorna andas. Går på välbekanta gator där snömodden bråkar med fötterna. Spelar sällskapsspel, äter, äter mer. Träffar släkt. Såsar omkring. Blir dagvill, tycker inte att det gör någonting alls. Kollar knappt på klockan. Vaknar sent, somnar senare. Äter långfrukost. Smeker en nacke. Vill alltid smeka den mer.

Julaftons midnatt, möts vid viadukten och blir glada, yra. (tycker nått känns mer komplett). Promenerar samman, ger julklappar mitt i nattsvärtan, skrattar som dårar, tar helg, tar långledigt.

Kramar gamla vännerna. De knackar på och ramlar in som vanligt, och allt känns som det ska. Som det brukade. Som det alltid borde. Vill ha det jämt. Vill vardag. Vill bo. Vill bli. Bara vara. Här och med de här människorna.

Syster Surprise

Inte ett knyst fick hon veta. Syster Norge. Men igår tog jag mitt pick, mitt pack och mina kängor till ett tåg med destination Arlanda. Där väntade mamman med flygbiljetter till Stavanger. Vi skulle resa i smyg. Tassade på flyget, susade i luften, såg fjordar från fönstret och kom fram. Begav oss till systerns arbetsplats, klev in i butiken och överraskningen var ett faktum.
Tårtrill från Josefins kinder, massivt kramkalas allas armar emellan. Fem månader sedan senaste mötet och det är ju alldeles för länge sedan. Tar tid innan vi landar fast flygplanet tog mark för timmar sedan. Underligt drömskt. Är vi verkligen här? Vart var jag innan?

Har aldrig hälsat på tidigare. Åsikt: Tycker om träfasaderna. Husen, särskilt de färgstarka. Språket (så himla käckt). Tycker mindre om priserna. Förstår inte matkulturen. Har det gott.
Blir här till måndag. Pausar från allt annat, har "bara vara semester" och det är skönt. Driver runt i gränder och på kullerstenen. Som om man tankar på nytt, laddar batterierna utan att man fattat att de varit ganska tomma. Tänk att det ska krävas en Norge-visit för något sådant..
Pusshej/K

Hofors

Senaste låtuppgiften; Om tågturer som tar alldeles för lång tid. Om Sveriges jävla järnvägar. Om en tågstation där allt är tomt, tyst, mörkt och kallt. Om en önskan att vara någon annanstans.
Om Hofors.

Om kaviar, typ.

Okej så här va: De här studierna tar typ all kreativitet jag har i mig så jag orkar inte skriva så mycket lajbans här. Det är himla tråkigt att erkänna. Men så är det och kommer kanske vara det här året. Beroende på om jag blir kvar här eller inte. Jag väger ställets för och nackdelar just nu. Ser mest nackdelar.
När musiken blir till ångest och läxor tappar det charmen och jag känner så mycket motvilja. För tillfället pressar jag mest ur mig saker "för att jag måste", känner mig som en nästintill tom tub Kalles kaviar som någon försöker pressa ur den sista klicken ur.
Musik under krav är inte jättekul, sen är kanske frågan vilka krav som är mina och vilka som är skolans. Jag verkar inte bli av med de där höga hästarna även om jag vill. De har blivit små osynliga spökhästar i stället. Fyfan vad kasst. Vid datorn väntar läxorna och deadlines, i huvudet väntar vakuum och ovilja. Hipp hurra vad kul det är att se uppgifter hopa sig på hög. Fråga: Vad gör man när motivation är noll och inspirationen detsamma? Svar: Inte ett dugg, fast man borde.
Ibland önskar jag att jag kunde vara mindre regelrätt och mer I don't give a fuck, vad mycket enklare det vore att tillåta sig skita i saker ibland.

Kontra kontraster

Förra veckans låtuppgift; Rikt på kontraster och dynamiskt värre. Sjukt och förbluffande underhållande på samma gång. Uppgiften var: Blanda sorglig text med glad melodi, eller glad text med sorglig melodi. Välj själv. Jag valde en hemsk, möjligen självmordsbenägen text och mixade samman med soligaste melodin. Schizofrent, groteskt och roligt! Var så god att lyssna här: Into the blue

Matchat

Nu brinner löven igen och jag med dem. Går klädd i höst ända upp till tänderna. Igår på perrongen i Bollnäs, väntande på ett tåg mot dalarna, skrattade jag lite när jag upptäckte hur väl jag synkade med min reselektyr. Kanske man borde klä sig som bokomslag oftare? De kan ju vara förträffligt snygga. Som det här slitna exemplaret, lånat av en folkhögskolekamrat.
Dyker ner bland sidorna medan färgerna susar förbi utanför fönstret. Missar nästan allt som händer där ute. Oktobernaturen. Knallgult överallt. Går inte att ogilla sina resor på räls då. Himla fint. Himla fint Oktober.. Nu hedemorahelg, med ett humör som avspeglas i trädkronorna. Glatt, sprakande och friskt. /K

Om höga hästar (i låtform!)

Jag har nämnt det åtskilliga gånger, det här med de förbannat höga hästarna. Det här med skyskrapsrejäla ambitioner och prestations-pushiga tankebanor. Det är så lätt att fara iväg och tvinga sig själv till överdrift. Pressa duktigheten lite lite till och, fast man gör mer än det bästa man kan, trycka ner sig tungt i skosulorna. Tänka att man inte duger till annat än kattlort om man inte redan kan allt, eller gör minsta snedsteg. River ett hinder eller två..
Jag försöker ständigt hoppa av sådana fålar när de kommer galopperande förbi. Försöker välja små fallabella-ponnyer i stället. Här borta i hälsinglandet är det en daglig prövning. Det har nog de flesta förstått. Det är så viktigt att tillåta sig vara medelmåttig ibland, lära sig vara på marken. Det här har blivit ett statement som jag måste tjata om hela tiden, både för egen och andras del.
Man ska inte behöva krama musten ur sig för att känna sig duglig. I stället borde målet vara att trivas fint på låga, lugnt skrittande och ettriga ponnyer och kunna stå för det. Tillåta sig att välja färggranna my little ponys i stället för vildhästar. Det är en mer realistisk och hållbar hållning, åtminstone för ett berg och dalbane-sinne som mitt. Får ständigt svindel och ångest uppe på de där kusarna, (jag svär, ibland bär de till och med platåskor).
Med en ponnys mankhöjd faller man knappast särskilt hårt, om man faller alls. Långt mycket vettigare. Därmed inte sagt att man inte ska få galoppera vilt om man känner för det någon gång då och då. Sådant kan ju också vara kul. Men här handlar det mer om att tillåta sig att kliva ner när man behöver det.
Detta, go vänner, är mitt valda tema på senaste låtuppgiften från skolan. Den är som en enda stor kom ihåg-lapp till mig själv och till alla höghäst-ryttare/hästälskare/my-little-pony-fanatiker. Tillåt dig rida lågt. Tvinga dina höga höstar att förvandlas till fallabellas ibland. Och ha förbaskat trevligt när du gör så.
Jag hade väldigt roligt när jag lekte fram den här låten, och struntade lite i vad man borde eller inte borde göra. Körde fullhjärtat på kreativ glädje i stället, som någon som jag tycker om beskrev det. Satt och skrattade fram hela härligheten. Och där, har jag sagt mitt om det. Förhoppningsvis för sista gången. Vill du höra mig sjunga om det i stället, så är du mer än välkommen att klicka här.

Svenskt Experiment

Tjo! Här är senaste kreationen från mina studier. Det blev nått svenskt om tidiga vårkvällar, berusning, promenader över stora städer och känsloförvirring. Lyssna den som vågar och vill. Jag vet inte riktigt vad det här är, eller vad det ska gå under för typ av genre, men spela roll. Det är roligt att testa nya riktningar. Intressant att prova på svenskan, minst sagt. Kan hända finns där något att hämta.
Bli kvar (Ta och lägg av)

Nu ska jag börja mala ur mig ännu en låtuppgift, som nog egentligen kan vara rolig, men ändå lite lagom slitig. Det är liksom non stop leverera, skapa, skriv och formulera. Vill ha en liten paus, men har inte riktigt tid. Det är väl bra typiskt. Behov av tid och helt utan det. Så himla Svensson.
Utöver tidsbrist och överbelastning på kreativitets-nerven går det mesta bra. Gitarrlektionerna gör mig till en jävel på fingerpicking, och mitt mer frekventa användande av uppsjungning ger resultat. Rösten känns typ smord, väloljad, mjuk och skön. Om inget annat går vägen har jag ju alltid det att glädja mig över. Hurrarop på det.
Nu får jag inte hänga här mer, jag måste ju skapa. Bra drygt med måsten förresten, ett nödvändigt ont. Både behöver, gillar och ogillar det. Nu har jag flockar av måsten hängandes över mig. Deadlines att stressa över och så MÅSTE det väl vara om man ska komma någonstans. Fy sjutton för det. Fy sjutton för att läsa läxor igen och inse att det ger resultat. Fy sjutton för att man då inser att man inte har underlag för att avsky sina läxor. Man borde ju snarare älska dem. Älska dem för den utmaning och utveckling de matar en med. Fy sjutton. Jag är fast. Hejdå nu. Vi ses, vi hörs, vi skrivs, när vi gör det. Simple as that. /K

Play it again, Sus!

Nu har hon en musikvideo också min Sole Sus. Jag är glad för det.

För jag tycker förbaskat mycket om låten. Tycker den andas självständighet och jävlar anamma.

Och jag tycker du ska se den och dela den med både pärlor och svin.

Och allt annat löst pack som finns där ute på gator och torg.
Så det så/K

Ljudmoln-länkar

Idag är en bra dag. Det är fredag och jag är på gott humör. På fredagar är det alltid lite extra fint. Jag har putsat bort smuts och sugit alla dammpartiklar rätt in i dammsugaren (så att rummet ska återspegla finhets-känslan). Smart drag. Ikväll får jag besök. Och det blir också fint.
När man är på sånt här fint humör då passar det sig alldeles förträffligt att länka till sina projekt i skolan. Jag har ett soundcloudkonto enbart för skoluppgifterna och där kan man gå in och lyssna om man känner för det. Under året kommer det dyka upp större och mindre verk på den sidan. Det är de ljuva resultaten från de låtuppgifter vi får ta oss ann och spelar in. Kvalitén och innehållet kan nog vara fruktansvärt varierande, men för er som är nyfikna på vad jag håller på med här borta kan det kanske vara ett underhållande smakprov. Det är inte klassiska karro-stycken det handlar om nu, utan om att testa och prova och vrida ur sig något via olika låtskrivarknep. Bara så ni vet. Jag kommer hur som helst fortsätta länka upp mina skapelser för den som vill lyssna.
Hittills ligger det två magnifika och storslagna verk på den där länken. Den första uppgiften gick ut på att bygga en låt utav färdiga ljud (loopar) i inspelningsprogrammet vi använder. Därtill skulle det komma med en robot-text. En fixad och trixad text hittad på nätet, typ. Jag valde att flirta ihjäl mig med 80-talet och The Breakfast Club. Så här lät det.
Nästa uppgift var något annat, lite mer experimentellt... Ett kortare stycke byggt enbart på kvintar (musikteori-nooben i mig orkar inte förklara vad det är, eller varför, särskilt ingående). Till det skulle vi göra en fri översättning av den text vi använt oss av i loop-projektet. Underligt och utmanande. Och kul. Det blev så här. Känn er välkomna att kommentera och undra.
Att sitta och leka med inspelningsprogram är för övrigt det hittills roligaste här uppe. Ser fram emot att lära mig mer. För de som funderar så ska jag så klart spela in lite av mina "riktiga" verk med. Ingen fara på taket. Var så säkra/K

Motiga motgångars musikteori-motherfucker

Hej och hå, hej och hå. Bollnäs far fram förbannat fort. Snart har det gått en månad och jag har redan  börjat tappat greppet om verkligheten. Eller nej då, inte så, men det är mycket nytt. Folkis-liv blir lätt det enda livet man lever och man måste komma ihåg att resa bort från den här bubblan ibland. Därutanför finns andra världar som tacksamt nog bär något helt annat.
Här är ett landskap där jag inte kan vägarna. Ett land där jag inte alls kan språket. Eller så här; Kanske är det här lite som att ha läst franska i hela grundskolan och tro att man kan det relativt bra och sen ta en tripp till Frankrike. Och där på plats inser man att man verkligen inte alls hänger med i deras brutala tempo? Lite så. Det blir en läskig chockeffekt som jag väldigt mycket vill ska avta. För det är inte jag.
Det är så mycket nytt här, och på ett helt annat sätt än jag trodde. En hel massa främmande tankebanor och hjärnan är på non stop. Tacksamt där är väl att jag åtminstone somnar utan problem varje kväll. Har ständigt musiktermer och tecken hängandes över huvudet, så utmattningen kommer som en skänk från ovan..
Dagarna är annars i mångt och mycket bra, och kanske inte jättesvåra, men ibland känner jag mig långt bakom flötet. Försöker vara okej med det. Försöker bära ordet "noob" med stolthet. För man måste inte kunna allt. Och jag vill stå för det. Och för normalhöga prestationskrav, inte skyhöga hästar. Och jag vill fortsätta sjunga utan att övertänka det. Och behålla inställningen att "musik-ska-byggas-utav-glädje". Och jag vill lära mig ta allt med en nypa salt och inte rusa in i väggen så fort jag möter hinder.
Som ni hör, här finns det tvivel. Jag hatar det och hur jag blir av det. Det handlar om det här med att duga som man är... Det här med att prova något nytt och inte klanka ner så fort det tar emot. Det här med att låta sig påverkas lagom och inte ta åt sig hela vägen ända in. Det här helvetet med duktiga flickan-komplex. Hur står man emot?
Det här med att komma ihåg vem man är och lita på sin förmåga. Att inte kollra bort sig själv. Så oerhört viktigt och så in i bängen lätt att glömma i nya situationer. Det här med att vilja stå för styrka och samtidigt inse att man så himla lätt kan dala. Så hemskt, att man snabbare än en blinkning kan bli lika liten som en pyssling och tvivla på vad man egentligen har att komma med. Gott folk, det här duger ju bara inte. Så jag ska bannemej ta mig igenom det och sen ska jag sjunga surt eller rent, och högt och galet och med eller mot alla regler. Musikteori, min fiende, eller kanske bara en främling jag inte riktigt förstår, du ska fan inte knäcka mig. Det gör du bara inte. Och hör sen.

Introprojekt

Bollnäs första skolvecka kickstartar rejält. Klockan elva idag fick vi veta om ett underbart endagsprojekt. Ett samarbete med Ljudteknik, Sound-design och Radiolinjen här på skolan. Ikväll klockan 19.00 28/8 håller vi direktsänd konsert via skolans egen radiostation. Vi på sing-song ska framföra en varsin låt. Blir galaj.
Har hållit på och fixat hela dagen och fortsätter tills det går mot natt. Ska snart upp och promota på stan, spela, dela ut flyers. Roligt att känna hur saker händer.
Och det absolut finaste i kråksången är ju att vem som helst över hela världen kan lyssna in.
Så jag tycker faktiskt du borde låna oss dina öron och surfa in på Radio Vågen.

Pusshej/K

Bollnäs-början (några intryck)

Det finns gula byggnader i en fin formation med en gräsplätt på mitten. Det finns en rektor som heter Annica. En vaktmästare som heter nått annat. En sing/song-klass på 7 tjejs och 1 kille. En sing/song-lokal som har ljusa träväggar och fin utrustning. I ett av husen, en vacker sal döpt till Baldursalen, där jag kommer få sjunga. Tätt intill, en sjö som heter Vågen men kallas för Bajssjön. Där finns änder som sover med näbben under vingen när man går förbi på morgonpromenader. Ute i vattnet, en halvklen fontän.
Det finns en nattklubb som heter Tranan där man kan dansa, och på onsdagar köpa rusdrycker för 25 pix. Det finns ett berg som heter Bolleberget där otaliga vandringsleder borde besökas.
Det finns en Röda Korset-second hand med labyrintliknande utrymmen, och en Erikshjälpen någonstans längre bort. Vid ett torg, en fin och trång fristående bokhandel där man kan klämma sig in och köpa kuvert till de brev man tänkt skicka. Bredvid, något som heter Havannas Deli där det ser ut att finnas gott kaffe. På andra sidan järnvägen, en kyrkogård med gröna lågt klippta häckar.

Det finns folk, massor av folk och med dem kommer intryck och avtryck (förhoppningsvis inget påtryck). Det finns små små rum och några stora. Ett litet är mitt. Där hänger en ljusslinga i fönstret, och på fönsterbläcket finns ett presentmunspel, ett leksakståg och en basilikaplanta.
Utanför; En utsikt med två björkar som kommer få fina färger snart. Bakom dem en fotbollsplan (bara att hoppa ut om en spontan fotbollsmatch tar avspark) och ännu längre bort, vetegula åkerfält kantade av en riksväg döpt till nummer 83. Där åker bilar hela tiden, fram och tillbaka på sina turer. Det planterar en längtan i kroppen. Avstånd känns så tydliga när man bor bredvid stora vägar. Tack och lov finns det även cykelvägar i denna stad, och på bara några minuter kan man ta sin medhavda hoj och rulla in till en tågstation där det går tillräckligt många avgångar för att stilla hemlängtan. Suckar av lättnad när jag ser att det går att förflytta sig här med. Att inget står på stopp. Att jag både kan få äta kakan och resa iväg från den om jag inte känner för sockerintag.
Sensommaren byter till krispkall luft nu och jag ser faktiskt fram emot den här hösten, med allt vad den helt säkert kommer slänga över mig.
/K

Vid världens ände (äntligen ett stänk av sommar)

Möts på en grusväg. Tar cyklarna in i skogen. Det går skumpigt över alla rötter. Hjulen slår hårt emot ibland, och skickar stötar genom armarna, vidare till axlarna och upp till huvudet. Det får hela kroppen att skaka och skallra. Blir lite yr. Kanske av stötarna, eller kanske av den efterlängtade turen?
Det är inte perfekt någonstans den här sommaren, för myggen har invaderat hela stan. Känslan av att ingenstans får man vara ifred går att tillämpa både på dem och på annat. Men det spelar egentligen ingen roll. För utflykter som dessa ger det mesta en liten guldkant. Till och med insekter får vara med och tillföra något till minnet.
Cyklarna skramlar. Jag låtsas köra Bmx, men det går himla dåligt på en damcykel. Strax sluttar det neråt. Vi kommer fram. Skogen tar tvärt slut och öppnar upp till en gräsmatta, oklippt och alltid fuktig. Tygskor klarar ungefär fem steg på sån här mark innan de är drypblöta. Men man kan inte cykla över gräset heller, marken är för mjuk. En liten bit neråt backen ligger vår destination. En tjärn som kallas bottenlös. Säkert läskigt djup. "Man vet inte vad som lurar där nere." säger pappa om den, när jag talar om mitt för tillfället absolut mest omtyckta tillhåll.
Det är väl just det som lockar. Ett slags mystik över platsen. Svart stilla vatten omgärdat av skog åt alla håll och kanter. En nedgången brygga, en gammal kiosk med igenspikade luckor och omklädningsrum som helt tappat hållningen. Allting lämnat och övergivet. Bortglömt. För det är nästan aldrig någon här. Ibland ett par moppepojkar bara. Någon gång en mamma och två busbarn som lurar i mig i vattnet och skvätter ner mig. Annars ensamma. Bortsett från de där myggorna då.
Sitter med fötterna i vattnet, krusar vattenytan och blickar över till andra sidan. På höger kant vilar en mås på en gren. Blickstilla. Som förstenad. Och strax intill fågeln slutar tjärnen lika abrupt som den börjar. Träden tar vid igen. Reser sig resolut över vattenmassorna. Det ser ut som om världen tar slut där. Som om träden är en ogenomtränglig mur. Kanten på jorden. Det enda som talar emot att så är fallet är bruset från landsvägen en bit bort.
Håller för näsan och plumsar i. Alltid med skräckblandad förtjusning (för tänk om nått håller mig kvar i djupet eller börjar gnaga på tårna). Slänger ur mig höga utrop när jag når vattenytan. Kan inte låta bli. Det har en sån effekt det här med att gå från varm till kall, bättre energiboost än alla energidrycker i världen. Piggnar till på stört. Simmar ut en bit, men vill snart tillbaks till bryggan. Bara för säkerhets skull. Ligger kvar uppe på, dåsar till, alltid lite för länge. Glömmer tiden. Och precis så fördriver några dagar. Äntligen den där sommarkänslan. Solen släpper till och med på. Bryr mig inte ett dugg om nått annat. Bjuds på nektariner och vilar i värmen. Njuter varje simtag, varje dopp. Flyter fram i vattnet, och även efter badet stannar den där lätta känslan kvar. Som om kroppen inte väger någonting alls. /K

Några hejdån (valpögonen nu, resten sen)

Förlåt frånvaron. Men jag är som på en enda lång övernattning någon helt annanstans och väljer sparsmakat och snålt vad mina sista sommardagar ska innehålla. Det är den enda ursäkten jag har. Hoppas den duger.
Igår var det min sista dag i Stureskolans fritidslokaler. Jag har varit där sedan typ januari och nu säger jag mina sista hejdån till små-knoddarna. Det är underligt. Hos de där kidsen har det ändå vuxit fram ofantligt många nya relationer och nu ska jag lämna. ”För att jag också ska gå i skolan igen, och lära mig spela musik och att sjunga” säger jag, när de höjer på sina minimala och frågande ögonbryn.
Sticker till där bröstbenen möts i mitten. För vi har varit med om en del ihop och jag har plåstrar så många skrubbknän, hållit så många i famnen, fått så många teckningar. Blivit underhållen av kopiösa mängder förvirrande fina funderingar!
Ett överraskningshejdå på väg ner till mellanmålet. Varma kramar, en avtackningspresent i form av chokladpraliner samt en enda handplockad näckros från en favorit-lintott. Ett fint avslut på det stora hela. Att säga sina hejdån alltså, nu har det tydligen börjat. På söndag flyttar jag till Bollnäs Folkhögskola och blir singer/songwriter-elev. Och jag vet inte vart jag kommer ta vägen i det nya. Säkert någon bra stans, säkert fullproppat av nya spännande relationer och situationer. Men också helt säkert utan trettio-fyrtio-femtio knattar som stavas hjärtklämmande rara. Ja nästan hela bunten. Separationsångesten, inte jättesvår, men befintlig. Mer central, känslan av att jag överger något. Lämnar dem lite vind för våg på något vis. Jag kom, jag jobbade, jag försvann, liksom.. Det skulle bara vara ett trevligt jobb och ett bra sätt att tjäna pengar på, men utan att jag märkte det, där smög sig valpögonen på. Där bet de sig fast som små ofarliga fästingar och smittade mig med sina egenheter, drömmar och farhågor.
Och nu efter mina första hejdån, kan inte hjälpa att undra, om det här var halvjobbigt, hur blir det då med de större kommande avskeden?

Popsnöre på popscen

Den där jättejätteroliga cliffhangern jag lämnade, om skojigheter i en park i Stockholm, är nu redo att släppa taget och falla ner. Här är den, är ni redo? På lördag ska Hökartorget spela på Popagandas förfestival i Galärparken. Det känns så förbaskat fint. Så in i bomben bra. Det gamla popsnöret i mig fnissar lite inombords och tycker det känns både underligt och spännande att jag får stå på scenen i stället för framför den. Att det därtill spelar flera andra grymma akter på samma scen är ju bara en guldbonus att tacka och ta emot. Kul ska det bli! Så himla kalas-karneval-kul så jag tror jag ramlar av stolen och går i taket. Nej, nu ska jag inte överdriva här. För mycket förväntningar kan ju resultera i så mycket tråkigt. Men kul kul kul med många utropstecken efter!! Och med en inställning som är mer pepp än peppar. Kolla så fint de skriver om oss på hemsidan.
Värmer redan upp stämbanden. Putsar tamburinen och dansskorna. För här ska röjas så hårt jag bara förmår. Blir inte tamburin-näven öm och rödblå har jag misslyckats.  Så snälla Stockholm, kom dit, kom med. Klappa takten, så klappar jag mig fördärvad för er.
/K

Semestra sig

Hej hej hej. Senaste två veckorna har varit rubbade och fullspäckade. Och jag har varit borta och uppe och nere och överallt. Levt lite låtsasliv, hört och sett en massa fint, sovit för lite och jobbat långa dagar. Slitit på mig själv mot bättre vetande, för jag kan inte låta bli.
Men från och med nu, två veckors ledigt som ska fyllas med vad i helskotta jag vill. Det är skönt som sommarsol, även om det fortsätter vara mulet på himlarna. Minifirade på fredagskvällen med halvklen cocktail-timme, en film som aldrig någonsin skulle kunna vara lika bra som boken och sen musik som var lite för vacker för att kunna ta till sig. Timmarna sprang och sen krävde kroppen sömn, fast jag inte ville. Men när det väl var dags, accepterade mitt öde och slängde mig till sängs. Och sömnen sen då, direkt på huvudkudden, pladask in i sömnen som ett litet barn. Lugn och trygg och fri från drömmar. Bara kvalitativ 100% god vila. Vaknade pigg på allt. Så borde väl inte förringa det där med att sluta ögonen för en stund, även om det finns så mycket att titta på.
Idag, njuter mitt morgonkaffe (fyfan vad fint det är med morgonkaffe på lördagar) och tar en spontantripp till Uppsala-folket. Längesen sist och det ska bli fint att återse. Bra start på semestrandet, utan tvekan. Lämnar allt ett litet slag. Och det känns konstigt. Fast skönt på samma gång antar jag. En liten oas att andas i.
Men tillbaka redan imorrn för att fortsätta avverka semesterns viljor. Framför mig, vecka trettio, då hägrar mitt beloved Emmaboda. Festivalen där man kan dansa sig fördärvad bland trädrötter. Och innan dess, en jätterolig grej, en jättejätterolig grej, någonstans i Stockholm i en park. Håller kvar där, lämnar cliffhangern klart synlig. Nu klämtar klockan. Tåget, rälsen, resan. Och dagdrömmandet. Ta hand om er där ute i skog och på asfalt. Pusshej/K

Hökartorget - ADHD Skalle

Slänger upp vår fina solskensvideo direkt på min plattform också. Är för stolt för att låta bli. Klippet har vid senaste titten långt över 2000 views. Galet. Inte ens ett dygn har gått. Sprid den till alla ni känner så det får fortsätta stiga! Pusshej/K

Musikvideo med mantelfladder

Lite för rusig för att kunna skriva logiskt tror jag, men antar att jag bör ge lite bakgrund innan jag babblar igång. Så här då: För cirka en månad sedan var Hökartorget med i något som heter Music Video Lab, ett projekt på Magasinet i Falun. Vi och fem andra artister/band blev uttagna att skapa en musikvideo med eget filmcrew. Och en söndag i juni spelades det in. Med över 50 statister som öste fullt ut och till det, en sol i bakgrunden. Perfekt popvideomaterial.
Jag sprang runt i mantel, kände mig som en superhjälte och klappade händerna ömma med tamburinen. De andra hökartorgsmedlemmarna bar nästan lika snygga utstyrslar. Men om de kände sig som superhjältar kan jag faktiskt inte uttala mig om. Det allra finaste förresten; Har ni inte lyckats snappa upp det än så är jag ju galet glad i att cykla. Fatta min glädje när det beslutades att jag skulle få anlända så i musikvideon. Hade inte kunnat tänka mig bättre start på inspelningen, som förresten varade hela långa dagen.
Och därpå, redigeringsvecka. Satt i en blommig bekväm soffa och stirrade mig trött på de olika klippalternativen som våra ytterst grymma filmare från Lineup Film fipplade med. Såg videon igenom igen och igen. Fick lätt hybris av att se mig själv på en skärm (usch och fy vilken självfixering). Hade låten och klippen snurrandes i huvudet dagar framåt.
Och hux flux var klippningen klar och det ena som återstod var sista mixningen av låten. Tålamodet fick sig en prövning. Väntade på att få släppa bomben. Hörde från bandboysen att snart så, alldeles snart ska det va klart. Svarade tills dess hätskt och lite otåligt på vänner och familjers ettriga frågor. "Är den inte klar snart?" "När är den klar?" "Är den klar nu?"
Och finally en solig tisdag i juli får jag växla om från rastlös väntan och slänga ur det positiva svaret jag så länge längtat efter att få säga: JA, äntligen är det klart.. Premiär på Musik enligt Jerry idag, just nu. Orkar ni inte ta er dit per egen maskin finns en länk HÄR. Åh, det här är garanterat något av det roligaste jag gjort. Och även om det inte slår hela världen med storm, så känns det som världens orkan för mig. Och det fina i kråksången är att jag kommer kunna återuppleva det när helst jag vill. För evigt bevarat och bara ett klick bort på nätet. Hoppas ni gillar. Håll till godo. Tack så länge/K

Midsommaren egentligen

Går i kvällsskog för första gången, längs stigar strösslade med tallbarr. Här slår solen sig fram med ljusstrålar på några få utvalda platser. Gör skarpa linjer i det snälla gröna och blir naturens egna spotlights. Som en scen mitt i skogen, och visst finns det gott om scener att iaktta just här, just nu. Tänk om träden skulle skvallra..
Stannar högst upp på en topp, som en gång förut. Efter att ha pustat ut; möts upp av en vykortsbild. Ser småstaden från ovan. Och jag tycker faktiskt om den nu. Strax drar molnen bort och allt blir motljus. Så jag skuggar ögonen och lyckas se lite klarare igen, på vad jag vill.
Plockar strån för att ha nått till händerna. Sitter stilla tills det gör lite ont. Sitter kvar i alla fall. En  hand bredvid slår till över ryggen. Oväntat och halvhårt. Och det ska väl vara enda gången ett slag är ok; när någon klappar till en för att döda myggor. Tacksamt värre faktiskt.
Från sveaparken långt där nere hörs tonårsrytmer. Ett avlägset sommardunk. Annars runt omkring; en lagom tystnad. Gömda fåglar i någon trädtopp och under det ett vindbrus. Nu får tankarna plats. Hör dem nästan för tydligt. Och det är ju inte en slump att skogen pockar igen, för lugnet här verkar fint mot annat mer hetsigt och omvälvande. Må hända är det en quickfix, men visst känns det rätt bra? Ändå är vi bara någon kilometer från verkligheten.
Timmarna går och kroppen slumrar till. Jag prövar ligga ner på en sittplanka, och balanserar på den mellan vett och ovett, tills jag tänker på potentiella fästingbett och rädslan för hjärnhinneinflammation tar över. Så jag sitter upp igen. Och där bland fågeltjattret och kvällssol och allt annat så kallat "löjligt vackert" blir jag upplyst om att den här onsdagen är ljusaste natten på året. Att fredagen 23e, som döpts till midsommarafton i år, bara är en lurendrejare, en simpel wannabe-midsommar. Tycker det låter både fint och fuskigt på samma gång. Känner mig lite lurad, men sen ändå, det gör väl inget.. Låt fredagen låtsas, som man kan låtsas om så mycket annat. Låt den ha sin midsommar som jag tydligen här har den äkta rakt framför mig. Den första värd sitt namn, för den är verkligen i mitten av allt. Mitt i skogen, mitt i mitten, mitt emellan. Och redan lagrad mitt i långtidsminnet.
På vägen tillbaka växlar skogen från behaglig till rå. Temperaturskiftet går lika snabbt som benparen går utför. Det är ju den hårda sanningen, att det går långt mycket snabbare och lättare att gå nerför än uppför.. Dröjer kvar vart femte, sjunde, tionde steg. Sparkar på kottar. Hoppar på stenar. Tyst då och då, i trivialt babbel annars. Är väl lättast så, när man strax ska landa med fötterna på en hård asfaltsväg igen och inte riktigt vill kännas vid det. Där kom den, den ovälkomna gatukanten. Slutet på skogen och början på bebyggelsen. Midsommaronsdagen ingen visste om tackar för sig och snart somnar kroppen på sängen där hemma. Trött efter höjdpunkterna och dalarna. Och jag inte vet när det blir av nästa gång, men vad jag hoppas att jag orkar gå upp till den där toppen igen/K

Asfaltsrusig

Det faller feta regndroppar. Har gjort hela dagen. Jag verkar drivas av luktsinnet som aldrig förr.. Den blöta asfalten föder sprickfärdig sommarsuktan. Jag tog mig ut på sedvanlig loppisrunda i mörkblåa regnjackan, körde kall nyans mot varm med tjockröda läppar. Hittade inget, drev runt och blötte ner mig rejält. Ingen skada skedd där. Är man medveten om att man kommer bli blöt när man går ut, går det bra mycket enklare att acceptera det. Kan till och med gilla de kalla dropparna ner över huvan, och håret klistrat mot kinderna.
Nu åter i huset med vyer högt på svedjanbackens topp. I köket och i färd med allt och inget. Förmiddagskaffe. Lösa hårstrån i torktillstånd, kaotiskt runt knuten på mitt huvud. Tar mig in i Tallest man on earths senaste album, det är bättre än någonsin förr (eller så är det bara den där nyförälskelsekänslan jag får när jag hittar ny fin musik) och fullkomligt, perfekt, som gjort för den här dagen. Musik som jag inbillar mig kan få den mest hårdhudade att bli till en mjukpälsad kattunge.
Ett lugn någonstans inuti. Med en vacker vecka bakom tinningen. Drömmer om att få gå lite mer barhudad även om den här regnperioden just nu går hand i hand. En vetskap, Susannan är någonstans i dalarna idag och jag ska få träffa henne snart. Hon bär alltid solen inombords. Jag kommer krama henne så hårt jag törs. Och på riksvägarna neråt landet vänder största systern hemåt. För att bli fullfjädrad dalkulla igen. Det ska bli fint. Som så mycket annat. /K

Till min lilla

Det var ju nyss vi sprang barfota vid Brunnsjölidens fotbollsplaner. Höll ihop och höll hårt, the youngsters, du och jag, minstingarna i systerskaran. Underhöll varandra när de äldre inte orkade med oss. Bråkade och slogs både på skoj och allvar. Klöste rivsår med klor. Byggde världar i modellera.
Det var ju nyss vi lekte bumbibjörn och lät hunden vara grymling, skrämde oss båda från vettet. Var det inte bara någon dag sedan vi klättrade i äppelträden, höll cirkus, var småstjärnor och byggde kojor med skumgummimadrasser? Jag tänker att jag fortfarande borde ha kvar ett blåmärke från ditt senaste tjyvnyp. Men det är längesedan nu. Dina hårdnypande barnhänder började växa liksom mina. Nu har du bytt ständigt smutsiga fingrar och naglar med sorgkanter, mot rena, lätt lackade. Nu har du bytt din knalligt blommiga sommarhatt till skinande studentmössa med ditt namn i silverbrodyr. Hur hamnade vi här?
Tänker ibland att mina fem års försprång in i livet gärna hade fått vara färre, så vi kunnat bygga lego lite längre tillsammans. Att jag velat leka mer, och inte vuxit ifrån dig så fort som det ibland känns. Önskar jag orkat läsa högt varje kväll du ville det. Eller kanske gjorde jag det? Visst gav jag väl dig det jag kunde där och då? Svaret blir så småningom att helt säkert måste det ha varit så. Det är inget snack om saken, nu när huvudet svämmar över i minnen av bara dig och mig tillsammans på upptåg. Jag ser utflykter och rollekar. Din tumme i din mun när du somnar i mammas och pappas säng, och du lånade min örsnibb när jag läste dig till sömns. Minns din gråa tand, som dog en gång då du slog dig i skottkärran, och skapade ett karaktäristiskt leende tills mjölktänderna började lossna. Ser dina arga utbrott och dina skratt. Gångerna vi lekte "Sickenblås" precis som Emil. Våra otaliga onödiga konflikter. Våra underliga lekar och alla uttryck vi skapade ihop. Våra improviserade sånger vid frukostbordet. Dina grimaser. Hela du, en skarp färgklick som alltid fått det att skrika i kulörer i min vardag.
Nu står du i alla fall här. Vi börjar växa i kapp igen. Fem års försprång suddas ut. Står vansinnigt stolt och tårögd när jag ser dig komma mot oss där vi svajar med din studentskylt i skolgårdens skugga. För här är du nu, min enda lillasyster. Helt plötsligt ganska nära igen. Så stor, och längst av oss fyra, men ändå alltid minst. Du har fötterna på väg ut i samma värld som jag. Står fri att kliva fram och ta åt dig av vad du vill. Och jag tror du kommer göra det galant. Jag tänker gå bredvid och ska försöka fortsätta ge dig det jag kan. Ta del av allt jag får. Ska följa dina kliv med spänning och tilltro. Du kommer fortsätta ta världen med förtjusning, precis som du gjorde i din gamla solhatt./K

Workshopern

Erbjöds just ett jobb via ryktesväg. Ska hålla i en teaterworkshop! Smickrad och döglad. Det är ju precis sånt här jag vill göra. Det är så det ska vara. Och att få cash för det sen, är ju bara creme de la creme, grädden på moset, körsbäret på toppen! Det är vanvettigt, fint och roligt.
En måndagskväll som hittills verkat som inget särskilt vänds på direkten. Sätter hjulen i spinn. Börjar redan planera. Att höra att jag har något att erbjuda som andra tycker är värt.. Sträcker liksom ryggraden lite. Åh, att få bedriva och experimentera mina tankar, mina vägar. Nu från ingenstans, en möjlighet! Ska knepa och knåpa ihop det bästa workshopspasset någon någonsin skådat och genomföra det med vad jag tror är en stor bunt teaterälskare i ålderspannet 13-75. En utmaning som heter duga. En augustilördag att se fram emot. Nu blev jag glad på riktigt.
/K

Blomster-eran, ett minne blott.

Och DÄR var tidsfristen slut för sötblomstern på bloggen. Till slut slog det över. Till sist fanns det tid att radera hela kalaset. Gråt floder, du, älskare av det pittoreska!
Har inte den nya sviden helklar än, så för tillfället satsar jag stenhårt på renoverings-looken. Ni vet, damm i hörnen och säkert också i halva lungorna. Glasfiber kliande i huden. Bullermiljö och snickarbyxorna löst hängande, så där käckt. Hammaren i högsta hugg.
Vad som helst är liksom bättre än den där blomster-eran. "Inte en dag till" bultade det, och sedan snabbt och lätt fick allt fara. Puts väck, Ctrl+alt+delete så var det borta med vinden. Nu ser det ut som något fantasilöst svart på vitt-tjoller. Men svart och vit funkar ju ändå alltid och just nu, tills uppgraderingen är klar så får det bli så här. Det är högst temporärt och i alla fall någorlunda gångbart. Retar åtminstone inte gallfeber. Ska försöka bli färdig så fort som ögat blinkar, men hur mycket bloggers mall-design än skryter om att vara "lätt och behändig" så kan det nog dröja lite innan allt är på plats. Så haven tålamod medan jag söker efter det perfekta typsnittet, hittar bästa paletten.. Och tack för den här tiden gullblommorna, kanske ses vi igen, kanske inte. /K

88 dagar av sommar

När jag bär samma gamla välkända sommarförhoppningar i bröstkorgen och syrenhäckarna parfymerar luften berusande. När jag inte vill sova fast kroppen är tröttgrinigt långsam. När natten blivit så varm så jag kan byta mitt tjocktäcke mot tunna lakan. När jag längtar mig fördärvad efter något konkret. När jag vaknar av gryningsljuset och inte kan somna om.
Räknar på fingrarna, har 88 dagar av sommar att leva ut. Det låter så lite. Gör alltet till en tickande klocka och dagarna går fram uppmätta i siffror. Jag går på vänt och längtar efter så mycket. Läskigt dubbelsidigt, att stå still, när allt jag vill är att få rusa. Sysselsätter mig bara för att hålla tankarna på plats, försöker tämja, men ingenting lyckas ta udden av mitt otåliga.
Hur länge orkar man stå stilla innan rastlösheten tar över? Och hur länge kommer värmen stanna kvar? När är kokpunkten nådd och måttet rågat? Inbillar mig att den som väntar aldrig väntar för länge. Men börjar tycka tvärt om.
Olust när första tulpanerna tappar kronbladen. Rädd för att missa vad jag kan komma att missa. De där 88 dygnen har redan hört sitt startskott och det finns inget som bromsar grönskan. Vill hinna hålla om allt. Plocka varenda blomma. Jag vill längta mig fördärvad, dåna tillsammans med sommaren. Och tänk om tiden inte räcker till.
En syster suckar; "Det blir inte alltid som man tänkt sig". Jag säger i hoppfull förtröstan; "Det blir som det ska". Men är osäker på om jag själv lyckas leva med den inställningen.

Tar kvällspromenader, särskilt om söndagar, testar att stampa oron ur kroppen. För om jag rör mig rent fysiskt framåt är det lite lättare att känna att det finns en riktning. Att jag kommer någonstans. Mål; Försöka lugna, få käkarna att sluta spänna sig, en ny ovana jag inte kan kontrollera. Resultat: Obefintligt.
Bakom ungbjörkarna pockar solen, glittrar, önskar tröstvärma. Men på underarmen vilar mitt livs första soleksem, så jag tvingas dra koftan hela vägen ner till handlederna för att hålla UV-strålarna på avstånd. Kvällens aftonrodnad långt där borta över Brunnsjön, en lila pastell som möter isblått. Ensamma solnedgångar är den hårdaste käftsmäll jag någonsin stött på.
Jag önskar få flyta tämligen bekymmersfri i Matsbosjöns sötvatten. Splitta jordgubbar i mjölk. Sitta vid Hönsans hopptorn. Hinna njuta totalt. Vara här. Skaffa sommarskinn i aquablå bikini. Få sommaren, helt och fullt. Den får bara inte starta utan mig. Springer och stannar upp om vartannat. Söker råd i ambivalensen. Herr Hellström säger: "Bara dårar rusar in". Kanske ligger det sanning där och skaver. Kanske är jag en dåre som vill rusa in i allt med storsprång. Det är bara så svårt att hålla sig till myrsteg. Millimeter-små kliv är inte lätta att se i det stora hela. Och ibland är det faktiskt nyttigt med lite dårskap. /K

Jakten tar ljudmolnet

Jag har en vacker vän, inifrån och ut, utifrån och in. I somras åkte vi ner till Emmaboda ihop. Och mitt under tågresans obligatoriska fnissbubbel gled vi in på självklaraste samtalsämnet; musik. Ens egen musik, och det roliga i att komma på artistnamn. Minns jag inte fel, var jag nog med om en milstolpe där i kupén ner mot småland. Hur vackervännen någonstans i vårt samtal valde namn till sina kreationer, till sin grymt grymma musik, som säger kaxighet med stil. Som säger dra åt helvete, it's your loss. Som säger allt du önskar du sa i en situation du inte tyckte om.
Namnet är Jakten, och vännen är ingen mindre än min älskade Sole Susanna Fritz, som gör det där som jag byggs upp och går sönder av på samma gång. Sjunger ut.
Ikväll släppte hon ut en av skönheterna till låtar på soundcloud. Och ni bara måste lyssna. Ni måste göra det nu. Ni måste göra det HÄR. Och ni bara måste gilla det.

Våren enligt Laleh

Vid skogskanten trängs vitsipporna. Knoppar exploderar. Det gröna skriker runt omkring. På nätet upptäcks Lalehs musikvideo som får våren att se ut som den ska. Färgstark och solljus.
/K

Till mina teatrare (låt världen veta)

Lyrisk och lite ledsen ihopmosat. Två värdefulla grejer, eller snarare fjorton personer uppdelade på två grupper, har gjort 2011/2012-skiftets tisdagseftermiddagar och onsdagskvällar värda hela jordklotets guld och diamant-depåer och vidare ända upp till stjärnstopp! Egentligen inte ens det. Ovärderligt snarare..
Jag talar om mina två teatergrupper som fått oförtjänt lite utrymme på den här babbel-bloggen, men fått desto mer tid ute i det verkliga livet. De två senaste torsdagarna har vi haft offentliga föreställningar med båda produktionerna. Och det har varit succé, med uppmuntrande ord, skrattkavalkader, publikintegrering och applådstormar. Har gått teateraftnarna igenom med ett stolt leende som vägrar lägga sig. Går på högvarv. Spricker upp.
För hela drösen är så vanvettigt roliga, kvicka och fyllda av allt det bästa. De förtjänar full uppmärksamhet, allt strålkastarljus som går att kräma på. Om de bara visste hur mycket jag uppskattat att få driva hösten/våren framåt med dem och det gemensamma sceniska målen i sikte. Och om de bara anade hur mycket de har gett mig. Visionerna har fått växa sig starka i takt med relationerna och de många skrattsalvorna. Slutresultatet sen då; Helt otroligt.
Nu med de båda sista föreställningarna färskt i minnet, grupperna tillsammans på scenen en sista gång och jag ser dem ge allt. De lever loppan och levererar i lokalen med gröna sammetsfåtöljer. Publiken kiknar. Jag vid scenkant som sufflör, eller uppe vid ljusbordet, sitter och gapar, talar med i replikerna. Ropar hurrarop tills rösten skär sig. Vill att världen ska se. Drömmer om turné. Vi måste spela igen.
Sedan efteråt när vi tackat bockat och föreställningen är slut, töms salen lika snabbt som den fylldes en timme tidigare. Vaknar motstridigt upp ur ruset. Allt har gått så fort. Hur hände det?
Regnet spyr ner igen. Det passar väl förträffligt.. Toppar och dalar bråkar om förstaplatsen i mitt känsloregister. Känner mig kluven som oklippta hårtoppar, för jag vill inte riktigt lämna det här när jag ser sådan potential. Vill så mycket mer. Tycker så mycket om dem. Tänker sommarteater. Bestämmer mig för att det här bara är slutet på början. Så dagsläget kallar jag för paus. Stannar högst upp på en topp, typ Kebnekaise. Nästa gång tar vi K2 och vi gör det med stil.
/K

Hälsar Hälsingland

Nionde maj, tio över sex. På uppfarten: En mamma, en fikakorg, en vägkarta, jag och det viktigaste, Hagströmsgitarren! Stuvar in oss i bilen. Sätter sikte på Bollnäs Folkhögskola och Singer/songwriter-sök. Kör över Stjärnsund, möter tranor. Växlande regn och uppehåll. Stilla och nästan inga bilar på vägarna.
Två timmar senare utanför Ockelbo: Vi tar fel avfart och får köra slingerkroksvägar hela sista biten. Eviga raksträckor och upp för berg. Ser en enda människa och en hund tills bebyggelsen tätnar igen. Hälsar hej till Hälsingland. Når skolan med trettio minuter till godo innan upprop. Tar morgonkaffe i storklunkar.
Halv elva, auditiondags. Två egna låtar. Första, kvick och kaxig. Den andra, lugn med finkomp.
Är extrovert, möter blickar, sjunger, gungar med. Får uppskattning. Och tio minuter senare, nöjd och upplyft.
Sedan följer snabbaste timmen i världshistorien av väntan. Därpå in i sökningsrummet igen. Gehör, intervju och kluriga teoriprov. Resultatet: Bubblande av analys. Och mamman får lyssna öronen fulla med skavsår. Nog fanken, måste det ha gått bra? "Så här sa de, så här var det, det här hände."
Vi tar klick-klackarna fågelvägen till bilen. Rätt över parkeringsplatsen, klumpkliver över parkeringsstaketen och hoppar in i den lilla mörkblå igen. Sliter på asfalten fram till Valbo Köpcentrum.
Travar runt IKEA. Jag köper basilikafrön. Och senare, en kokosnöts-body splash som luktar sommar. Eftermiddagen dalar, börjar känna av tyngdlagen. Vi fyller på energidepåerna med färsk ananas. Vänder hemåt. Åker över vackra vyer. Vatten på båda sidor. Björkar som slänger pollen. Ser en räv. Kommer tillbaka till uppfart nummer tre. Pustar ut.
Nu är det gjort. Ett möjligt årslångt öde ligger i andras händer och om cirka två veckor kommer svaret per kuvert. Hur det blir? Vad jag svarar om jag får positiva besked? Vette sjutton. Time will tell, som alltid.

April: The true story

April är inte alls vårvindar friska leka och viska. Det är lurendrejeri och långt ifrån vårrus för hela slanten. Det faller snö. Det får mig att svära högt om lördagsmorgnar. Det töar bort. Och jag blir mild. Det regnar från alla håll. Det värmer sol. Och tillvaron som jag fantiserade om som vacker går på stand-by.
Jag drar upp mina axlar till öronen när jag cyklar till jobbet. Stelfrusna, nariga fingrar skvallrar om att man fortfarande måste gå med både vantar, strumpor och skor. Tråkigt värre. Men jag trampar på.
De senaste veckorna har det känts lite som att jag lever och andas i en Jens Lekman-text eller två. Underliga situationer i underliga miljöer. Och det är väl bara en omskrivning som får det att låta bättre än vad det egentligen är.. Hur som, jag sitter inne på otaliga stunder värdiga att bevaras på papper av bästa kvalité. Popsångsmaterial om inte annat, som en god vän sa.. Och en vacker dag kan hända slår jag slag i saken och sätter udden mot arket. Pennan mot pappret. Kluddar ner, gör sånger av allt.
Även om nuläget är gråskala och mycket runt omkring är möjligt destruktivt, finns det något av klart värde att vilja stanna i. Och jag vill våga hoppas på att vintern rasar ut bland våra fjällar utan att jag behöver rasa med.

Spending time with Herr Krunegård

Igår efter jobbet hade han kommit fram. En kort notis i postlådan om hans tillhåll och jag for rusig och hämtade honom vid Icas Posthörna. Ett kvadratiskt paket i papp och där inuti, bäste Markus Krunegård. Han går på repeat i rummet, i öronsnäckorna, på morgnarna, kvällarna och nätterna. (Och efterfest-morgnarna med för den delen).
Skulle jag av någon minst sagt underlig anledning stöta ihop med honom en kväll som denna, så skulle jag utbrista: "Men sluta va så JÄVLA BRA DÅ!!" Jag skulle putta till honom lite lagom barskt på axlarna av ren irritation, för han är ju så bra så det gör ont. Vad händer post-Krunegård? Om jag lyssnar sönder Stockholms Skyline-introt? Ett intro så vackert så jag dör.
Snuddar vid den där fanatiska dyrkan jag kunde bedriva som tonåring. Och jag tycker om det. Inatt spinner LPn när jag lägger mig att sova. Vyssar. Den rösten. Jag vill duett och jag vill det nu/K

Ursäkta mig, jag bygger om.

Förbered dig på ett trivialt inlägg:
Alltså ursäkta i vårruset, men jag är så förbaskat fruktansvärt trött på mitt pittoreska wallpaper på den här bloggen. Det skär sig ganska rejält med hur jag numera vill ha det. Och om denna bloggerska nu upplever att hon vill ha förändring står det väl helt klart att hennes blogg ska hänga på? Annars har jag på känn att det snart blir bra underligt..
Råkar just du vara typen som lätt förälskar dig i tapeter med sötfina övergulliga blommor så har du här min tillåtelse att ogilla mig rejält. För om den stora hemska sanningen ska fram så är det så här: Jag tycker inte om det längre. Inte på tapeter i alla fall. Min åsikt om blommönster på andra ytor och i andra material låter jag vara osagd.
Så bara väck med dig smågullsblomster (Så himla 2010 asså.) Du hör inte längre hemma i den här världen. Inte om den här bloggen ska vara det den är tänkt att vara. Mitt rum i cyberrymden.
Nu vankas här omtapetsering så det skriker om det. När, vette sjutton, men snart i alla fall.
Och till dig som njuter fulla muggar av min blå-vita blomsterbakgrund, förbered dig på att ta farväl. Ta en sista sipp. Snart är gullet borta med vinden. Ta det eller lämna det. Hitta andra pittoreska bloggbakgrunder att stirra på. Här har du inget mer att hämta.
Pusshej/K

Jag och Bridget och Ben och Jerry

Dagsformen? Jorå, tackar som frågar. Ikväll är jag så patetiskt löjlig så du anar inte. Jag ämnar viga min afton åt att helt hämningslöst, och utan minsta skam, imitera Bridget Jones mest tragiska sida: Ska begrava mig i en halvliter Ben and Jerrys (vald smak "Fairly Nuts"), helst under det tjockaste duntäcket som står att finna och helst helt ensam. "Fairly Nuts" för att jag just idag känner mig ganska nuts, lätt i skallen, och för att det för tillfället känns som en fair deal att få täppa till tomrum med onyttigt nonsens som glass. Man måste ta till de medel man har för att trippa bort från verkligheten ibland. Hälsar välkommen till tröstätning; "Hej på dej gamle vän, längesen sist. Jag trodde nästan vi helt tappat kontakten där ett tag.."
Det töntigaste är att jag egentligen inte är särskilt förtjust i glass. Jag skyller på att jag är uppvuxen med Friends, jag har helt enkelt lärt mig från Monica och Rachel att det är så man gör när man är skakad och störd. Enligt forskare har de rätt i sin teori, fet "mat" är tröstmat, är hjärnans bästa vän, är trigger, är dopamin, är lugnande. Återstår att se om det har någon inverkan. Jag tvivlar starkt på det. Men kanske för ett litet ögonblick går det att slå av framtidsklurerier och annat obestämt. Jag tänker titta rakt in i en tv-skärm där en patetiskt fin romantisk komedi rullar på och glo bort för ett slag. Stänga av. Skjuta upp till mañana mañana. Och det kommer vara alldeles alldeles underbart/K

Plymouth; ett år senare

Återkomsten Plymouth; ett år senare. Går i en tudelad verklighet. Slängs mellan tankebanor och den rejäla flashbacken. Det tränger sig på vare sig jag vill eller inte. Alla platser, språket, lukterna och ljuden, tar mig tillbaka. Känslan, när fötterna möter det välbekanta trägolvet i teaterstudion. Där timmar och åter timmar av fyspass drev fram. Hemma och långt borta i samma stund. Lokalerna är nästan tomma på folk och det är så tydligt att det inte är som det en gång var.
Måsarnas skri över hela staden blir varje morgons väckarklocka. Promenerar fram och tillbaka med självklara steg. Lokalsinnet har hållit sig kvar i ryggraden, som om jag aldrig lämnat.
Ständigt i bakgrunden polisbilarnas sirener, avlägset alarmerande. Igenkänningsfaktorn. I luften, avgaser mixed up med fish and chips-flott. Det mesta står kvar precis som det var. Kontrasten ställd mot det; jag är något annat nu och från och till, högst motvilligt, någon annanstans.

Gamla Plymouth-hjärtat har det bra, trivs med att återse sina kärlekar, även om den nykära känslan inte varar länge. Välkomnar det plymouthiskt finfula. Det där som jag kallar engelsk dårskap. Vänstertrafiken och underliga system. Det vackra förstört mot det groteska. Gamla byggnader som förvandlats till snabbköp i skrikig kulör och lämnar så lite värdigt att bevara på foto.
Dammiga Mutley Plain med smutsiga barer och charity-shops. Den nedgångna marknaden och dess sjaskigt gråa kaskader. Därpå, det finaste: Artighetsfraserna på köpcentrumen "There you go my love". I huvudet, rädslan för att inte vara tillräckligt artig tillbaka. Mycket "Please" och många "Thank you", så går jag helskinnad genom det mesta.

Jag gillar min andra chans med platsen, gör det jag inte hann med tillräckligt ofta. Tar tag i mina favoritstycken och lever dem en sista gång, bygger sista bitarna på min Plymouth-era, men på något vis med en distans. Känner mig som en åskådare, eller en gammal högstadiekompis som inte riktigt är som man mindes den. Helt utan bitterhet konstaterar jag att vi har vuxit ifrån varandra, jag och mitt Plymouth. Jag klunkar min cherry-coke i ett när jag går mina favoritstadsdelar fram och är mer än okej med att det är så. Det måste vara så.
Visst sjutton är det vackert här. Och visst har vi haft det galet fint ihop. Men saker förändras och det är ju precis som det ska. Att spola bakåt och försöka återuppta, så onödigt, den historien kan jag ju redan. Nej numera, mitt Plymouth, en saga jag gärna berättar om och om. För nu tror jag att berättelsen har fått sitt slut. Och för den som undrar, var det ett lyckligt sådant. /K

För Fan-cluben

Kom på att jag glömt berätta en sak. För ett tag sedan gick ju jag och Martin in i en studio i Falun. Spelade in en av Summer Kid-låtarna i all enkelhet. Den är färdig sedan ett tag och finns att lyssna sönder, sprida, gilla och klappa handklapp till på vår soundcloudsida. Lyssna på direkten.
Är det någon som älskar oss kan man till och med ta hem filen. Helt gratis. Genialiskt och underbart, inte sant?
Jag jobbar på att fixa en egen Summer Kid-blogg/hemsida/fan club för de som suktar efter mer Summer Kid-relaterade tankar. Så stay tuned på den fronten. Och vet ni inte om det, så finns vi på Facebook sedan ett tag. Gå in och gilla oss. Det skulle jag gilla. Gör det för sommarbarnen. /K

Låta vårvindar blåsa ut

Våren knoppar vidare. Det är sommartid igen. Snart sjunker isen under vattnet på Brunnsjön. Jag vågar köra bil igen men tycker ändå fortfarande att cyklandet är det bästa, särskilt de råa vårkvällarna när luften bär tjockt med väta. Då luktar det förhoppningar och oklara planer. Då är jag sjutton år, kär och förlorad.
Årens teaterskolesökningar är över, åtminstone första stegen, och kalendern börjar luckras upp. Känner mig tjugo kilo lättare. Får mer tid, ork och lust till underhållande göromål som vårstädning, syjuntor och musikintresset. Det är fint som snus ska jag säga er, att ens fritid faktiskt får bli till fri tid igen. Från årsskiftet och fram till i torsdags (Stockholms scensök) gällde annat. Hård disciplin, fullt ös, medvetslös.
Och jag menar allvar med vårstädningen, även om det låter som om jag är en liten farmor från 50-talet. Jag har länge närt en längtan efter att få rensa, putsa, feja, sortera och ordna upp. Ser mig själv vräka ut en tjock-tv från en balkong och sen förnöjt klappa bort dammet från händerna. Det kommer dessvärre inte ske, för jag har ingen tjock-tv och skulle jag haft en så skulle jag ha lämnat den till återvinningsstationen. Men ni fattar känslan. Slänga ut. Starta nytt. Rummet behöver det, och mitt huvud ännu mer. Att skaka mattor till exempel, åh, rena rama terapin att se vinterdammet fara åt fanders. Tydligare nystart går väl inte att få.
Måste byta nerkluddat virrvarr till rena släta pappersblad och tänker ställa fönstret öppet. Blåsa ut allt, för vinden har vänt. Överallt ska kategoriseras och läggas i fina, väl utvalda, lådor. Sen står jag helt redo för aprilhimlarna. Där väntar bara öppna dörrar, lätta sinnen och tunna jackor. Det är åtminstone vad jag strävar efter/K

Dra till skogs

De ambivalenta dagarna, när orken dalar och förvirringen tätnar. När man vill stänga ner, ge bort sig själv och spakarna till någon obefintlig person som helt resolut vet vad man borde göra av saker och ting..
När det kommer, då tar man styret och bara de bästa vägarna. Lämnar det byggda mot det äkta. Man drar till skogs (för faller man i skogen är sannolikheten till att falla mjukt större).
Testar, gå sig lugn. Vandrar stigar så som det kommer. Drar hårt åt tankekranen och låter bli att undra ett tag. Andas vårskog. Söker efter något nytt bland tallkottarna.
Sen sakta kommer viljan åter. I små doser här och där åtminstone. Man hittar ekorrar att glädja sig åt.
/K

Dör vårdöden

Cykeln får smaka asfalt igen. Det finns inget finare än att färdas så. Fara farligt fort. Kryssa vattenpussar och spåra torrgator. Sprätta vintergruset sönder och samman. Som i Summer Kids senaste hitmakarparad - "These wheels are made for traveling and that's just what they'll do."
Från skolgårdsrabatterna smygkollar de första krokusarna på mig, och i solen kisar vi i kapp. Ler i mjugg.
Håller på att förvandlas till en marskatt, som varje vår.
Ett varulvsliknande tillstånd där jag blir som förbytt. Vaknar ur töcknet. Går in i rus. Men i stället för fullmånen, gäller vårsolen som katalysator. Hjärtat är i handen och bultar åt mycket. Råkar du få det på dig så ber jag nog inte ens om ursäkt.
Mars är och förblir en månad för bortsväveri och jag faller in i det. Snabbt och lätt, lite överallt. Sover på en solstråle med Belle and Sebastians popdrömmar i hörlurarna. Suckar till Håkan Hellström.
Lägger otaliga timmar på att göra ingenting, glida bort, flina fånigt; imagine me and you. Eller kanske mer så här; anyone would do. Det är nämligen inte svårt att sukta efter något, när eftermiddagarna spenderas lutande mot solkyssta väggar. Ibland, bara där och då, får jag för mig att det vore ännu trevligare om det var två som lutade. Dela en lutning, lite så där lagom. Inget mer. Men det är bara marskatts-komplexet som talar. Snart ska jag bli något mer vettig igen. Tror jag.
/K

En helt vanlig väska

Resväskor. Galet vackra ting om vi talar om de gamla grejerna. Sjukt fula, men ack så praktiska, om vi talar om nutidens. Hur de än må se ut har jag de senaste åren närt en kärlek till att packa dem. Omsorgsfullt placera, kategorisera, dela in livet i fack, rätt ner i det minimala utrymmet som ska vara ens hem under oliklånga tider. Det är något trevligt strukturerat, och meditativt, över det hela. Var sak på sin plats (quote Alfons Åbergs pappa).
Men att packa ur.. Det tar mig ibland en månad att bli av med allt ur de där otympliga tjockisarna, och jag överdriver inte. Det går ju relativt fort när ärmarna väl är kavlade och hela innanmätet är lämpat på sängen. Men impulsen som krävs för att faktiskt få det gjort, kan låta vänta på sig.

De flesta väskorna jag packar är struntsamma-märkta redan från början. En vardaglig tur, ett oviktigt innehåll. Sen finns det väskor som bara måste packas upp av hygieniska skäl, festivalväskor däribland. Tältfuktiga kläder, lersprängda gummistövlar och sovsäckar säger jag bara.
Vissa väskor, eller snarare resan de bär med sig, vill jag behålla in i evighet. Uppackningen uteblir således. Som om jag tror att minnena från en lyckad veckotripp varar färska längre, om också väskan får stanna över några nätter extra.
Några få väskor vill man bli av med på stört, de bär mindre lyckade turer i bagaget. När en väska av den typen dyker upp tömmer jag den för det mesta illa kvickt. Ibland lyckas dock någon enstaka usling med konststycket att ligga kvar och samla dammtussar. Försvårar framkomligheten i rummet i oändlighet. Stannar stilla och påminner, skapar hörn att slå tårna emot. Bitvis hämtar man något av värde ur den där klumpen som bara ligger och osar helvete. Slutligen är den tom och kan stuvas undan i nån mörk garderob.

Tack och lov är en resväska, bara en resväska. Det måste man komma ihåg. Dess innehåll är en marginell del av ens annars vardagliga flärd, och inte alls hela ens liv. Snart lunkar allt som förr. Resdamm tvättas bort, med eller mot ens vilja, även om det ibland tar sin tid innan alla sandkorn i hårbottnen hittar sin väg till avloppet. /K

Tro och tvivel

Så var den här, dagen före sökningsdagen. Jag packar, pirrar och peppar. Snart går tåget, och klockan 13.57 finns åter en kort chans att uppleva bästa Götet.
Tror att jag är mer redo än någonsin förr, men också mer förvirrad än någonsin tidigare. Det finns vägar va, alltid en massa vägar. Och ibland får jag för mig att backa och ta en annan. Det hör väl till antar jag. Tro och tvivel, äckligt närbesläktat.
Hur det nu 'n går med just den här ambitionen imorrn, är jag fast besluten om att alla mina vägskäl kommer leda till samma plats. Något otroligt. Något där man kan snudda på lycka för korta ögonblick. Den ljusnande framtid ska bli min. Vad det är vette sjutton, men jag nöjer mig inte med mindre.
En gråzon får liksom inte finnas på kartan. Det måste få vara mer än så. Och med den tanken i bagaget, och tilltron till att så ska bli, spelar vägen dit mindre roll. Bara det blir av..

Tre djupa andetag och sen är det dags. Jag söker och försöker. Håll i hatten och tummarna på torsdag. Då hispar jag i ett överknökat rum med folk som vill detsamma som jag. Behovet av en stöttepelare eller två att luta mig mot kan va rätt skönt där..
Jag har bestämt mig för att göra hela göteborgsveckan till en fest, ämnar så gott det går låta sökningen bli detsamma. Hålla nerverna på plats, göra det på mitt sätt, och bara mitt sätt. Vässa mina armbågar lagom vassa. Skita i småprat om erfarenheter och meriter. Glida in i sökningsrummet, ha tre intensiva minuter roligt. Göra för mig, inte för dem. Och sen, lämna salen, nöjd med allt jag åstadkommit. Och skit detsamma hur det går sen. Jag kommer fortsätta i alla fall.

Avskedskyss, hejdå, farväl.
Tillbaks på söndag/K

Något nytt

Ni vet när man springer in i någon ny och helt utan förvarning, faller huvud över hälar? När man snabbt snuddar och något ropar JA i magtrakten? När man tappar andan, håller kvar blicken en evighetssekund för länge och plötsligt står knäsvag och lagom bortblåst?
Sedan, när ögonblicket är över, och den kort-intensiva kärleken har dundrat förbi, finns inget annat i huvudet än mötet. Det där mötet. Det var något speciellt? Vi måste ses igen.
Ingenting tar det ur en.
Så vandrar dagarna och blir till veckor och månader. Mötet vilar stilla i långtidsminnet. Man snuddas igen, och har en chans, men missar den totalt. Varje gång ett tillfälle blir, står något alltid där, redo att vara i vägen. Sen till sist, en mulen februarieftermiddag klaffar allt. Ett möte leder till en förutbestämd träff, en träff blir av. Och man spatserar iväg, ihop, från platsen man möttes på.
Jepp, that's the whole shebang. Så går det till. När man faller huvudstupa för en skönsjungande Hagström-gitarr och slutligen, efter månader av suktan, går där rygg mot rygg, på väg mot nya musikaliska äventyr.

Gamla sensomrar och dinosaurier

För två somrar sedan, i en park någonstans i Stockholm, var jag på en utomhuskonsert som hette No More Lullabies. Minns jag inte helt fel så anordnades denna turnerande händelse av ingen annan än underbara Ane Brun, och med i show-bagaget fanns bland andra Asha-Ali, Rebecka Karijord och Bob Hansson.
Det var en mysig på-väg-mot-slutet-av-sommaren-kväll och jag njöt av umgänget med fina folkhögskolekamrater. Vi satt på lagom obekväma träbänkar, smuttade rosé ur plastmuggar, lyssnade och pratade oss rusiga.
De större artistnamnen var grymma, så klart. Bob Hansson hyllade livet, Asha Ali fick publikhavet att klappa takter, Ane Brun sjöng med skör halvsvajig stämma... Utan tvekan sevärt. Men det som fastnade ordentligt, och lyfte hela den där kvällen, var osignade och galet grymma Linnea Olsson. Hon klev in på scenen, körde två egna låtar helt solo och gjorde ett avtryck i mig som hette duga. Ingen vanlig singer/songwriter där inte, instrumentet som utgjorde kompet var en cello, som loopades och loopades igen och gjorde maffiga ljud ifrån sig. Första gången jag någonsin sett det instrumentet för vad det verkligen är. Ruskigt vackert, läskigt underskattat (av mig i alla fall).
De där två låtarna etsade sig fast och har hållit sig kvar sedan den där kvällen, och det enda stället som de funnits att lyssnas på, har varit på hennes rätt så inaktiva myspace. Jag har väntat och väntat på en EP, lusläst den där sidan efter nyheter, men blivit besviken gång på gång. Tråkigt som attan när allt man vill är att bära musiken med sig, överallt.
Hur som haver, när jag nu senast var på ett Linnea Olssonskt humör och suktade efter hennes "Dinosaur", ramlade jag över en knappt veckogammal debutskiva. Förstår ni den totala lyckan när en artist som man bara gått och väntat på äntligen, äntligen, står där med sitt pinfärska album? Och i stället för två-tre låtar som man nöter på repeat, finns där elva stycken att lyssna in! Känns som jag hittat en skatt. Och jag delar gärna med mig av mitt fynd. Lyssna på den här bara. Musik att bli kär i/K

Going bad ass

Rucka lite på reglerna. Öva upp mörkerseendet. Genomföra längesen tänkta upptåg. Damma av tonårsrevolten. Ha hemlisar. Känna sig lätt upprorisk. Tystlyssna på elektrobeats. Drömma klubbdrömmar. Smyga runt. Traska hem halv sex. Full i fan. Hihi/K

Jag känner några som är bättre..

När man får tillträde till en studio är det lätt att börja drömma. Jag vill låta som Jens Lekman och Suburban Kids. Som Magnetic Fields och Radio Dept. Som Belle and Sebastian och Britta Persson. Jag vill ha de snygga syntharna i Triffids. Jag vill ha Patrick Wolfs handklapp och stråkar. Beiruts ukulele, Julian casablancas sömniga stämma och Tallest man on earths vackra elgitarrspel.
Men de stora musikexperimentens tid är inte riktigt kommen än. Imorrn leker Summer Kid med en ganska enkel sättning. Ukulelen får jag. Och elgitarren. Handklappen, vad vore det utan? Det tillkommer nog också ett antal smarriga stämmor och percussions. Men resten får allt vänta ett litet tag till. Och det gör inte så mycket. Det fina är att något faktiskt blir av och spelas in. Sätts i spinn. Den första inspelningen någonsin med det lilla sommarbarnet..
Vi ska in i studion där något stort började, där Håkan gjorde sin Ramlar-demo. Man kan ju inte vara annat än lite förväntansfull. Även om andra halvan i duon försöker hålla nere mina förväntningar. Jag är pepp. Låten vi ska spela in har känts väldigt aktuell för mig de senaste dagarna.
Den heter I know better ones, är relativt nyfödd och handlar om hur skönt det är att känna människor som är vettiga, under de kvällar då man möter mindre vettiga typer. Hur bra det är att inte behöva döma hela mänskligheten på grund av ett fåtal idioters sociala oförmåga.. För att man tack och lov, mött bättre personer och alltså har levande bevis på att de finns där ute. Att man träffat folk som är så bra, så att man enklare kan ta ett par ärkepuckons framtåg. Typ.
Kul ska det bli. Vad det än blir. Så kul. Och när resultatet kommer blir jag säkert lätt lyrisk hur det än låter.
Nu, en ledig kväll där vad som vill ske får ske. Underbart.

Sommarbarnet på trettifyran

Januaris sista lördag spenderade jag i Ludvika samman med Martin i Summer Kid-duo. Mysiga, otroligt trevliga Trettifyrans Butik och fik tog emot oss igen och jag var glad över att vara där. Den här gången hade fler människor hittat hit. (I smyg drömmer jag om folk spridit Summer Kid-orden mouth to mouth genom hela Moneybrothers hemhåla. Hur vackert vore inte det?) Det var en ytterst trevlig spelning med många fötter och huvuden som diggade/gungade med under våra 40 minuter på mini-scenen. Kul att se.
Och efteråt, när folk kom fram och talade uppmuntrande.. Kan man annat än gilla det?
Ambitiösa som vi är, tog vi med en kamera och fångade en bit av spelningen. Martin klipp och klistrade in oss på Youtube för några dagar sedan. Mer är att vänta där, på youtube-fronten alltså. Vi har ett konto. Jag har visioner. Så här lät hur som helst en gammal dänga i lite ny tappning.

Nästa fredag ska vi förresten spela in en av våra hits med en kille från Ljudteknik-programmet uppe i Falun. Det ska bli roligt. Och jag tillåter mig vara lite lagom upprymd över det. Nu får det vara nog med uppdatering. Det finns egentligen jättemycket jag vill få ur mig. Men det får vänta. Som så ofta. Nu ut i torsdagskvällens bitande februari-kyla. Gokväll/K

Drömt

Tre nätters tung sömn. Faller in i de bästa av drömmar. Ingenting i mig vill släppa taget, spjärnar emot. Glider undan ett tag till. Känner mig som killen i Science of sleep. I halvt vaket, halvt sovande tillstånd tar morgonen form. Och någonstans långt borta väntar verkligheten. Det är näst intill omöjligt att vakna innan ljuset lämnar strimmor på väggen. Går inte att kontrollera. Ögonlocken är så svår att få upp. Kroppen, tyngre än någonsin. Till slut ändå, ringer väckarklockan och rycker upp mig. Bryskt och hårt. Katten ställer dörren på glänt, hoppar upp i sängen, jamar och kråmar sig. Jag slänger oförtjänta, buttra kommentarer på henne samtidigt som jag stryker medhårs. För första gången upplever jag segt morgonhumör och morgonkaffets positiva inverkan.
Trösterikt mitt i allt det sömndruckna är att solen varit på tillbakaresa i snart en månad. Igår värmde den till och med lite grann ute på skolgården. Hittar nånstans en löjligt optimistisk inställning som säger att "Snart är det sommar igen". Högst tveksam på om den optimismen kommer hålla i sig vintermånaderna igenom, men nog vore det bra mycket trevligare att känna så, än att klättra på väggarna hela januari och februari ut. /K

Triffids - Ett trick med ljuset

Senaste låten att hamna i mitt livs soundtrack. Åh de syntharna.
Åh den lagom svajiga rösten. Knäsvag här.