Förlåt frånvaron. Men jag är som på en enda lång övernattning någon helt annanstans och väljer sparsmakat och snålt vad mina sista sommardagar ska innehålla. Det är den enda ursäkten jag har. Hoppas den duger.
Igår var det min sista dag i Stureskolans fritidslokaler. Jag har varit där sedan typ januari och nu säger jag mina sista hejdån till små-knoddarna. Det är underligt. Hos de där kidsen har det ändå vuxit fram ofantligt många nya relationer och nu ska jag lämna. ”För att jag också ska gå i skolan igen, och lära mig spela musik och att sjunga” säger jag, när de höjer på sina minimala och frågande ögonbryn.
Sticker till där bröstbenen möts i mitten. För vi har varit med om en del ihop och jag har plåstrar så många skrubbknän, hållit så många i famnen, fått så många teckningar. Blivit underhållen av kopiösa mängder förvirrande fina funderingar!
Ett överraskningshejdå på väg ner till mellanmålet. Varma kramar, en avtackningspresent i form av chokladpraliner samt en enda handplockad näckros från en favorit-lintott. Ett fint avslut på det stora hela. Att säga sina hejdån alltså, nu har det tydligen börjat. På söndag flyttar jag till Bollnäs Folkhögskola och blir singer/songwriter-elev. Och jag vet inte vart jag kommer ta vägen i det nya. Säkert någon bra stans, säkert fullproppat av nya spännande relationer och situationer. Men också helt säkert utan trettio-fyrtio-femtio knattar som stavas hjärtklämmande rara. Ja nästan hela bunten. Separationsångesten, inte jättesvår, men befintlig. Mer central, känslan av att jag överger något. Lämnar dem lite vind för våg på något vis. Jag kom, jag jobbade, jag försvann, liksom.. Det skulle bara vara ett trevligt jobb och ett bra sätt att tjäna pengar på, men utan att jag märkte det, där smög sig valpögonen på. Där bet de sig fast som små ofarliga fästingar och smittade mig med sina egenheter, drömmar och farhågor.
Och nu efter mina första hejdån, kan inte hjälpa att undra, om det här var halvjobbigt, hur blir det då med de större kommande avskeden?
Igår var det min sista dag i Stureskolans fritidslokaler. Jag har varit där sedan typ januari och nu säger jag mina sista hejdån till små-knoddarna. Det är underligt. Hos de där kidsen har det ändå vuxit fram ofantligt många nya relationer och nu ska jag lämna. ”För att jag också ska gå i skolan igen, och lära mig spela musik och att sjunga” säger jag, när de höjer på sina minimala och frågande ögonbryn.
Sticker till där bröstbenen möts i mitten. För vi har varit med om en del ihop och jag har plåstrar så många skrubbknän, hållit så många i famnen, fått så många teckningar. Blivit underhållen av kopiösa mängder förvirrande fina funderingar!
Ett överraskningshejdå på väg ner till mellanmålet. Varma kramar, en avtackningspresent i form av chokladpraliner samt en enda handplockad näckros från en favorit-lintott. Ett fint avslut på det stora hela. Att säga sina hejdån alltså, nu har det tydligen börjat. På söndag flyttar jag till Bollnäs Folkhögskola och blir singer/songwriter-elev. Och jag vet inte vart jag kommer ta vägen i det nya. Säkert någon bra stans, säkert fullproppat av nya spännande relationer och situationer. Men också helt säkert utan trettio-fyrtio-femtio knattar som stavas hjärtklämmande rara. Ja nästan hela bunten. Separationsångesten, inte jättesvår, men befintlig. Mer central, känslan av att jag överger något. Lämnar dem lite vind för våg på något vis. Jag kom, jag jobbade, jag försvann, liksom.. Det skulle bara vara ett trevligt jobb och ett bra sätt att tjäna pengar på, men utan att jag märkte det, där smög sig valpögonen på. Där bet de sig fast som små ofarliga fästingar och smittade mig med sina egenheter, drömmar och farhågor.
Och nu efter mina första hejdån, kan inte hjälpa att undra, om det här var halvjobbigt, hur blir det då med de större kommande avskeden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar