88 dagar av sommar

När jag bär samma gamla välkända sommarförhoppningar i bröstkorgen och syrenhäckarna parfymerar luften berusande. När jag inte vill sova fast kroppen är tröttgrinigt långsam. När natten blivit så varm så jag kan byta mitt tjocktäcke mot tunna lakan. När jag längtar mig fördärvad efter något konkret. När jag vaknar av gryningsljuset och inte kan somna om.
Räknar på fingrarna, har 88 dagar av sommar att leva ut. Det låter så lite. Gör alltet till en tickande klocka och dagarna går fram uppmätta i siffror. Jag går på vänt och längtar efter så mycket. Läskigt dubbelsidigt, att stå still, när allt jag vill är att få rusa. Sysselsätter mig bara för att hålla tankarna på plats, försöker tämja, men ingenting lyckas ta udden av mitt otåliga.
Hur länge orkar man stå stilla innan rastlösheten tar över? Och hur länge kommer värmen stanna kvar? När är kokpunkten nådd och måttet rågat? Inbillar mig att den som väntar aldrig väntar för länge. Men börjar tycka tvärt om.
Olust när första tulpanerna tappar kronbladen. Rädd för att missa vad jag kan komma att missa. De där 88 dygnen har redan hört sitt startskott och det finns inget som bromsar grönskan. Vill hinna hålla om allt. Plocka varenda blomma. Jag vill längta mig fördärvad, dåna tillsammans med sommaren. Och tänk om tiden inte räcker till.
En syster suckar; "Det blir inte alltid som man tänkt sig". Jag säger i hoppfull förtröstan; "Det blir som det ska". Men är osäker på om jag själv lyckas leva med den inställningen.

Tar kvällspromenader, särskilt om söndagar, testar att stampa oron ur kroppen. För om jag rör mig rent fysiskt framåt är det lite lättare att känna att det finns en riktning. Att jag kommer någonstans. Mål; Försöka lugna, få käkarna att sluta spänna sig, en ny ovana jag inte kan kontrollera. Resultat: Obefintligt.
Bakom ungbjörkarna pockar solen, glittrar, önskar tröstvärma. Men på underarmen vilar mitt livs första soleksem, så jag tvingas dra koftan hela vägen ner till handlederna för att hålla UV-strålarna på avstånd. Kvällens aftonrodnad långt där borta över Brunnsjön, en lila pastell som möter isblått. Ensamma solnedgångar är den hårdaste käftsmäll jag någonsin stött på.
Jag önskar få flyta tämligen bekymmersfri i Matsbosjöns sötvatten. Splitta jordgubbar i mjölk. Sitta vid Hönsans hopptorn. Hinna njuta totalt. Vara här. Skaffa sommarskinn i aquablå bikini. Få sommaren, helt och fullt. Den får bara inte starta utan mig. Springer och stannar upp om vartannat. Söker råd i ambivalensen. Herr Hellström säger: "Bara dårar rusar in". Kanske ligger det sanning där och skaver. Kanske är jag en dåre som vill rusa in i allt med storsprång. Det är bara så svårt att hålla sig till myrsteg. Millimeter-små kliv är inte lätta att se i det stora hela. Och ibland är det faktiskt nyttigt med lite dårskap. /K