Kontra kontraster

Förra veckans låtuppgift; Rikt på kontraster och dynamiskt värre. Sjukt och förbluffande underhållande på samma gång. Uppgiften var: Blanda sorglig text med glad melodi, eller glad text med sorglig melodi. Välj själv. Jag valde en hemsk, möjligen självmordsbenägen text och mixade samman med soligaste melodin. Schizofrent, groteskt och roligt! Var så god att lyssna här: Into the blue

Matchat

Nu brinner löven igen och jag med dem. Går klädd i höst ända upp till tänderna. Igår på perrongen i Bollnäs, väntande på ett tåg mot dalarna, skrattade jag lite när jag upptäckte hur väl jag synkade med min reselektyr. Kanske man borde klä sig som bokomslag oftare? De kan ju vara förträffligt snygga. Som det här slitna exemplaret, lånat av en folkhögskolekamrat.
Dyker ner bland sidorna medan färgerna susar förbi utanför fönstret. Missar nästan allt som händer där ute. Oktobernaturen. Knallgult överallt. Går inte att ogilla sina resor på räls då. Himla fint. Himla fint Oktober.. Nu hedemorahelg, med ett humör som avspeglas i trädkronorna. Glatt, sprakande och friskt. /K

Om höga hästar (i låtform!)

Jag har nämnt det åtskilliga gånger, det här med de förbannat höga hästarna. Det här med skyskrapsrejäla ambitioner och prestations-pushiga tankebanor. Det är så lätt att fara iväg och tvinga sig själv till överdrift. Pressa duktigheten lite lite till och, fast man gör mer än det bästa man kan, trycka ner sig tungt i skosulorna. Tänka att man inte duger till annat än kattlort om man inte redan kan allt, eller gör minsta snedsteg. River ett hinder eller två..
Jag försöker ständigt hoppa av sådana fålar när de kommer galopperande förbi. Försöker välja små fallabella-ponnyer i stället. Här borta i hälsinglandet är det en daglig prövning. Det har nog de flesta förstått. Det är så viktigt att tillåta sig vara medelmåttig ibland, lära sig vara på marken. Det här har blivit ett statement som jag måste tjata om hela tiden, både för egen och andras del.
Man ska inte behöva krama musten ur sig för att känna sig duglig. I stället borde målet vara att trivas fint på låga, lugnt skrittande och ettriga ponnyer och kunna stå för det. Tillåta sig att välja färggranna my little ponys i stället för vildhästar. Det är en mer realistisk och hållbar hållning, åtminstone för ett berg och dalbane-sinne som mitt. Får ständigt svindel och ångest uppe på de där kusarna, (jag svär, ibland bär de till och med platåskor).
Med en ponnys mankhöjd faller man knappast särskilt hårt, om man faller alls. Långt mycket vettigare. Därmed inte sagt att man inte ska få galoppera vilt om man känner för det någon gång då och då. Sådant kan ju också vara kul. Men här handlar det mer om att tillåta sig att kliva ner när man behöver det.
Detta, go vänner, är mitt valda tema på senaste låtuppgiften från skolan. Den är som en enda stor kom ihåg-lapp till mig själv och till alla höghäst-ryttare/hästälskare/my-little-pony-fanatiker. Tillåt dig rida lågt. Tvinga dina höga höstar att förvandlas till fallabellas ibland. Och ha förbaskat trevligt när du gör så.
Jag hade väldigt roligt när jag lekte fram den här låten, och struntade lite i vad man borde eller inte borde göra. Körde fullhjärtat på kreativ glädje i stället, som någon som jag tycker om beskrev det. Satt och skrattade fram hela härligheten. Och där, har jag sagt mitt om det. Förhoppningsvis för sista gången. Vill du höra mig sjunga om det i stället, så är du mer än välkommen att klicka här.