Tro och tvivel

Så var den här, dagen före sökningsdagen. Jag packar, pirrar och peppar. Snart går tåget, och klockan 13.57 finns åter en kort chans att uppleva bästa Götet.
Tror att jag är mer redo än någonsin förr, men också mer förvirrad än någonsin tidigare. Det finns vägar va, alltid en massa vägar. Och ibland får jag för mig att backa och ta en annan. Det hör väl till antar jag. Tro och tvivel, äckligt närbesläktat.
Hur det nu 'n går med just den här ambitionen imorrn, är jag fast besluten om att alla mina vägskäl kommer leda till samma plats. Något otroligt. Något där man kan snudda på lycka för korta ögonblick. Den ljusnande framtid ska bli min. Vad det är vette sjutton, men jag nöjer mig inte med mindre.
En gråzon får liksom inte finnas på kartan. Det måste få vara mer än så. Och med den tanken i bagaget, och tilltron till att så ska bli, spelar vägen dit mindre roll. Bara det blir av..

Tre djupa andetag och sen är det dags. Jag söker och försöker. Håll i hatten och tummarna på torsdag. Då hispar jag i ett överknökat rum med folk som vill detsamma som jag. Behovet av en stöttepelare eller två att luta mig mot kan va rätt skönt där..
Jag har bestämt mig för att göra hela göteborgsveckan till en fest, ämnar så gott det går låta sökningen bli detsamma. Hålla nerverna på plats, göra det på mitt sätt, och bara mitt sätt. Vässa mina armbågar lagom vassa. Skita i småprat om erfarenheter och meriter. Glida in i sökningsrummet, ha tre intensiva minuter roligt. Göra för mig, inte för dem. Och sen, lämna salen, nöjd med allt jag åstadkommit. Och skit detsamma hur det går sen. Jag kommer fortsätta i alla fall.

Avskedskyss, hejdå, farväl.
Tillbaks på söndag/K

Något nytt

Ni vet när man springer in i någon ny och helt utan förvarning, faller huvud över hälar? När man snabbt snuddar och något ropar JA i magtrakten? När man tappar andan, håller kvar blicken en evighetssekund för länge och plötsligt står knäsvag och lagom bortblåst?
Sedan, när ögonblicket är över, och den kort-intensiva kärleken har dundrat förbi, finns inget annat i huvudet än mötet. Det där mötet. Det var något speciellt? Vi måste ses igen.
Ingenting tar det ur en.
Så vandrar dagarna och blir till veckor och månader. Mötet vilar stilla i långtidsminnet. Man snuddas igen, och har en chans, men missar den totalt. Varje gång ett tillfälle blir, står något alltid där, redo att vara i vägen. Sen till sist, en mulen februarieftermiddag klaffar allt. Ett möte leder till en förutbestämd träff, en träff blir av. Och man spatserar iväg, ihop, från platsen man möttes på.
Jepp, that's the whole shebang. Så går det till. När man faller huvudstupa för en skönsjungande Hagström-gitarr och slutligen, efter månader av suktan, går där rygg mot rygg, på väg mot nya musikaliska äventyr.

Gamla sensomrar och dinosaurier

För två somrar sedan, i en park någonstans i Stockholm, var jag på en utomhuskonsert som hette No More Lullabies. Minns jag inte helt fel så anordnades denna turnerande händelse av ingen annan än underbara Ane Brun, och med i show-bagaget fanns bland andra Asha-Ali, Rebecka Karijord och Bob Hansson.
Det var en mysig på-väg-mot-slutet-av-sommaren-kväll och jag njöt av umgänget med fina folkhögskolekamrater. Vi satt på lagom obekväma träbänkar, smuttade rosé ur plastmuggar, lyssnade och pratade oss rusiga.
De större artistnamnen var grymma, så klart. Bob Hansson hyllade livet, Asha Ali fick publikhavet att klappa takter, Ane Brun sjöng med skör halvsvajig stämma... Utan tvekan sevärt. Men det som fastnade ordentligt, och lyfte hela den där kvällen, var osignade och galet grymma Linnea Olsson. Hon klev in på scenen, körde två egna låtar helt solo och gjorde ett avtryck i mig som hette duga. Ingen vanlig singer/songwriter där inte, instrumentet som utgjorde kompet var en cello, som loopades och loopades igen och gjorde maffiga ljud ifrån sig. Första gången jag någonsin sett det instrumentet för vad det verkligen är. Ruskigt vackert, läskigt underskattat (av mig i alla fall).
De där två låtarna etsade sig fast och har hållit sig kvar sedan den där kvällen, och det enda stället som de funnits att lyssnas på, har varit på hennes rätt så inaktiva myspace. Jag har väntat och väntat på en EP, lusläst den där sidan efter nyheter, men blivit besviken gång på gång. Tråkigt som attan när allt man vill är att bära musiken med sig, överallt.
Hur som haver, när jag nu senast var på ett Linnea Olssonskt humör och suktade efter hennes "Dinosaur", ramlade jag över en knappt veckogammal debutskiva. Förstår ni den totala lyckan när en artist som man bara gått och väntat på äntligen, äntligen, står där med sitt pinfärska album? Och i stället för två-tre låtar som man nöter på repeat, finns där elva stycken att lyssna in! Känns som jag hittat en skatt. Och jag delar gärna med mig av mitt fynd. Lyssna på den här bara. Musik att bli kär i/K

Going bad ass

Rucka lite på reglerna. Öva upp mörkerseendet. Genomföra längesen tänkta upptåg. Damma av tonårsrevolten. Ha hemlisar. Känna sig lätt upprorisk. Tystlyssna på elektrobeats. Drömma klubbdrömmar. Smyga runt. Traska hem halv sex. Full i fan. Hihi/K

Jag känner några som är bättre..

När man får tillträde till en studio är det lätt att börja drömma. Jag vill låta som Jens Lekman och Suburban Kids. Som Magnetic Fields och Radio Dept. Som Belle and Sebastian och Britta Persson. Jag vill ha de snygga syntharna i Triffids. Jag vill ha Patrick Wolfs handklapp och stråkar. Beiruts ukulele, Julian casablancas sömniga stämma och Tallest man on earths vackra elgitarrspel.
Men de stora musikexperimentens tid är inte riktigt kommen än. Imorrn leker Summer Kid med en ganska enkel sättning. Ukulelen får jag. Och elgitarren. Handklappen, vad vore det utan? Det tillkommer nog också ett antal smarriga stämmor och percussions. Men resten får allt vänta ett litet tag till. Och det gör inte så mycket. Det fina är att något faktiskt blir av och spelas in. Sätts i spinn. Den första inspelningen någonsin med det lilla sommarbarnet..
Vi ska in i studion där något stort började, där Håkan gjorde sin Ramlar-demo. Man kan ju inte vara annat än lite förväntansfull. Även om andra halvan i duon försöker hålla nere mina förväntningar. Jag är pepp. Låten vi ska spela in har känts väldigt aktuell för mig de senaste dagarna.
Den heter I know better ones, är relativt nyfödd och handlar om hur skönt det är att känna människor som är vettiga, under de kvällar då man möter mindre vettiga typer. Hur bra det är att inte behöva döma hela mänskligheten på grund av ett fåtal idioters sociala oförmåga.. För att man tack och lov, mött bättre personer och alltså har levande bevis på att de finns där ute. Att man träffat folk som är så bra, så att man enklare kan ta ett par ärkepuckons framtåg. Typ.
Kul ska det bli. Vad det än blir. Så kul. Och när resultatet kommer blir jag säkert lätt lyrisk hur det än låter.
Nu, en ledig kväll där vad som vill ske får ske. Underbart.

Sommarbarnet på trettifyran

Januaris sista lördag spenderade jag i Ludvika samman med Martin i Summer Kid-duo. Mysiga, otroligt trevliga Trettifyrans Butik och fik tog emot oss igen och jag var glad över att vara där. Den här gången hade fler människor hittat hit. (I smyg drömmer jag om folk spridit Summer Kid-orden mouth to mouth genom hela Moneybrothers hemhåla. Hur vackert vore inte det?) Det var en ytterst trevlig spelning med många fötter och huvuden som diggade/gungade med under våra 40 minuter på mini-scenen. Kul att se.
Och efteråt, när folk kom fram och talade uppmuntrande.. Kan man annat än gilla det?
Ambitiösa som vi är, tog vi med en kamera och fångade en bit av spelningen. Martin klipp och klistrade in oss på Youtube för några dagar sedan. Mer är att vänta där, på youtube-fronten alltså. Vi har ett konto. Jag har visioner. Så här lät hur som helst en gammal dänga i lite ny tappning.

Nästa fredag ska vi förresten spela in en av våra hits med en kille från Ljudteknik-programmet uppe i Falun. Det ska bli roligt. Och jag tillåter mig vara lite lagom upprymd över det. Nu får det vara nog med uppdatering. Det finns egentligen jättemycket jag vill få ur mig. Men det får vänta. Som så ofta. Nu ut i torsdagskvällens bitande februari-kyla. Gokväll/K