Hon med sjalar och tygskor

Ibland kan man gå förbannat mycket sönder av att leva orutinerat och bli helt slut på noll struktur. Halv åtta ringer mobilen, som måste ligga alldeles bredvid sängen, man blir utringd på vikkjobb och både glad och ledsen på samma gång. Glad för chans till jobb, ledsen för att lämna sängens omtöcknade slummer. Min vardag är alldeles för fokuserad på pengar nu när det månatliga studielånet inte finns att förlita sig på. Här gäller "I want money, that's what I want" eller snarare strävan efter ett drägligt liv med åtminstone en något mer värdefull sifferkombo på bankkontot.
Väl ute i skolorna är det är oftast hjärtans glada barn, och inte så mycket blodigt allvar. Några rara femmor, några trotsiga sexor, många nyfikna och observanta fyror som lagrar info om mina kläder, min person är här "hon som dagligen byter sjal och tygskor", åtminstone enligt en av de små rackarna. Det kan nog stämma rätt bra. Men jag är mer än bara scarfes.
Vikkandet börjar bli en orutinerad rutin att dagligen bättra på, pedagogiskt tänkande och en chans till mindre stök i tankar och ekonomi. Jag har jobbat en hel del den här månaden, rusat runt Hedemoras skolor, har nu sett varenda en från insidan. Stabilt. Att bland detta vandra i Stureskolans gamla korridorer, känns underligt. När jag gick i fyran minns jag avundsjuka samtal med vännerna där orättvisorna med lärarrum och sköna fåtöljer ställdes mot regniga eller kalla raster på skolgården. Rasterna var elever ute och lärare inne, så var det bara. Nu får jag gå innanför lärardörren, låna skoltelefonen utan lov från en fröken, sitta i de där fåtöljerna.. Mitt tioåriga jag som finns representerat i så många av eleverna skulle ha avundats som bara den, även om jag nu inte riktigt kan förstå varför. Det är bara några soffor och en kaffedrickarplats. Jag skulle mycket hellre springa mig tokig i lekar som tjuv och polis som tio år gammal än sitta stilla och smutta kaffe.

Förutom att jag tagit mig in i lärarnas värld av soffgrupper, är allt sig ganska likt. Lärarna är nästan alla kvar, tavlorna hänger där dom alltid hängt, maten ser ut och smakar på samma sätt. Till och med tvålen på toaletterna är av samma sort, doften exakt samma lagom blommiga.
Den klassiska pappersvikningen av loppor, utnötta skollexikon, eftermiddagströttheten, nånstans ett släng av målbrott som skrapar mot det annars mer släta, barnsliga. Allt är kvar. Jag nostalgitrippar mig runt klassrummets väggar med uppnålade skolarbeten.
Ibland händer stora saker, mina förklaringar leder till genombrott i matteböcker och tankenötter. Tänk att jag som obehörig lärare, breakar en tioårings förståelse för multiplikation, metersystemet och hundradelar. Kanske låter futtigt som en tusendel, men känns stort och viktigt. Lättnadens lyster i ungens ögon är ett tacksamt pris. Ibland hålls det dessutom hemkunskap där det lagas rabarberpaj och jag får smaka (och baka)! Så när jobben flyter på och orutinen känns mer rutin, inte illa alls ändå, hela grejen.

Nu väntar snart sommarlovet, ungarna räknar dagarna, jag smittas av hoppfullheten och längtan. Skolorna lär väl tömmas på både barn och vikkmöjligheter för ett tag. Men kanske lika bra det, till och med jag kan väl få nog av nostalgitrippar./K

Småstadsleverne

Hej. Jag har återhämtat mig och levt runt efter portfoliodagarnas avslut. Bloggen har gett vika, som så många gånger förr. Nu är jag fri. Lite för fri. Ägnar mig åt allt jag ville när portfolion hägrade. Läser Maria Sveland, experimenterar i köket och leker mästerkock (salsa verde nästa), sjunger upp inför sommarens bröllopsspelningar och cyklar runt som vikarie på småstadens gator. I helgen skaffade jag mig gröna fingrar och sådde blommor, satte basilika och mynta i trädgården. Någon av de kommande dagarna ska jag så sallad. En gång i veckan gäller visit på Hedemoras loppisar. Snart en större runda med Mikaela genom orterna i landskapet. Fyndandets ådra pulserar!

Men annars har årgång 88 lämnat Hedemora, nästan helt. Så här sitter man, lite ensam, lite för full av energi som drar åt håll och kanter, och pojken med stort P har dragit till det småländska livet igen.
Igår fick jag meddela flickorna i Plymouth om beslutet att inte åka på visit igen. Det finns inga pengar, och andra saker står i vägen. Det är tråkigt för jag saknar litegrann mina teatrare. Men samtidigt, mitt hedemora bjuder på möjligheter om jag tar emot. När resterande stipendiepengar ramlar in ska jag äntligen få min ministudio! Sen är sommaren gjord, och hemodlad sallad att toppa på det! Inte fy skam/K