88 dagar av sommar

När jag bär samma gamla välkända sommarförhoppningar i bröstkorgen och syrenhäckarna parfymerar luften berusande. När jag inte vill sova fast kroppen är tröttgrinigt långsam. När natten blivit så varm så jag kan byta mitt tjocktäcke mot tunna lakan. När jag längtar mig fördärvad efter något konkret. När jag vaknar av gryningsljuset och inte kan somna om.
Räknar på fingrarna, har 88 dagar av sommar att leva ut. Det låter så lite. Gör alltet till en tickande klocka och dagarna går fram uppmätta i siffror. Jag går på vänt och längtar efter så mycket. Läskigt dubbelsidigt, att stå still, när allt jag vill är att få rusa. Sysselsätter mig bara för att hålla tankarna på plats, försöker tämja, men ingenting lyckas ta udden av mitt otåliga.
Hur länge orkar man stå stilla innan rastlösheten tar över? Och hur länge kommer värmen stanna kvar? När är kokpunkten nådd och måttet rågat? Inbillar mig att den som väntar aldrig väntar för länge. Men börjar tycka tvärt om.
Olust när första tulpanerna tappar kronbladen. Rädd för att missa vad jag kan komma att missa. De där 88 dygnen har redan hört sitt startskott och det finns inget som bromsar grönskan. Vill hinna hålla om allt. Plocka varenda blomma. Jag vill längta mig fördärvad, dåna tillsammans med sommaren. Och tänk om tiden inte räcker till.
En syster suckar; "Det blir inte alltid som man tänkt sig". Jag säger i hoppfull förtröstan; "Det blir som det ska". Men är osäker på om jag själv lyckas leva med den inställningen.

Tar kvällspromenader, särskilt om söndagar, testar att stampa oron ur kroppen. För om jag rör mig rent fysiskt framåt är det lite lättare att känna att det finns en riktning. Att jag kommer någonstans. Mål; Försöka lugna, få käkarna att sluta spänna sig, en ny ovana jag inte kan kontrollera. Resultat: Obefintligt.
Bakom ungbjörkarna pockar solen, glittrar, önskar tröstvärma. Men på underarmen vilar mitt livs första soleksem, så jag tvingas dra koftan hela vägen ner till handlederna för att hålla UV-strålarna på avstånd. Kvällens aftonrodnad långt där borta över Brunnsjön, en lila pastell som möter isblått. Ensamma solnedgångar är den hårdaste käftsmäll jag någonsin stött på.
Jag önskar få flyta tämligen bekymmersfri i Matsbosjöns sötvatten. Splitta jordgubbar i mjölk. Sitta vid Hönsans hopptorn. Hinna njuta totalt. Vara här. Skaffa sommarskinn i aquablå bikini. Få sommaren, helt och fullt. Den får bara inte starta utan mig. Springer och stannar upp om vartannat. Söker råd i ambivalensen. Herr Hellström säger: "Bara dårar rusar in". Kanske ligger det sanning där och skaver. Kanske är jag en dåre som vill rusa in i allt med storsprång. Det är bara så svårt att hålla sig till myrsteg. Millimeter-små kliv är inte lätta att se i det stora hela. Och ibland är det faktiskt nyttigt med lite dårskap. /K

Jakten tar ljudmolnet

Jag har en vacker vän, inifrån och ut, utifrån och in. I somras åkte vi ner till Emmaboda ihop. Och mitt under tågresans obligatoriska fnissbubbel gled vi in på självklaraste samtalsämnet; musik. Ens egen musik, och det roliga i att komma på artistnamn. Minns jag inte fel, var jag nog med om en milstolpe där i kupén ner mot småland. Hur vackervännen någonstans i vårt samtal valde namn till sina kreationer, till sin grymt grymma musik, som säger kaxighet med stil. Som säger dra åt helvete, it's your loss. Som säger allt du önskar du sa i en situation du inte tyckte om.
Namnet är Jakten, och vännen är ingen mindre än min älskade Sole Susanna Fritz, som gör det där som jag byggs upp och går sönder av på samma gång. Sjunger ut.
Ikväll släppte hon ut en av skönheterna till låtar på soundcloud. Och ni bara måste lyssna. Ni måste göra det nu. Ni måste göra det HÄR. Och ni bara måste gilla det.

Våren enligt Laleh

Vid skogskanten trängs vitsipporna. Knoppar exploderar. Det gröna skriker runt omkring. På nätet upptäcks Lalehs musikvideo som får våren att se ut som den ska. Färgstark och solljus.
/K

Till mina teatrare (låt världen veta)

Lyrisk och lite ledsen ihopmosat. Två värdefulla grejer, eller snarare fjorton personer uppdelade på två grupper, har gjort 2011/2012-skiftets tisdagseftermiddagar och onsdagskvällar värda hela jordklotets guld och diamant-depåer och vidare ända upp till stjärnstopp! Egentligen inte ens det. Ovärderligt snarare..
Jag talar om mina två teatergrupper som fått oförtjänt lite utrymme på den här babbel-bloggen, men fått desto mer tid ute i det verkliga livet. De två senaste torsdagarna har vi haft offentliga föreställningar med båda produktionerna. Och det har varit succé, med uppmuntrande ord, skrattkavalkader, publikintegrering och applådstormar. Har gått teateraftnarna igenom med ett stolt leende som vägrar lägga sig. Går på högvarv. Spricker upp.
För hela drösen är så vanvettigt roliga, kvicka och fyllda av allt det bästa. De förtjänar full uppmärksamhet, allt strålkastarljus som går att kräma på. Om de bara visste hur mycket jag uppskattat att få driva hösten/våren framåt med dem och det gemensamma sceniska målen i sikte. Och om de bara anade hur mycket de har gett mig. Visionerna har fått växa sig starka i takt med relationerna och de många skrattsalvorna. Slutresultatet sen då; Helt otroligt.
Nu med de båda sista föreställningarna färskt i minnet, grupperna tillsammans på scenen en sista gång och jag ser dem ge allt. De lever loppan och levererar i lokalen med gröna sammetsfåtöljer. Publiken kiknar. Jag vid scenkant som sufflör, eller uppe vid ljusbordet, sitter och gapar, talar med i replikerna. Ropar hurrarop tills rösten skär sig. Vill att världen ska se. Drömmer om turné. Vi måste spela igen.
Sedan efteråt när vi tackat bockat och föreställningen är slut, töms salen lika snabbt som den fylldes en timme tidigare. Vaknar motstridigt upp ur ruset. Allt har gått så fort. Hur hände det?
Regnet spyr ner igen. Det passar väl förträffligt.. Toppar och dalar bråkar om förstaplatsen i mitt känsloregister. Känner mig kluven som oklippta hårtoppar, för jag vill inte riktigt lämna det här när jag ser sådan potential. Vill så mycket mer. Tycker så mycket om dem. Tänker sommarteater. Bestämmer mig för att det här bara är slutet på början. Så dagsläget kallar jag för paus. Stannar högst upp på en topp, typ Kebnekaise. Nästa gång tar vi K2 och vi gör det med stil.
/K

Hälsar Hälsingland

Nionde maj, tio över sex. På uppfarten: En mamma, en fikakorg, en vägkarta, jag och det viktigaste, Hagströmsgitarren! Stuvar in oss i bilen. Sätter sikte på Bollnäs Folkhögskola och Singer/songwriter-sök. Kör över Stjärnsund, möter tranor. Växlande regn och uppehåll. Stilla och nästan inga bilar på vägarna.
Två timmar senare utanför Ockelbo: Vi tar fel avfart och får köra slingerkroksvägar hela sista biten. Eviga raksträckor och upp för berg. Ser en enda människa och en hund tills bebyggelsen tätnar igen. Hälsar hej till Hälsingland. Når skolan med trettio minuter till godo innan upprop. Tar morgonkaffe i storklunkar.
Halv elva, auditiondags. Två egna låtar. Första, kvick och kaxig. Den andra, lugn med finkomp.
Är extrovert, möter blickar, sjunger, gungar med. Får uppskattning. Och tio minuter senare, nöjd och upplyft.
Sedan följer snabbaste timmen i världshistorien av väntan. Därpå in i sökningsrummet igen. Gehör, intervju och kluriga teoriprov. Resultatet: Bubblande av analys. Och mamman får lyssna öronen fulla med skavsår. Nog fanken, måste det ha gått bra? "Så här sa de, så här var det, det här hände."
Vi tar klick-klackarna fågelvägen till bilen. Rätt över parkeringsplatsen, klumpkliver över parkeringsstaketen och hoppar in i den lilla mörkblå igen. Sliter på asfalten fram till Valbo Köpcentrum.
Travar runt IKEA. Jag köper basilikafrön. Och senare, en kokosnöts-body splash som luktar sommar. Eftermiddagen dalar, börjar känna av tyngdlagen. Vi fyller på energidepåerna med färsk ananas. Vänder hemåt. Åker över vackra vyer. Vatten på båda sidor. Björkar som slänger pollen. Ser en räv. Kommer tillbaka till uppfart nummer tre. Pustar ut.
Nu är det gjort. Ett möjligt årslångt öde ligger i andras händer och om cirka två veckor kommer svaret per kuvert. Hur det blir? Vad jag svarar om jag får positiva besked? Vette sjutton. Time will tell, som alltid.