Syster Surprise

Inte ett knyst fick hon veta. Syster Norge. Men igår tog jag mitt pick, mitt pack och mina kängor till ett tåg med destination Arlanda. Där väntade mamman med flygbiljetter till Stavanger. Vi skulle resa i smyg. Tassade på flyget, susade i luften, såg fjordar från fönstret och kom fram. Begav oss till systerns arbetsplats, klev in i butiken och överraskningen var ett faktum.
Tårtrill från Josefins kinder, massivt kramkalas allas armar emellan. Fem månader sedan senaste mötet och det är ju alldeles för länge sedan. Tar tid innan vi landar fast flygplanet tog mark för timmar sedan. Underligt drömskt. Är vi verkligen här? Vart var jag innan?

Har aldrig hälsat på tidigare. Åsikt: Tycker om träfasaderna. Husen, särskilt de färgstarka. Språket (så himla käckt). Tycker mindre om priserna. Förstår inte matkulturen. Har det gott.
Blir här till måndag. Pausar från allt annat, har "bara vara semester" och det är skönt. Driver runt i gränder och på kullerstenen. Som om man tankar på nytt, laddar batterierna utan att man fattat att de varit ganska tomma. Tänk att det ska krävas en Norge-visit för något sådant..
Pusshej/K

Hofors

Senaste låtuppgiften; Om tågturer som tar alldeles för lång tid. Om Sveriges jävla järnvägar. Om en tågstation där allt är tomt, tyst, mörkt och kallt. Om en önskan att vara någon annanstans.
Om Hofors.

Om kaviar, typ.

Okej så här va: De här studierna tar typ all kreativitet jag har i mig så jag orkar inte skriva så mycket lajbans här. Det är himla tråkigt att erkänna. Men så är det och kommer kanske vara det här året. Beroende på om jag blir kvar här eller inte. Jag väger ställets för och nackdelar just nu. Ser mest nackdelar.
När musiken blir till ångest och läxor tappar det charmen och jag känner så mycket motvilja. För tillfället pressar jag mest ur mig saker "för att jag måste", känner mig som en nästintill tom tub Kalles kaviar som någon försöker pressa ur den sista klicken ur.
Musik under krav är inte jättekul, sen är kanske frågan vilka krav som är mina och vilka som är skolans. Jag verkar inte bli av med de där höga hästarna även om jag vill. De har blivit små osynliga spökhästar i stället. Fyfan vad kasst. Vid datorn väntar läxorna och deadlines, i huvudet väntar vakuum och ovilja. Hipp hurra vad kul det är att se uppgifter hopa sig på hög. Fråga: Vad gör man när motivation är noll och inspirationen detsamma? Svar: Inte ett dugg, fast man borde.
Ibland önskar jag att jag kunde vara mindre regelrätt och mer I don't give a fuck, vad mycket enklare det vore att tillåta sig skita i saker ibland.