Möts på en grusväg. Tar cyklarna in i skogen. Det går skumpigt över alla rötter. Hjulen slår hårt emot ibland, och skickar stötar genom armarna, vidare till axlarna och upp till huvudet. Det får hela kroppen att skaka och skallra. Blir lite yr. Kanske av stötarna, eller kanske av den efterlängtade turen?
Det är inte perfekt någonstans den här sommaren, för myggen har invaderat hela stan. Känslan av att ingenstans får man vara ifred går att tillämpa både på dem och på annat. Men det spelar egentligen ingen roll. För utflykter som dessa ger det mesta en liten guldkant. Till och med insekter får vara med och tillföra något till minnet.
Cyklarna skramlar. Jag låtsas köra Bmx, men det går himla dåligt på en damcykel. Strax sluttar det neråt. Vi kommer fram. Skogen tar tvärt slut och öppnar upp till en gräsmatta, oklippt och alltid fuktig. Tygskor klarar ungefär fem steg på sån här mark innan de är drypblöta. Men man kan inte cykla över gräset heller, marken är för mjuk. En liten bit neråt backen ligger vår destination. En tjärn som kallas bottenlös. Säkert läskigt djup. "Man vet inte vad som lurar där nere." säger pappa om den, när jag talar om mitt för tillfället absolut mest omtyckta tillhåll.
Det är väl just det som lockar. Ett slags mystik över platsen. Svart stilla vatten omgärdat av skog åt alla håll och kanter. En nedgången
brygga, en gammal kiosk med igenspikade luckor och omklädningsrum som helt tappat
hållningen. Allting lämnat och övergivet. Bortglömt. För det är nästan aldrig någon här. Ibland ett par moppepojkar bara. Någon gång en mamma och två busbarn som lurar i mig i vattnet och skvätter ner mig. Annars ensamma. Bortsett från de där myggorna då.
Sitter med fötterna i vattnet, krusar vattenytan och blickar över till andra sidan. På höger kant vilar en mås på en gren. Blickstilla. Som förstenad. Och strax intill fågeln slutar tjärnen lika abrupt som den börjar. Träden tar vid igen. Reser sig resolut över vattenmassorna. Det ser ut som om världen tar slut där. Som om träden är en ogenomtränglig mur. Kanten på jorden. Det enda som talar emot att så är fallet är bruset från landsvägen en bit bort.
Håller för näsan och plumsar i. Alltid med skräckblandad förtjusning (för tänk om nått håller mig kvar i djupet eller börjar gnaga på tårna). Slänger ur mig höga utrop när jag når vattenytan. Kan inte låta bli. Det har en sån effekt det här med att gå från varm till kall, bättre energiboost än alla energidrycker i världen. Piggnar till på stört. Simmar ut en bit, men vill snart tillbaks till bryggan. Bara för säkerhets skull. Ligger kvar uppe på, dåsar till, alltid lite för länge. Glömmer tiden. Och precis så fördriver några dagar. Äntligen den där sommarkänslan. Solen släpper till och med på. Bryr mig inte ett dugg om nått annat. Bjuds på nektariner och vilar i värmen. Njuter varje simtag, varje dopp. Flyter fram i vattnet, och även efter badet stannar den där lätta känslan kvar. Som om kroppen inte väger någonting alls. /K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar