Midsommaren egentligen

Går i kvällsskog för första gången, längs stigar strösslade med tallbarr. Här slår solen sig fram med ljusstrålar på några få utvalda platser. Gör skarpa linjer i det snälla gröna och blir naturens egna spotlights. Som en scen mitt i skogen, och visst finns det gott om scener att iaktta just här, just nu. Tänk om träden skulle skvallra..
Stannar högst upp på en topp, som en gång förut. Efter att ha pustat ut; möts upp av en vykortsbild. Ser småstaden från ovan. Och jag tycker faktiskt om den nu. Strax drar molnen bort och allt blir motljus. Så jag skuggar ögonen och lyckas se lite klarare igen, på vad jag vill.
Plockar strån för att ha nått till händerna. Sitter stilla tills det gör lite ont. Sitter kvar i alla fall. En  hand bredvid slår till över ryggen. Oväntat och halvhårt. Och det ska väl vara enda gången ett slag är ok; när någon klappar till en för att döda myggor. Tacksamt värre faktiskt.
Från sveaparken långt där nere hörs tonårsrytmer. Ett avlägset sommardunk. Annars runt omkring; en lagom tystnad. Gömda fåglar i någon trädtopp och under det ett vindbrus. Nu får tankarna plats. Hör dem nästan för tydligt. Och det är ju inte en slump att skogen pockar igen, för lugnet här verkar fint mot annat mer hetsigt och omvälvande. Må hända är det en quickfix, men visst känns det rätt bra? Ändå är vi bara någon kilometer från verkligheten.
Timmarna går och kroppen slumrar till. Jag prövar ligga ner på en sittplanka, och balanserar på den mellan vett och ovett, tills jag tänker på potentiella fästingbett och rädslan för hjärnhinneinflammation tar över. Så jag sitter upp igen. Och där bland fågeltjattret och kvällssol och allt annat så kallat "löjligt vackert" blir jag upplyst om att den här onsdagen är ljusaste natten på året. Att fredagen 23e, som döpts till midsommarafton i år, bara är en lurendrejare, en simpel wannabe-midsommar. Tycker det låter både fint och fuskigt på samma gång. Känner mig lite lurad, men sen ändå, det gör väl inget.. Låt fredagen låtsas, som man kan låtsas om så mycket annat. Låt den ha sin midsommar som jag tydligen här har den äkta rakt framför mig. Den första värd sitt namn, för den är verkligen i mitten av allt. Mitt i skogen, mitt i mitten, mitt emellan. Och redan lagrad mitt i långtidsminnet.
På vägen tillbaka växlar skogen från behaglig till rå. Temperaturskiftet går lika snabbt som benparen går utför. Det är ju den hårda sanningen, att det går långt mycket snabbare och lättare att gå nerför än uppför.. Dröjer kvar vart femte, sjunde, tionde steg. Sparkar på kottar. Hoppar på stenar. Tyst då och då, i trivialt babbel annars. Är väl lättast så, när man strax ska landa med fötterna på en hård asfaltsväg igen och inte riktigt vill kännas vid det. Där kom den, den ovälkomna gatukanten. Slutet på skogen och början på bebyggelsen. Midsommaronsdagen ingen visste om tackar för sig och snart somnar kroppen på sängen där hemma. Trött efter höjdpunkterna och dalarna. Och jag inte vet när det blir av nästa gång, men vad jag hoppas att jag orkar gå upp till den där toppen igen/K