Det var en mysig på-väg-mot-slutet-av-sommaren-kväll och jag njöt av umgänget med fina folkhögskolekamrater. Vi satt på lagom obekväma träbänkar, smuttade rosé ur plastmuggar, lyssnade och pratade oss rusiga.
De större artistnamnen var grymma, så klart. Bob Hansson hyllade livet, Asha Ali fick publikhavet att klappa takter, Ane Brun sjöng med skör halvsvajig stämma... Utan tvekan sevärt. Men det som fastnade ordentligt, och lyfte hela den där kvällen, var osignade och galet grymma Linnea Olsson. Hon klev in på scenen, körde två egna låtar helt solo och gjorde ett avtryck i mig som hette duga. Ingen vanlig singer/songwriter där inte, instrumentet som utgjorde kompet var en cello, som loopades och loopades igen och gjorde maffiga ljud ifrån sig. Första gången jag någonsin sett det instrumentet för vad det verkligen är. Ruskigt vackert, läskigt underskattat (av mig i alla fall).
De där två låtarna etsade sig fast och har hållit sig kvar sedan den där kvällen, och det enda stället som de funnits att lyssnas på, har varit på hennes rätt så inaktiva myspace. Jag har väntat och väntat på en EP, lusläst den där sidan efter nyheter, men blivit besviken gång på gång. Tråkigt som attan när allt man vill är att bära musiken med sig, överallt.
Hur som haver, när jag nu senast var på ett Linnea Olssonskt humör och suktade efter hennes "Dinosaur", ramlade jag över en knappt veckogammal debutskiva. Förstår ni den totala lyckan när en artist som man bara gått och väntat på äntligen, äntligen, står där med sitt pinfärska album? Och i stället för två-tre låtar som man nöter på repeat, finns där elva stycken att lyssna in! Känns som jag hittat en skatt. Och jag delar gärna med mig av mitt fynd. Lyssna på den här bara. Musik att bli kär i/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar