Till mina teatrare (låt världen veta)

Lyrisk och lite ledsen ihopmosat. Två värdefulla grejer, eller snarare fjorton personer uppdelade på två grupper, har gjort 2011/2012-skiftets tisdagseftermiddagar och onsdagskvällar värda hela jordklotets guld och diamant-depåer och vidare ända upp till stjärnstopp! Egentligen inte ens det. Ovärderligt snarare..
Jag talar om mina två teatergrupper som fått oförtjänt lite utrymme på den här babbel-bloggen, men fått desto mer tid ute i det verkliga livet. De två senaste torsdagarna har vi haft offentliga föreställningar med båda produktionerna. Och det har varit succé, med uppmuntrande ord, skrattkavalkader, publikintegrering och applådstormar. Har gått teateraftnarna igenom med ett stolt leende som vägrar lägga sig. Går på högvarv. Spricker upp.
För hela drösen är så vanvettigt roliga, kvicka och fyllda av allt det bästa. De förtjänar full uppmärksamhet, allt strålkastarljus som går att kräma på. Om de bara visste hur mycket jag uppskattat att få driva hösten/våren framåt med dem och det gemensamma sceniska målen i sikte. Och om de bara anade hur mycket de har gett mig. Visionerna har fått växa sig starka i takt med relationerna och de många skrattsalvorna. Slutresultatet sen då; Helt otroligt.
Nu med de båda sista föreställningarna färskt i minnet, grupperna tillsammans på scenen en sista gång och jag ser dem ge allt. De lever loppan och levererar i lokalen med gröna sammetsfåtöljer. Publiken kiknar. Jag vid scenkant som sufflör, eller uppe vid ljusbordet, sitter och gapar, talar med i replikerna. Ropar hurrarop tills rösten skär sig. Vill att världen ska se. Drömmer om turné. Vi måste spela igen.
Sedan efteråt när vi tackat bockat och föreställningen är slut, töms salen lika snabbt som den fylldes en timme tidigare. Vaknar motstridigt upp ur ruset. Allt har gått så fort. Hur hände det?
Regnet spyr ner igen. Det passar väl förträffligt.. Toppar och dalar bråkar om förstaplatsen i mitt känsloregister. Känner mig kluven som oklippta hårtoppar, för jag vill inte riktigt lämna det här när jag ser sådan potential. Vill så mycket mer. Tycker så mycket om dem. Tänker sommarteater. Bestämmer mig för att det här bara är slutet på början. Så dagsläget kallar jag för paus. Stannar högst upp på en topp, typ Kebnekaise. Nästa gång tar vi K2 och vi gör det med stil.
/K