Nalkandets Göteborg

Min vackra plymouthfamilj sänder meddelanden genom atmosfären, över vattnet. Det är knäppt med ett halvt göteborg, utan dramatiker i stora mängder. Men det är också förbaskat fint att sitta i Linas mysiga lägenhet, höra henne snarka bort bakfyllan efter en väldigt bra gårdag. Peer Gynt gav otroligt många vackra bilder som sitter kvar i hjärnan. Herr Lusth på scen och efteråt var längesen sist och kul att träffa. Linas syster och vänner var glada och dansanta. Neffertiti var nytt och up beat. Jag får ständigt små nostalgitrippar om hur jag levde här. Det är konstigt att det är över ett halvår sedan. Jag vill tillbaka litegrann. Åh den ljuva framtiden, vad har du knåpat ihop åt mig?

Snart kommer en annan som gjorde mitt Göteborg vackert fram till centralstationen. Det har varit allt för längesen sist. En vecka samman. Sen slitas isär. Det blir nog fint till dess.
Kärlek så länge, och vill ni nå mig, svenska numret gäller veckan ut.

Kulturen igen

Vaknade nån gång efter tio på Linas luftmadrass, utvilad och redo. Vi for in till stan för att bruncha/luncha. Mysigt att åka spårvagn igen. Blev dock rädd när jag insåg att jag inte längre mindes hur alla linjer går, har varit borta från götet för länge.

Vi var in på Nordstan en snabbis där en bekant känsla av energiförlust drog över mig. Nordstan, folkmängden, belysningen, massan dödar snabbt. Som tur var överlevde vi och drog sedan vidare. Bl a topshop, beyond retro och monki. Jag såg saker jag ville ha men höll i slantarna, tråkigt men lika bra. Vi åt på café Vanilj, mumsiga mackor och en snickerskaka som vi delade på.
Efter några timmar i skönt, inte särskilt kallt väder, tog vi vagnen ut till hisingen igen. Jag har just slängt i mig en blodgrape för att förhindra en möjlig aircondition-förkylning och ska nu hoppa in i duschen. Om två timmar väntar föreställning på stadsteatern. Peer Gynt. En gammal dramatikerkamrat är med på ett hörn, så det blir ännu mer intressant. Ska bli fint att gå in i göteborgskulturen för ett slag igen. Jag har saknat den.
Vad resten av kvällen bär av är ännu inte bestämt, vi får se vad som sker. Duschen kallar.

sverigevecka

Imorrn vid 21 tar Sverigeveckan sin start. Resan dit börjar redan om 8 timmar. Först ska sovas. Sen ska åkas dagen lång. Jag är upprymd, mininervös och otroligt sugen på sverige och göteborg. Nostalgitrippa på avenyn med Vicketicketö.
Veronica Maggios senaste säger det ganska tydligt. Jag är nästan där. (Lyssna här)
Nu återstår att se om jag kan få någon ro i kroppen de timmar som återstår av natten.
Hej Sverige, om mindre än ett dygn är jag framme. Hos saknade Lina Hellén och spårvagnarnas rälsar. Kan knappt bärga mig.
Sov gott i natt! Slängd kyss/K

Pack it up, pack it in.

Sitter och belönar mig själv med jordgubbar och mörk choklad efter timmars intensivt monologarbete. Det börjar arta sig ska ni veta. Idag var sista skoldagen innan Sverigeresan, känns som en spännande minisemester har tagit start. Blir fint att återuppleva Göteborg, kort, komprimerat och intensivt ska jag se käraste dramatikervänner, åka spårvagn, gå på stadsteatern, träffa Viktor. Tror det kan bli tipptopp.
Imorrn är jag ledig och tänker spendera dagen med att fixa allt som måste fixas innan resan påbörjas. Köpa skosnören och skriva färdigt mitt personliga brev till scenskolan bland annat. Men också packa ihop saker som inte ska med tillbaka. Ska lämna en väska till Viktor så jag slipper kånka två väskor när jag om en månad (herregud vad kort tid det är kvar) lämnar Plymoutheran bakom mig.

Eftersom jag mest springer runt i tights och t-shirt hela dagarna, nästan som en egenutformad skoluniform, behöver jag verkligen inte ha kvar allt blommigt och randigt som mest ligger och retas i garderoben. När jag väl går utan träningskläder känns vilket plagg som helst underbart att bära, så jag får allt klara mig utan för mycket alternativ sista tiden.
Nej nu vill jag fara, resfebern är ett minne blott. Det här ska bli ljuvligt!

Lapar lux

Att kunna sitta ute i t-shirt i slutet av februari är inget jag är van vid. I Plymouths hamn är det ingen omöjlighet när solen ligger på en lördagseftermiddag. Jag hade ägnat förmiddagen till monologövande och när jag ansåg mig färdig tillät jag mig en tripp ner till The Barbican.
Malin och Joel satt på View 2, ett nyupptäckt ställe som har precis rätt läge för intag av vårsol. Jag satte mig ner och fick in en panini med isvatten, jämte solsidan. Det blev en boost av D-vitamin och diverse gapskratt samman med plymouthfamiljens rara par.
Dessvärre hade min kameras batteri lagt av, så några förevigade ögonblick av den ganska lättklädda lunchen finns inte att hämta. Men fint var det. På vägen hem såg vi körsbärsträd med blyga knoppar på väg ut i blom.

Våren är i Plymouth. Det är dags för vårskrik. När friska morgonpromenader fylls av kulörta krokusar spelar det inte så stor roll om himlen är grå (som den för det mesta är här).

Biofredag

Ikväll blir det bio med husets invånare. Vi ska se Black Swan och jag är förväntansfull. Biografen vi ska till hittade jag av en slump på internet, när biografen vi först skulle till var fullbokad.
Tydligen är stället ett megakomplex med biostolar för över 3000 pers. Det ligger i en del av Plymouth som ingen av oss tittat närmre på. Att det ligger en stor biograf där utan ens vetskap om den, känns ungefär som att hitta en gigantisk men bortglömd skatt.
Nu hoppas jag filmen är bra, om inte, ska jag ändå ta vara på tillfället och mysa mig bort i de förhoppningsvis bekväma biostolarna.

Systers spenat

Idag lagade jag världens godaste spenatsoppa till lunch. Varje gång jag lagar den tänker jag på min äldsta syster Pernilla. När hon var på besök i Göteborg förra året lagade hon den till oss. Det var ett tag sedan. Nu är hon i Växjö och jag är här. Längre avstånd än okej när det sticker av saknad. Systrar är det finaste av fint, bästa ur och skur-relationerna man kan hitta. Jag har lyckan att ha tre stycken av den sorten.
1a april slutar skolan här, och hur mycket jag än älskar mitt Plymouthliv är det dags för nästa etapp. Där ska hinnas med besök både hit och dit. Stavanger och Josefin. Växjö och Pernilla. Lillskrutts-loppa Julia i Hedemora. Jag saknar dem nu. Snart är jag tillbaka och lever runt med dem. Fint ändå att man har sin favoritsoppa till tröst när en liten saknadsfilur kryper in i bröstet.

Vi bygger oss ett fik

När regnet spyr ner och man vill ta sin tillflykt till favoritcafét FIX på gatan, blir man ganska besviken när det visar sig att stället inte är öppet. Vad gör man då, när allt hjärtat längtar efter är en Cappuccino..?
Jo man står en stund i regnet och hatar sitt favoritcafé, förbannar engelsmäns oförmåga att ha öppet på vettiga tider, och konsulterar med sina huskamrater vart man ska ta vägen i stället.
Jag tror det var klipska fröken Lindahl som kom med förslaget att skapa ett hemmafik. Köpa några goa' kakor, mysa till vardagsrummet, spela kort (som är senaste trenden på Trematon Terrace) som hon uttryckte det. jag och Amanda var inte sena att haka på idén. Vi plaskade in på Co-operative och köpte det vi ville ha. Tog våra blöta skor på den två minuters långa promenaden hem. Byggde ett litet fik med softad belysning och härliga frestelser i hörnet av husets allrum. Jordgubbar, grönt te, några parti Skitgubbe(Erikas version) och lite regnsmatter på rutorna. Det blev inte dumt alls.

Attt söka scenskolan

Grotesco vet vad det är som gäller..

Rusandes

Hej människorna! Jag har varit borta alldeles för länge. Rusar fram, hinner inte ens fångas på bild. Skälet är mycket att göra. Som oftast.
Veckan som gått har varit späckad. Jag har lekt datordoktor (Amandas dator på dödsbädden, vägrade ta emot mina huskurer, den väntar nu på läkartid.), agerat levande barbiedocka för en performance workshop (blev på och avklädd av teaterelever, konstigt, men ganska kul faktiskt), joggat (i solsken!) samt övat massa massa monologer inför Göteborg (kreativt härligt). Det är ju dags på riktigt snart, den fruktade sökningen. Har märkt de senaste två nätterna att jag börjar bli stressad. Drömmer om sökningen, vaknar titt som tätt, eller ligger halvt sovande i två timmar och försöker tyda problem i konstiga monologer som jag tror mig ska göra, men som bara är drömfragment och långt ifrån de monologer jag över på. Herregud ja. Det är virrigt. Men jag trivs. Skönt att vara produktiv.
Blir fint med en goa glada götet visit, för där finns förutom sökningen ett antal vackervänner och en pojkvän väntandes. På vägen tillbaka till Plymouth får jag dessutom sällskap av min egna Sus. Det blir fint hur det än går med scenskolan helt enkelt. Även om jag är mer peppad än någonsin på sökandet. Det känns lovande och tiden rusar.

Skolan är tacksam att ha i dessa fall. Får otroligt mycket mer gjort när man jobbar i en neutral teaterstudio med texterna än om man står i sitt belamrade rum. Om två timmar är det kontaktimpro, så nu måste jag rusa vidare.
/K

Helghärligt

Idag är det söndag. På söndagar kan man ta sig tid till att laga extra god frukost om man vill. Det ville jag. Det blev omelett på sparris, tomat och zucchini, toppat med basilika och philadelphia. En inte lite bra start på sista veckodagen. Hur dagen fortsätter återstår att se, vid åttatiden väntar i alla fall ett samtal med bäste Sus på skype. Så jag är ju garanterad ett bra avslut på dagen om inte annat..

Den här helgen har varit ganska fin och lugn. Igår hade jag tänkt gå till Barbican med Erika, men regnet duggade ner så vi orkade inte riktigt med en så lång promenad. I stället blev det morots och koriandersoppa på Fix. Ett litet ställe på Mutley Plain som ska bli vårt eget Central Perk. Där kan man dricka god cappuccino, anordna events (kanske en spelning?!) och fynda böcker och retroprylar. Jag hittade tre vackra koppar med en av svagheterna som motiv, fåglar. De var för fina för att låta bli. På helgerna anordnar de tapaskvällar, man får ta med sig egen dricka och till billiga priser mumsa i sig oliver och annat gott. Ägarna är pratiga och fina, de älskar Sverige och gör gärna allt för att man ska trivas på deras ca 20 kvadrat. Mys. Det kan nog bli en liten cappuccino idag med.
/K

Efterklang här inne

Jag dör lite. Och är på högsta toppen av högsta berget på samma gång. Kom precis tillbaka hem till Trematon Terracce efter ett besök hos fotograf-herrarna. De hade anordnat en filmvisning med projektor i Johns rum. Först var tanken takterassen, men vädret tillät inte. Kallt och blött.
Det danska bandet Efterklang har precis släppt en film vid namn An island. Intresserade människor har fått tillåtelse att ha visning hemifrån och det var skälet för denna ytterst uppstyrda sammankomst.
Jag hade först tänkt mig en hemmakväll uppkrupen i sängen, tänkte att inget kunde bli bättre än det efter essäveckan. Men tackar nu gudarna för att jag i sista sekund ändrade mig och med snabbt snörda kängor plöjde mutley plain rakt igenom till clifton street och pojkarna på nr 13.
Filmen var.. Helt. Hjärtstoppande. Fantastisk. Jag är kär (igen).
Jag har haft en aning om Efterklang förut, men inte lyssnat in så mycket. Det är så jag nästan vill sörja, tiden innan det här världsomvändande vackra. Nu är jag fast. Jag vill bo i deras musik.

Livsåskådning: Kontakt

Tisdag är hjärtats och kroppens dag. Kontaktimpro och det rusar tillbaks in hjärtroten där det hör hemma. Jag börjar visst bli kär igen. Det är bara en så vackert formad värld, där vad som helst får nya innebörder, där allt är möjligheter, där en promenad på stan blir mer än bara en promenad och alla små magiska tillfällen runt om mig gör mig rusig av inspiration. Ett nyfikenhetens forum, ett utlopp av känslor, prövningar, spontanitet, ett livsbejakande, dans och rörelse. Balans på spännande, tunna linor vävda av små impulser från huvudtopp till lilltå. Där kroppen får en röst!
En åsikt som både jag och en viss fröken Lindahl råkar dela; Om alla gjorde kontaktimpro vore världen en bättre plats! Godnatt vackerheter

Fönsters inverkan

Huvudet är fyllt med essä och studier och bloggen läggs lite åt sidan. Men nu har jag pluggat nog för dagen. Dags för välförtjänat säng-häng och slummer. Bortsett från stress, en släng prestationsångest (fast jag klivit av höghästen) och en hel del trötthet, mår jag bra, för mitt nya rum tar hand om mig på bästa sätt. En större säng, ett större fönster och större ytor att fara runt på. Ett större avstånd till husets kärna, vilket bidrar till bättre koncentration, bättre sömn, mindre oljud. Att byta en skokartong mot en egen rymd är en riktigt fin deal.
Om morgnarna vaknar jag av solsken som fyller hela rummet, filtrerat till rödrosa genom gardinerna. Ett hastigt ryck i gardinändarna och ljuset flödar. Det enda som kunde göra det hela bättre vore en Bergkvarabos sömndruckna ansikte på kudden bredvid.

Så här vill jag alltid vakna.