Jag har nämnt det åtskilliga gånger, det här med de förbannat höga hästarna. Det här med skyskrapsrejäla ambitioner och prestations-pushiga tankebanor. Det är så lätt att fara iväg och tvinga sig själv till överdrift. Pressa duktigheten lite lite till och, fast man gör mer än det bästa man kan, trycka ner sig tungt i skosulorna. Tänka att man inte duger till annat än kattlort om man inte redan kan allt, eller gör minsta snedsteg. River ett hinder eller två..
Jag försöker ständigt hoppa av sådana fålar när de kommer galopperande förbi. Försöker välja små fallabella-ponnyer i stället. Här borta i hälsinglandet är det en daglig prövning. Det har nog de flesta förstått. Det är så viktigt att tillåta sig vara medelmåttig ibland, lära sig vara på marken. Det här har blivit ett statement som jag måste tjata om hela tiden, både för egen och andras del.
Man ska inte behöva krama musten ur sig för att känna sig duglig. I stället borde målet vara att trivas fint på låga, lugnt skrittande och ettriga ponnyer och kunna stå för det. Tillåta sig att välja färggranna my little ponys i stället för vildhästar. Det är en mer realistisk och hållbar hållning, åtminstone för ett berg och dalbane-sinne som mitt. Får ständigt svindel och ångest uppe på de där kusarna, (jag svär, ibland bär de till och med platåskor).
Med en ponnys mankhöjd faller man knappast särskilt hårt, om man faller alls. Långt mycket vettigare. Därmed inte sagt att man inte ska få galoppera vilt om man känner för det någon gång då och då. Sådant kan ju också vara kul. Men här handlar det mer om att tillåta sig att kliva ner när man behöver det.
Detta, go vänner, är mitt valda tema på senaste låtuppgiften från skolan. Den är som en enda stor kom ihåg-lapp till mig själv och till alla höghäst-ryttare/hästälskare/my-little-pony-fanatiker. Tillåt dig rida lågt. Tvinga dina höga höstar att förvandlas till fallabellas ibland. Och ha förbaskat trevligt när du gör så.
Jag hade väldigt roligt när jag lekte fram den här låten, och struntade lite i vad man borde eller inte borde göra. Körde fullhjärtat på kreativ glädje i stället, som någon som jag tycker om beskrev det. Satt och skrattade fram hela härligheten. Och där, har jag sagt mitt om det. Förhoppningsvis för sista gången. Vill du höra mig sjunga om det i stället, så är du mer än välkommen att klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar