Dör vårdöden

Cykeln får smaka asfalt igen. Det finns inget finare än att färdas så. Fara farligt fort. Kryssa vattenpussar och spåra torrgator. Sprätta vintergruset sönder och samman. Som i Summer Kids senaste hitmakarparad - "These wheels are made for traveling and that's just what they'll do."
Från skolgårdsrabatterna smygkollar de första krokusarna på mig, och i solen kisar vi i kapp. Ler i mjugg.
Håller på att förvandlas till en marskatt, som varje vår.
Ett varulvsliknande tillstånd där jag blir som förbytt. Vaknar ur töcknet. Går in i rus. Men i stället för fullmånen, gäller vårsolen som katalysator. Hjärtat är i handen och bultar åt mycket. Råkar du få det på dig så ber jag nog inte ens om ursäkt.
Mars är och förblir en månad för bortsväveri och jag faller in i det. Snabbt och lätt, lite överallt. Sover på en solstråle med Belle and Sebastians popdrömmar i hörlurarna. Suckar till Håkan Hellström.
Lägger otaliga timmar på att göra ingenting, glida bort, flina fånigt; imagine me and you. Eller kanske mer så här; anyone would do. Det är nämligen inte svårt att sukta efter något, när eftermiddagarna spenderas lutande mot solkyssta väggar. Ibland, bara där och då, får jag för mig att det vore ännu trevligare om det var två som lutade. Dela en lutning, lite så där lagom. Inget mer. Men det är bara marskatts-komplexet som talar. Snart ska jag bli något mer vettig igen. Tror jag.
/K