Någonting med Nico

Texten som säger allt jag inte kan just nu.

Bara Beirut

För att hans röst är något av det vackraste jag hört, för att musiken är så på pricken bitterljuv för en sen augusti, för att det var dimmigt i morse, för att trummorna går rätt in och slår till mig bakom bröstkorgen med en riktig sucker punch och lämnar mig fylld och tömd på samma gång.

Let the seasons begin - it rolls right on.

Hökartorgsromantiken och de oklara höstplanerna

Höstkänslorna kryper vidare rakt in. Allt blir rått om nätterna. Och det krävs inget värre än ett litet löv som stryker mot asfalt för att skrämma upp mig. Helgens bravader på och vid en scen i Hedemora har resulterat i så mycket så ni anar inte..
En liten cykelkrasch med svidande skrapsår och ett blåmärke stort nog att ha egen postadress, lite hjärtekross på sidan om (Umeå närmar sig). Tamburinspeleri med blåsor på händerna, skrikskränarsång, jinx-cider i överflöd, Odd Fellows lokaler och konspirationsteorier samman med de där hökartorgsromantikerna. Dessutom sektbildande och därpå någon form av bandbildande som jag verkligen hoppas blir av. Och som vanligt, kommer allt vid precis fel och rätt tid. Jag drar mig hit och dit och vill både smaka och behålla alla kakor på kakfatet, som förresten verkligen är fyllt till bristningsgränsen.
Hösten som ju redan är på väg, vill inte säga mig vad jag borde göra med det här året. Så jag stannar still ett litet tag till och inväntar svar, tar några myrkliv i taget. Dagarna går ju framåt vare sig man vill eller inte. Men för nu flyr jag landet och hjärtat med Radio Dept i bakgrunden och söver mig med ett Ugly Betty-maraton. Skrapsåren svider och hjärnan har tröttnat på mitt lilla dumma hjärta som vill så mycket på samma gång.

Höstvisa

Förra hösten och ett Plymouth-höst-hus

Egentligen är det här inget allvarligt, inget att alls gå i taket över, bara ett litet vemod som kryper in och sitter stilla någon vecka eller dag .. De senaste morgnarnas promenader ner mot buss och jobb har varit minst tre grader kallare och burit tusen kilo mer väta i luften än tidigare. Igår såg jag två V-formationer med canadagäss vinka hejdå med vingarna och flyga bort härifrån. Det är helt klart något i görningen. Kanske inte riktigt än, men snart nog. Hösten har gett klart för start, löven signalerar strax gula och röda, och därefter flyger hela alltet över stan och stänker färgklickar för ett litet tag, och sen vidare in i mörkret och kristallklara snötäcken. Jag ogillar det inte när det väl är här, det är bara omställningen och vetskapen om att något annat håller på att ta över. Sommarens ljus som jag alltid tror varar i evigheter, och sen helt plötsligt står jag på gatan med ett första gult löv framför mig, känner mig lagom snuvad på konfekten och så den ständigt återkommande tanken: Va? Är det redan dags?

Fönster i St.Ives

Höst brukar betyda nya planer och uppbrott. På ett eller annat sätt så blir det ju så. I år är planen att skaffa ett arbete, och helst göra som fåglarna: Flytta söder ut. Jag far knappast lika långt som dem, men på senare tid har jag fått visioner om en till blåsig höst på västkusten. Även om det tar emot med det ännu större avstånd som jag kommer få till min bergkvarabo, han ska nämligen bli Umeå-bo till hösten (men ändå Bergkvarabo i hjärtat). Det blir en liten prövning, fast jag tror mig veta att om jag lever livet och mår bra, och han på sitt håll gör detsamma, så klarar vi det bättre än om jag går och drar benen efter mig i en liten håla, väntandes som en krigshustru på mannens hemkomst. Nej, bättre då att jobba och på fritiden ägna sig åt kulturen och musiken samman med dem där nere, då och då köra Umeå tur/retur. Hittills är allt väldigt vagt, men som sagt hösten kommer och det med krispklar luft som skapad för att hjälpa igång tankar och lyckas skapa vettiga beslut.. Det löser sig, som bergkvarabon brukar säga.

Bergkvarabons ryggtavla mot Nibblebergets skogar

Idag införskaffade jag ett par stilrena lågskor i preparation för kommande årstiden och sen spenderades kvällen i varmaste källarlokalen någonsin samman med ett par Hökartorgsromantiker. Det bankades trummor, distades gitarrer och sjöngs lagom skrapig sång. Jag drämde till en tamburin, som tydligen var Björn Skifs gamla, och stampade takten i liten glädjeyra. För det är så roligt att sjunga med ett band. På fredag smäller det till ordentligt på Hökarfesten, ortens yngsta festivalhappening. Jag ska ha på mig bästa klänningen och sjunga mig trött. Cyklade nyss hem, färdigrepad och uppåt, med tamburinen skrällandes bredvid på styret, regnet föll tjockt och min jacka var alldeles för regnvänlig, sög upp varenda droppe. Fast när kvällar spenderas så här, spelar det ingen roll om man blir lite blöt i håret. Det torkar ju igen.