Motiga motgångars musikteori-motherfucker

Hej och hå, hej och hå. Bollnäs far fram förbannat fort. Snart har det gått en månad och jag har redan  börjat tappat greppet om verkligheten. Eller nej då, inte så, men det är mycket nytt. Folkis-liv blir lätt det enda livet man lever och man måste komma ihåg att resa bort från den här bubblan ibland. Därutanför finns andra världar som tacksamt nog bär något helt annat.
Här är ett landskap där jag inte kan vägarna. Ett land där jag inte alls kan språket. Eller så här; Kanske är det här lite som att ha läst franska i hela grundskolan och tro att man kan det relativt bra och sen ta en tripp till Frankrike. Och där på plats inser man att man verkligen inte alls hänger med i deras brutala tempo? Lite så. Det blir en läskig chockeffekt som jag väldigt mycket vill ska avta. För det är inte jag.
Det är så mycket nytt här, och på ett helt annat sätt än jag trodde. En hel massa främmande tankebanor och hjärnan är på non stop. Tacksamt där är väl att jag åtminstone somnar utan problem varje kväll. Har ständigt musiktermer och tecken hängandes över huvudet, så utmattningen kommer som en skänk från ovan..
Dagarna är annars i mångt och mycket bra, och kanske inte jättesvåra, men ibland känner jag mig långt bakom flötet. Försöker vara okej med det. Försöker bära ordet "noob" med stolthet. För man måste inte kunna allt. Och jag vill stå för det. Och för normalhöga prestationskrav, inte skyhöga hästar. Och jag vill fortsätta sjunga utan att övertänka det. Och behålla inställningen att "musik-ska-byggas-utav-glädje". Och jag vill lära mig ta allt med en nypa salt och inte rusa in i väggen så fort jag möter hinder.
Som ni hör, här finns det tvivel. Jag hatar det och hur jag blir av det. Det handlar om det här med att duga som man är... Det här med att prova något nytt och inte klanka ner så fort det tar emot. Det här med att låta sig påverkas lagom och inte ta åt sig hela vägen ända in. Det här helvetet med duktiga flickan-komplex. Hur står man emot?
Det här med att komma ihåg vem man är och lita på sin förmåga. Att inte kollra bort sig själv. Så oerhört viktigt och så in i bängen lätt att glömma i nya situationer. Det här med att vilja stå för styrka och samtidigt inse att man så himla lätt kan dala. Så hemskt, att man snabbare än en blinkning kan bli lika liten som en pyssling och tvivla på vad man egentligen har att komma med. Gott folk, det här duger ju bara inte. Så jag ska bannemej ta mig igenom det och sen ska jag sjunga surt eller rent, och högt och galet och med eller mot alla regler. Musikteori, min fiende, eller kanske bara en främling jag inte riktigt förstår, du ska fan inte knäcka mig. Det gör du bara inte. Och hör sen.