Last days of Plymouth

Sista månaden i Plymouth var avskedsångest jämte lyx och guldkantstillvaro. Jag gjorde så mycket och delade med mig av så lite av det. Allt på samma gång var mottot. Plymoutheran, en kort romans på en utomlandsresa. Den kändes overklig när man kom hem...
Så här såg några av de finaste dagarna ut.

Plymouthparet bjöd på överflödspicknick. Vi åt och åt och åt. Joel hamnade i paltkoma.

Picknick-Erika var glad och pigg. Jag var utmattat fnittrig och skrattade åt allt.

Här tog laxbageln steget från okej till underbar. Månadens craving.

En av dagarna vid The Hoe, månadens hem.

Månadens mest ambivalenta, vi två.

Jade och Carly var med den dagen. Jade solade. Carly kastade sten med Erika.

Erika med cappuccino och motljus borde ingen kunna säga nej till.

Erikas intresse för stensamlande och stenkastning växte snabbt under mars.

Bygga slott, hitta sten.

En annan dag, men samma vattenfront.

Vi åt laxbagels igen, solade benen, doppade fötterna i havet, hamnade på fotbollsmatch och grillning med fotograferna och deras vänner.Allra bästa söndagen, vårförhoppningen och gräsgröna tygskor av för mycket fotboll och spring i benen.
Plymouth med tvättlinor överallt.
Nästa sista dagen, the Hoes vida gräsmattor, Amanda, baskern, ciggen, folket.

En av alla katter i fönster och på tak. Nu är det slut. Har det verkligen hänt?

Påskparty..

Mitt liv består av studier, skriverier, en matbit, en rask promenad, då och då ett par gitarrklinkningar och kråksång. Det är enformigt och börjar trötta ur mig. Lite pengar har ramlat in så åtminstone slipper jag ta med pank i listan ovan. Igår lyxades det till med dansens dag där minstingen Nordman var iförd leoparddräkt och svassade runt med klorna spetsade. Tänka sig, en gömd liten estet i henne med?
Är från och till trött som bara den på de här två "portfoliosarna" (vad är portfolio i plural på svenska?) som ska in 26 och 27 april, nästa stund går det som rinnande vatten. Jag flummar mig igenom den minst viktiga och lägger kruten på favoriten. Där har ni alltet. På lördag kanske jag tillåter mig ett break och dansar benen trötta på stadsbaren där man får "fira påsk med Hökartorget". Jag gillar dem, så kanske får jag sticka dit, dvs om studierna tillåter.
Viktor kommer på tisdag, det är samma dag som "portfoliorna" (?) är inlämnade och ett minne blott. Ett stort gapande hurra kommer sjuda genom hela kroppen. Sen ska jag bli timvikarie, bröllopsmusiker och experimentell med mina egna toner. För jag ska köpa studiogrejor, jag ska köpa studiogrejor! Sen någon gång, längre fram, ska jag bli stor. Men dit är det långt än. Puss kram, lilla stan.

Bok, bank, brott

Vid denna morgonkvist när inga papper fanns i närheten fick min hand agera kom ihåg lista. På den stod det bok, bank, brott. Jag susade för första gången på länge cykel (<3) ner på stan och tog itu med lite ärenden. Bok, stod för studieböcker fjärrlånat från Lunds bibliotek, åkte för att hämta ut dem. Bank, stod för bankärende och frågor om att lösa in utländsk check. Brott stod för att jag måste skicka efter utdrag ur brottsregistret eftersom jag ska gå och bli vikarie igen. Det passar mig väldigt bra, för samtidigt som jag får in en helt ok summa pengar finns tid för allt annat av värde (musiken och ambitionerna ni vet).

Annars är jag ganska lat nu när jag kommit hem. Blir alltid så. Det är som att soffpotatis-levernet är inpräntat i väggarna. I och för sig har jag ju inte varit hemma länge så någon slappardag ska väl vara okej..
Har i alla fall lyckats skriva 600 ord i vettiga meningar till en av de två monsteruppgifterna som Universitetet kräver av mig, men annars är det så att säga "chill". Dränker mig i kaffe i tron att det ska skapa plugghuvud, men det gör det inte alls. Det skapar bara gitarrsug, och självklart ger jag efter för mina cravings. Oj vad jag har saknat mina gamla guror och lille ukulélén! Det är fint att de orkade vänta utan att bli totalt ostämda. Har ju ändå varit borta ett tag.

Packade upp mitt plymouthliv igår, det är sjukt att sju månader får plats i två väskor. Svåra grejer det här med att klämma in mer kläder i tjockfulla garderober, nej, det är rensningsdags. Är redan i full gång, därav är rummet ett kaos (som inte heller direkt bidrar till god pluggmiljö). Jag känner att en rejäl vårstädning är på intåg, det här håller ju bara inte. Raska tag och nystart i allt.

Förresten, en till sak som jag tänkt ta itu med, alla rackarns bilder från vackra mars i Plymouth. Det får bli ett par fotoinlägg om några dagar. (Om jag skriver det här så är det ju redan utlovat, finns inget kryphål. Det blir ett påtvingat tillfälle att rycka upp sig och därigenom förintas förhoppningsvis också hedemorabo-soffpotatis-slöisen som invaderat mina vävnader.) Ingen återvändo. Ett löfte är ett löfte.

Nu ska jag (och hedemorabo-slöisen) äta mat. Svenskt bröööööd, fibrer, fullkorn, ljuva dröm!

Allt nu

Imorrn kväll är detsamma som en vecka på svensk mark. Det har gått ytterst smärtfritt hittills, men jag har heller inte haft särskilt mycket tid eller lust att sakna och reflektera. Den riktiga adaptionen till svenska samhället sker inte förrän måndag, då jag mer eller mindre ska krashlanda mig hem till Hedemora.
Sverigeveckan har rasat förbi. Knappt två dagar i Göteborg, en återkomst till mina raraste Maya och Lina. Bodde fint hemma hos den förstnämnde, hennes karl och hushållets nykomling Buken. Alla tre var trevliga och välkomnande. Det hanns med besök på stadens gator, ett par spårvagnsturer och en tripp till Ellinor ute i Mölndal. Dessutom fin lördagskväll med firande av Linas 26-årsdag. Sång, skratt och tapas på Manana.
Söndagens förmiddag gick till att packa om, och slita iväg med monsterväskorna och ett par väldigt ömma armar till tåget som skulle ta mig från en kust till en annan. Söndag till fredag har varit Bergkvara med älskad Bergkvarabo. Här finns en katt som ser ut som en varg, kustvindar, småländskt meningsbyggande, god mat, loppisar och blonda hårsvallet Viktor. Vi är tillbaka, det är allt jag säger. Ladies and gentlemen, vi är tillbaka (hjärtat hoppar).

Imorrn väntar sista stoppet på götalandstrippen, Växjö och systrarna Nordmans äldste. Jag har inte sett Pernillasystern (hennes blogg HÄR) på evigheter och det ska bli fina fisken att få ta del av hennes Växjö-leverne om så bara för några dagar. Här ska inspekteras loppisar, någon vinflaska, systers lägenhet och hennes hjärtas lilja, dvs pojkvän. Jag blir den förste från Nordmanska/Olofssonska släkten att se underverket. Blir spännande. Lugn familjen, jag ska visa vår allra bästa sida (tror jag kommer sköta det galant). Sen go vänner återstår sista etappen, resans avslut. Tillbaka till ekokommunen på 15 000 individer, Hedemorat. Vikariejobb och verklighet, men samtidigt en pappa, en mamma, en syster och åtminstone en energisk vän som jag saknat ett bra tag. Bra att de finns om Plymouth-hjärtat börjar skrika av saknad. Det kommer redan nu i små doser..

Läste nyss min älskade malmöit Amandas senaste blogginlägg. Hon ger mig mina pastellhus på bild, får mig att minnas. Så visst gnyr hjärtdjuret lite av att inte få spatsera i solsken samman med henne och den andra hårfagra damen på kuststadens gator. Jag får komma tillbaka och bättra på brännan med er, snart. Men nu, sista kvällen med det blonda hårsvallet i fåtöljen bredvid. Måste ta varenda sekund. Jag har saknat oss. Godnatt Sverige (och godnatt Plymouthflickorna, hjärtat längtar)

Vi slutade som vi började

Nu är jag på väg. Alltså på riktigt, på väg. Sitter på bussen mot Stansted och under dessa tider med framsteg inom tekniken finns wifi att utnyttja under hela färden. Inte fy skam.
Jag steg upp 5.15 i morse. Det var mörkt ute, jag hade grus i ögonen och det kändes som jag inte hade sovit alls.
Plymouths sista natt avslutades så som hela den här färden en kväll i september startades. Delandes säng med Plymouthsystrar. Det var mysigt, men trångt, och de andra två föll betydligt enklare in i sömnen än jag. Så efter nån timmes trängsel och snusningar på båda sidor fick jag bryta upp och slänga mig ner i Amandas säng för att åtminstone få lite sömn..

När allt var färdigpackat och klockan slog 6.10 väntade de två sista kramarna, två sömndruckna kroppar stod i trappan i bara pyjamasen. Snabba avsked och vi ses igen! Sen bar det i väg. Opraktiskt och o-ergonomiskt tog jag mig lackandes av svett ner till busstationen. Resan in till London sov jag mest hela tiden, mycket behövligt och behagligt, så den gick snabbt och smärtfritt. Nu är jag som sagt på andra etappen, bussen till stansted, sen väntar flyget 18.15 och runt 21 är jag svenska igen.
Det känns redan som Plymouth förlorar lite färg, sverige ligger framför mig, en konstig känsla det där. Nått som i två-tre veckor framkallat magont och yrsel är när tillfället väl är där lätt genomfört. Jag överlever alltså ännu ett farväl. Plymouthfamiljen är den näst bästa familj man kan ha. Jag kommer sakna bus med Erika, ambivalens med Amanda, sen alla stream-of-consciousness låtar vi samman skapat. Det blir konstigt utan er teaterkompisar (det valda uttrycket enbart till för amanda). Lev väl den tid ni har kvar Plymouth i handen. Jag kommer på besök!