Prickar av listan

Om en timme går Stockholmståget med mig på, åker mot filuren med lugg på bilden. Ska kinesa hos Susen för en natt. Tidig morgon därefter tar vi tåg mot inget mindre än Emmabodafestivalen. I år efter år har vi pratat om att åka. Nu gör vi det äntligen. Tillsammans min Sus och Jag, festivalduo som så många gånger förr. (Och det alternativa hjärtat hoppar studsmatta.)
På en fest i helgen var det någon som sa något om att "Enjoy your twenties..". Det är en fin liten mening som jag lever nästan lite väl mycket efter och har levt efter innan jag ens hörde den. Det kräver lite av en, och kan både stressa och glädja en till tusen. Brukar annars inte fokusera mycket på det här med åldrande, men det finns vissa saker som man bara kan göra ordentligt när man är ung. Gå på überpop-festival till exempel. Emmaboda är en sak att pricka av listan. Har velat dit sen poppandet tog över min kropp och är glad över att äntligen kunna skänka mitt 14åriga BD-poppar-jag frid. Jag må ha skippat hårfärgandet och bytt svart-vitt mot en hel del färg, men någonstans långt inne finns det ett illrödhårigt Håkan Hellström-galet popsnöre med ett hjärta redo att svämma över av toner och popluggar. Hon kikar fram titt som tätt.
Efter den här veckan kommer kroppens alla ben nog ha skakat sönder (eller så har jag förhindrat benskörhet av all dansighet). Musiknördandet kommer garanterat ha fått sig en stor stark dos och popsnöret kan lugna ner sig, lägga sig att vila, om så bara för en liten stund.

Hamstrandet, en fredag och den lilla framtidsvisionen

Och pengarna ramlar in och pengarna ramlar ut, vissa smygs undan till ett hemligt förvar, inte i någon gammal madrass eller bakom tapeterna utan undan långt, långt där inte jag heller får tag i dem. De lurar bakom strängt bevakade gränser i min självdisciplin. För här ska bli saker av. Inspelningsprylarna så snart inom räckhåll. Nu, på riktigt. Musiken sätts i print och jag kan söka spelningar så det står härliga till. Land och rike runt. (Ta emot mig för jag vill sova på din bäddsoffa.)
Och nu på fredag gäller Café Peace and Love i Borlänge, jag har fått en efterlängtad spelning på en plats med bästa atmosfär. Det är ett café som vilket som helst, men ruskigt mysigt och sammanlänkat med största svenska festivalen. Därför känns det lite rejälare än någon tidigare spelning. Seriöst lanserad på hemsidan och allt. Det känns bra, men konstigt och "på riktigt". I och för sig är det kanske dags att jag vågar ta det här lite mer på riktigt. Det går ju inte att vara utan..
För en gångs skull är jag faktiskt nervös, något att tacka för antar jag. För samman med nerver kommer förväntan, kommer magpirr, kommer yra, och det är ju inte fel.
Har en timme på mig att framföra mina skapelser, osäker på om jag fyller den helt men till min förvåning inser jag att antalet låtar vuxit markant på senare tid. Det blir bra. Jag är glad. Jag laddar fullt och putsar guran blänkande tills dess. Så bjuder Borlänge dig inget annat den 22a juli (vilket jag starkt misstänker), borde du faktiskt masa dig upp till cafét. Jag ska sjunga rätt ut, rätt in. Puss/K

Två i två och alla bitarna i mitt pussel

Det är sjukt läskigt när man tänker på hur mycket som kan avgöras av så lite. Allt så slumpartat. Hur oändligt annorlunda allt hade kunnat vara bara av små krumsprång och snedsteg. Allt börjar vid det där antagningsbrevet till Wiks Folkhögskola, ett papper.. Nej det går ännu längre tillbaka. Nån nämnde nått om folkhögskolor, en värld jag inte visste om. Jag hittade en internetsajt som radade upp alla utbildningar. Och hade jag inte varit en liten räddhare som aldrig bott hemifrån, hade jag aldrig sökt just Wiks Folkis. Den låg på lagom avstånd hem och lagom avstånd bort. Hade jag inte kommit in där, hade min mamma inte sagt att: Nu tar du dig en promenad och tänker över ditt beslut. (Ett ja). Om det inte hänt hade nog inget av de senaste åren varit i närheten av detsamma.. Vad hade varit i stället? För stort att ens försöka gissa sig till..
En sak som är säker: Det hade inte funnits en drös av hjärtans kära människor att hälsa på från norr till söder i Sveariket (och en sparsmakad mängd utomlands). Det hade inte blivit ett Göteborg, med dramatik, dramakompanjoner och after school-öl på gator och torg i ösregn eller västsol. Det hade inte blivit ett utbytesår i Plymouth. Någon plymouthfamilj hade inte existerat och inte en enda liten ynka Stream of consioussness-sång hade jag skapat samman med familjemedlemmarna. Jag hade heller aldrig haft en glasögonprydd, blond och helylles Bergkvarabo. Så ofta vilande närmast och ibland alldeles för långt borta, under två hela år (idag). Så mycket fint. Allt bara för att man lyckas söka en folkis precis rätt år och sen låter hjärtats små ben styra stegen ett tag (eller för evigt). Helt plötsligt står man här mitt i den grop man ramlat i bara så där, och upptäcker vilken fantastiskt fin grop det är. Så många perfekt passande pusselbitar lyckades ramla ner samtidigt..

Om konst och ett kvarter

Pernilla är här och hälsar på, det var längesen och kul att se henne. Smålandspojkvännen (hennes egen) har hon med sig. Det är onsdag idag, och alla borde vid det här laget veta att det betyder loppis! Men innan loppisfynden (en blå klänning med vita prickar, a la vackraste 60-tal) hände annat. Jag lämnade in min tolvsträngade för lite lagning och en ny sträng. Därefter Avesta Art som varje sommar bjuder på finaste utställningar. Till min lycka var en av årets utställningar Helena Blomqvists "The Elephant Girl". Underbar fotokonst, fixad in i minsta detalj. Hur galet glad blev jag? Och hur fint hade det inte varit att ha en viss Johanna Malm med, som kan sucka sig fram genom utställningen vid ens sida? Rävungar, småflickor med defekter, vitaste sommarklänningar och klumpfötter. Rysligt vackert och så där felfint.


För övrigt; på fredag-söndag finns jag på en herrgård utanför Uppsala. Där är jag till min stora glädje bröllopsmusiker åt äldsta dottern i en familj som funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Den är nästan som en extra familj att lägga till alldeles bredvid sin egen. Vi bodde i samma kvarter, sprang fram och tillbaka över Prästgatans något spruckna asfalt åren och årstiderna rätt igenom. Midsomrar, studenter och självklart 90-talets Robinsonkvällar har delats ihop. Både den familjen och pappa bor kvar på gatan så när som helst kan man springa förbi alla altaner och den där brännbollsplanen. Fast nu inte lika ofta som då.
Dottern som gifter sig i helgen har jag så länge jag kan minnas alltid varit för liten för att kunna leka med. Hon har stått som "stor" i mitt barnasinne, och är ganska mycket äldre än mig. Men nu har jag tydligen vuxit i kläderna något och får helt plötsligt spela på hennes bröllop. Vem kunde ana, inte mitt åttaåriga solblonda jag i alla fall. Men glad hade åttaåringen varit och glad är också tjugotvå-åringen. Det blir nog ett himla fint bröllop. Hoppas på vackert väder för det ska vara under bar himmel. Hej så länge, gamle bloggosfär.