Lovligt

Bästa jullovet någonsin och ett lugn som stryker mig över ryggen. Ledighet som låter en landa, låter lungorna andas. Går på välbekanta gator där snömodden bråkar med fötterna. Spelar sällskapsspel, äter, äter mer. Träffar släkt. Såsar omkring. Blir dagvill, tycker inte att det gör någonting alls. Kollar knappt på klockan. Vaknar sent, somnar senare. Äter långfrukost. Smeker en nacke. Vill alltid smeka den mer.

Julaftons midnatt, möts vid viadukten och blir glada, yra. (tycker nått känns mer komplett). Promenerar samman, ger julklappar mitt i nattsvärtan, skrattar som dårar, tar helg, tar långledigt.

Kramar gamla vännerna. De knackar på och ramlar in som vanligt, och allt känns som det ska. Som det brukade. Som det alltid borde. Vill ha det jämt. Vill vardag. Vill bo. Vill bli. Bara vara. Här och med de här människorna.