Hemman

Då var det dags för ett nytt försök. 12.00 checkar vi ut och beger oss mot Heathrow igen. Hittills står att flyget ska köra, men man vet ju aldrig, törs inte hoppas.
Så här ska resan gå till OM jag tar mig hem:

18.30 startar flyget från Heathrow, 2 timmar senare, dvs 21.25 lokal tid, är jag framme på Kastrups flygplats. Om flyget inte är galet försenat, vilket det kan vara, hoppas vi hinna med en buss till Göteborg, 22.15. Tight om tid, jag vet. Planerar ringa gobybus och be dem vänta.
Går allt som smort är jag i Göteborg 02.25 den 24e. Hinner jag den bussen bokar jag också resa med buss från Göteborg till Stockholm på julaftons morgon. Är då i Stockholm nån gång på eftermiddagen, och kan hämtas på cityterminalen av min käre far. Förhoppningsvis blir detta som den bästa julklapp i hela världen. Bara få komma hem! Som ni fattar kan minsta försening förstöra hela planen, men då har jag backups. Till exempel buss från Köpenhamn till Stockholm hela julafton. Inte så frestande kanske, men kommer jag hem, är allt värt det.

Nu måste jag packa. Åh snälla, ta mig hem! ta mig hem!

Rewind: Bemärkelsedagen

Här kommer lite bilder från bemärkelsedagen. Känns som en evighet sedan. De senaste dagarna har varit så berg och dalbaniga och fulla med händelser så jag helt tappat greppet. Dagens datum, 22 dec, säger mig att det bara har gått 3 dagar sedan vi satt i Plymouth på den nyfunna sushirestaurangen som agerade lokal för firandet. Konstigt. Dagen var bra, kvällens middag finast. Vi bröt smällare som innehöll silkespapperskronor, drack miso och stoppade oss fulla med sushi. Lax och avokado i mitt fall. Vackraste plymouthfamiljen och en middag som äntligen tillfredsställde min månadslånga längtan efter sushi. Den klart sämsta födelsedagspresenten var den med det nattliga beskedet från British Airways, att planet inte skulle lyfta. Funderar på att utesluta den sista halvtimmen på min dag och låtsas som om det där hände efter midnatt. För inte var det ett bra avslut på en annars vacker, snöig,

Kungligt

Sushi-förhoppningarna, höga.

Joel håller låda.

Är det julkänsla eller galenskap? Hårfin gräns..

Poserna, vars ränder aldrig går ur.

Att retas är något plymouthfamiljens medlemmar gärna sysselsätter sig med.

Ja popsnörena slår till igen.

Fick en friendsväska (för alla timmar vi lagt på friendstittande i soffön) fylld med finaste presenter. En alldeles för vacker vintagetopp som redan är ett nytt favoritplagg (bilder kommer säkerligen), en massa fina foton från tiden på trematon och ett presentkort på valfri konsert/föreställning samman med folket. Fick också en stor ram fylld med fler foton från senaste månaderna. Den står kvar på Trematon Terrace och hälsar mig välkommen tillbaka.

Kronan fick vara på halvvägs hem, innan blåsten blev för mycket och jag räddade ner den i väskan. Det är helt sjukt vad fina de är, familjemedlemmarna.. Tack för alltet.

Resenärer i nöd

Flyget hem blev inställt. Kaoset, ett faktum. Dagen har bestått av diverse toppar och dalar, just nu är det, som ni ser, inte allt för illa. Vi har boende på skönt hotell, vi har rödvin, vi har pizza, vi har fräschör i morgonrock. Ett nytt flyg är bokat hem, håll tummarna, 23e december gör vi ett nytt försök. Men till Köpenhamn den här gången, det närmsta vi kunde få både avstånd och tidsmässigt. Har jag tur kan jag vara hemma på julafton nån gång, men peppar peppar, jag törs inte hoppas. Blir alltså 3 dagar London, och flygbolaget betalar, kunde vara värre.. Mitt i hemskaste peströra har vi det ändå mer än okej. Bara tacksam att jag slipper ta mig genom det själv, allt blir lite mindre jobbigt samman med de andra strandsatta. Johanna kom inte heller iväg, hon skulle åka tåg, men de var också inställda.
Just nu väntar jag på att någon ska väcka mig ur en veckolång feberyra eller liknande. Dagen har varit mardrömsmarig och overklig på så många sätt. Berättar mer i morgon. Nu ska jag mysa vidare i den krispvita morgonrocken, glömma mina sorger och snart, väldigt snart, kollapsa i en skööön säng. Försvinna bort från verkligheten ett litet tag.
Hälsa hem/K

Dokumenterat 22

Precis på 12slaget, ett par blixtar från kameran för att dokumentera mitt 22åriga ansikte. Så här ser jag ut vid denna högst ointressanta ålder:





Idag är det 19 december for real. Jag har som ett klassiskt födelsedagsbarn legat och halvslumrat sedan klockan 7 i väntan på den minst lika klassiska uppvaktningen, tårta och gratulationssånger.
Den typen av uppvaktning kan slänga sig i väggen, födelsedagsfirande enligt Plymouthfamiljen är något helt annat.
Runt 10 hördes ljudet av en knackning på min dörr, strax följde lätet av ett par fötter som raskt rusade nerför trappan för att lämna mig åt mitt öde utanför dörren. Jag, morgonseg och aningens förvånad, tog på mig ett par byxor och tryckte ner handtaget. Utanför stod ett fat, med ett brinnande ljus, en Oreo-kaka och en lapp. På lappen stod det "Följ lapparna". Upptäcker till min glädje ett litet spår av små lappar med nedskrivna upplevelser och minnen från senaste tre månaderna, skrivna av mina älskade rumskamrater. Spåret ledde nerför trappan och in i vardagsrummet, där kärlekarna mina hade radat upp sig bakom en av sofforna. Mastig frukost uppdukad, Amanda med en gitarr och en egenkomponerad låt med tema Karolina. Det var fint, klämmigt, underbart och skrattskapande. Efter Amandas ypperliga låt, kom så äntligen den klassiska Ja må du leva och därefter varma kramar. Sen hämtade Johanna scones. Frukosten kunde inledas. Det fanns lax, cream cheese, grapefruktsjuice, hallonsylt, te, kaffe, kärt umgänge. En väldigt bra start på en dag som nog kommer fortsätta lika fint. Nu ska jag duscha, sen ska jag packa och sen ska jag be till gud om bra flygväder imorgon.
Kyssar så länge

Tjugetvåe

Så är man en 22åring om 4 minuter. Det känns inget särskilt eller speciellt alls. Inte tillräckligt gammalt för att framkalla åldersnojja och inte tillräckligt ungt för att öppna upp nya världar som byxmyndighet, systembolag, körkort eller utgångsmöjligheter. Med lite alkohol i blodet och väldigt mycket hemlängtan, på grund av att flygtrafiken och snöstormar hotar min hemfärd, sitter jag hemma i de lite för rosa sofforna på 2 Trematon Tce. På Joels dator spelas julmusik, abrupt avbrutet med Beach boys ”God only knows”. Kvällens låt helt klart, med tanke på hur glad och melankolisk jag blev av att höra den gå på.
Det ligger någon slags mystisk ödesymfoni över ikväll. Något i luften..
Nyss var jag ute med Erika och Amanda, men gick snabbt hem igen, otålig och lite obekväm.. Kanske beror en del av humöret på vackra födelsedagssms, som skapar den ganska ovana önskan om att få vara någon annanstans, vara hemma, med närakära. Jag är redo att bryta upp för ett litet tag. Ge mig jullov, det är ju så nära nu. Snälla världens väder, snälla, låt flygplanen flyga och vädret sluta yra. Låt mig komma hem.

Kära blogg, jag vet att jag återigen varit frånvarande. Skälen är många. Essäns avslut förvandlades till en känsla av frihet och ingen vidare lust för olika commitments i livet, dvs bloggosfären och andra internetbaserade åtaganden.
Och sen några dagar senare fick jag ta itu med nästa (och sista) skoluppgift. Ett seminarium på 10-12 min. Det är sedan tre dagar avklarat och lagt bakom mig.

Det största skälet till frånvaron, det som har hållit tag om tankarna de senaste veckorna, är beslutet om att åka ifrån, eller stanna i Plymouth. Från början var det en tremånaders kort kärleksromans, men för ett tag sedan fick jag höra att jag kunde förlänga studierna här. Det var tillräckligt frestande för att få mig att lägga sverigelivet på hyllan ett tag till. Så vänner och fiender, jag blir borta ett tag till. Självklart en kortare hemvisit till pojkvän, hemfolket och käraste hemstad nu till julen, men sen 2, 5 månad till à la Plymouthleverne.

Ibland önskar jag att Adam Benjamins lektioner var mindre givande, men käraste bekantskapskrets, det är terapi, rörelse, teater, improvisation i ljuvaste mix. Jag är inte på långa vägar klar. 1a april är jag er igen, och om förhoppningsvis mindre än två dygn får ni låna mig i några veckor, innan flyget tar mig åter över havet.
Jag saknar er och ser fram emot en blixtsnabbt intensiv visit.
Julsmakande kyssar

Att spela utomlands och hitta hem

Gårdagen med giget och folket. Det var helt underbart. Jag borde inte gå av scengolvet, jag vill bo där. Det är mitt hemland.
Scenutrymmet bestod av ett schackrutigt golv, väggarna illvrålsgröna, belysningen softad. Plymouthfamiljen var så klart där, Joe från klassen, samt Max, Louis och en stor del av deras umgängeskrets. Det var fint. Det var jättefint faktiskt. Tårar och kärleksförklaringar från kors och tvärs. Total uppmärksamhet, och jag ville bara spela mer och mer och mer.
När jag kommer tillbaka till Sverige måste måste MÅSTE jag skaffa mig pengar, så jag kan köpa mig lite utrustning och börja experimentera på riktigt. Det här går inte längre. Det är dags. Ta kragen i ett riktigt stadigt grepp och rycka upp. För inspirerad för att låta bli.

Efteråt var det lyriskt humör. Jag och Johanna följde engelsmännen till deras hus för lite jamsession. Där blev mycket skratt, stämsång, inspirerande gitarrslingor och människor jag kommer sakna. På vägen hem såg vi en fönsterkatt och blev ännu gladare. Det var en fin kväll, sådana vill jag ha fler av.

Puss på er.

Preparationer

Idag är det 2 december. När jag vaknade låg ett tunt pudertäcke av snö utanför fönstret. Nu har det smält bort. Men det spelar ingen roll, för något så främmande som julkänslor har framkallats i mig. De är starkare och mysigare än någonsin, för visst finns dom där litegrann varje år men inte som i år. Jag är lite så där nu-borde-vi-sjunga-julsånger-och-baka-pepparkakor-och-dricka-glögg-och-slå-in-paket-med-lackstänger-och-fixa-ett-luciatåg-för-det-är-faktiskt-jul-nördig.
Kanske är det något med det här landet och deras julhysteri som smittat av sig på mig? De har skridskorinkar, julmarknad och pynt var man än går. Eller kanske är det frånvaron från hemmet, familjen, snökaoset och minusgraderna? Det kommer hur som helst bli en mysmånad med lussebak och härligheter, det kan jag garantera.
Men ikväll får julkänslorna stiga lite åt sidan och ge rum för en minimal nervositet och musikaliteten. Giget på Fortesques källarbar är här, i kväll, en halvtimme, 2-3 nya låtar och vänners närvaro.
Har lånat en gitarr, har övat, har duschat och ska nu öva mer. 8.30; soundcheck, spelning; senare.
Jag är peppen.

Tillbaka till nutiden

Det har varit en lång och mödosam natt, smärtan skar som knivar längs hela ryggraden, minuterna kändes som timmar. Men så i morse just som solen skulle till att stiga upp, föddes äntligen min lilla essä. Den var 10 sidor lång och bestod av ungefär 2500 ord i typsnittet Arial. Kritvitt, klorblekt papper och svarta, skarpa bokstäver. Det var en rättså svag skapelse, tunn och förvirrad, ohållbar och klen på många sätt, inte särkilt vacker för ögat eller bra strukturerad, men bara faktumet att den äntligen kom till världen är den bästa gåvan någon kunnat ge mig..

Lyckan, och framför allt lättnaden var stor, med raska steg gick för att lämna in essän i morse runt 10. Ögonen var förvandlade till torra, rödsprängda klot och på läpparna låg ett utmattat leende. Men jag var tillbaka i nuet. Min värld bestod inte längre av en kutig rygg framför en laptop. Från den stund mina händer släppte tagit om pappersbunten som ska föreställa mitt skolarbete, blev jag fjäderlätt. Dagen har spenderats på allra bästa sätt. Först besök i Plymouths galleria, där jag roade mig själv med att pröva en massa vackerheter till klänningar. Inga köp, har varken råd eller plats i hemfärdsväskorna, men en förbluffande rolig aktivitet när det faller sig på.
När klänningarna var färdigprövade och hungern smög sig på, fick det bli till att promenera hem och äta lunch. Samman med lunchen föll ett antal timmars slappt tittande på vänner samman med några av plymouthsvenskarna. Att bara få sitta så, utan en essä, likt en gam cirkulerande över huvudet, var skönare än jag kan beskriva med ord.
Mot eftermiddagen når vi dagens höjdpunkt: Jag och Erikas gitarr. Tillsammans komponerade vi ihop två nya låtar. Perfekt inför spelningen på torsdag. Glädjen total, kreativiteten i blodomloppet. Jag njöt.
Kvällsmat blev Johannascones samman med lite soffhäng, tills gruppen splittrades. Amanda och Erika stack ut för en essäavskedsöl, Johanna in på sitt rum för diverse kreativa göromål skulle jag tro. Jag och Joel byggde soffö och belönade essäavslutet med underbaraste regissören Wes Andersson och hans film Rushmore. Den mannen vet hur man gör film. Samtidigt som filmen; En pojkvänskonversation via sms.
En sammanfattning av dagen, allt det jag ville ha och allt det jag behövde.

Imorrn är det första december och då ska en ny era inledas i Plymouthfamiljen. Julstök. Starten tar vid 08.30 då traditionsenligt tittande på Sunes Jul ska bli av. Det ska bli fint att träffa Rudolf Andersson igen.

Men tills dess, godnatt jordklotet, den här kroppen sov bara 4 ½ timme vid senaste sängvisit.