Igår efter jobbet hade han kommit fram. En kort notis i postlådan om hans tillhåll och jag for rusig och hämtade honom vid Icas Posthörna. Ett kvadratiskt paket i papp och där inuti, bäste Markus Krunegård. Han går på repeat i rummet, i öronsnäckorna, på morgnarna, kvällarna och nätterna. (Och efterfest-morgnarna med för den delen).
Skulle jag av någon minst sagt underlig anledning stöta ihop med honom en kväll som denna, så skulle jag utbrista: "Men sluta va så JÄVLA BRA DÅ!!" Jag skulle putta till honom lite lagom barskt på axlarna av ren irritation, för han är ju så bra så det gör ont. Vad händer post-Krunegård? Om jag lyssnar sönder Stockholms Skyline-introt? Ett intro så vackert så jag dör.
Snuddar vid den där fanatiska dyrkan jag kunde bedriva som tonåring. Och jag tycker om det. Inatt spinner LPn när jag lägger mig att sova. Vyssar. Den rösten. Jag vill duett och jag vill det nu/K
Sov gott älskade dotter!
SvaraRaderapappa