Det var ju nyss vi sprang barfota vid Brunnsjölidens fotbollsplaner. Höll ihop och höll hårt, the youngsters, du och jag, minstingarna i systerskaran. Underhöll varandra när de äldre inte orkade med oss. Bråkade och slogs både på skoj och allvar. Klöste rivsår med klor. Byggde världar i modellera.
Det var ju nyss vi lekte bumbibjörn och lät hunden vara grymling, skrämde oss båda från vettet. Var det inte bara någon dag sedan vi klättrade i äppelträden, höll cirkus, var småstjärnor och byggde kojor med skumgummimadrasser? Jag tänker att jag fortfarande borde ha kvar ett blåmärke från ditt senaste tjyvnyp. Men det är längesedan nu. Dina hårdnypande barnhänder började växa liksom mina. Nu har du bytt ständigt smutsiga fingrar och naglar med sorgkanter, mot rena, lätt lackade. Nu har du bytt din knalligt blommiga sommarhatt till skinande studentmössa med ditt namn i silverbrodyr. Hur hamnade vi här?
Tänker ibland att mina fem års försprång in i livet gärna hade fått vara färre, så vi kunnat bygga lego lite längre tillsammans. Att jag velat leka mer, och inte vuxit ifrån dig så fort som det ibland känns. Önskar jag orkat läsa högt varje kväll du ville det. Eller kanske gjorde jag det? Visst gav jag väl dig det jag kunde där och då? Svaret blir så småningom att helt säkert måste det ha varit så. Det är inget snack om saken, nu när huvudet svämmar över i minnen av bara dig och mig tillsammans på upptåg. Jag ser utflykter och rollekar. Din tumme i din mun när du somnar i mammas och pappas säng, och du lånade min örsnibb när jag läste dig till sömns. Minns din gråa tand, som dog en gång då du slog dig i skottkärran, och skapade ett karaktäristiskt leende tills mjölktänderna började lossna. Ser dina arga utbrott och dina skratt. Gångerna vi lekte "Sickenblås" precis som Emil. Våra otaliga onödiga konflikter. Våra underliga lekar och alla uttryck vi skapade ihop. Våra improviserade sånger vid frukostbordet. Dina grimaser. Hela du, en skarp färgklick som alltid fått det att skrika i kulörer i min vardag.
Nu står du i alla fall här. Vi börjar växa i kapp igen. Fem års försprång suddas ut. Står vansinnigt stolt och tårögd när jag ser dig komma mot oss där vi svajar med din studentskylt i skolgårdens skugga. För här är du nu, min enda lillasyster. Helt plötsligt ganska nära igen. Så stor, och längst av oss fyra, men ändå alltid minst. Du har fötterna på väg ut i samma värld som jag. Står fri att kliva fram och ta åt dig av vad du vill. Och jag tror du kommer göra det galant. Jag tänker gå bredvid och ska försöka fortsätta ge dig det jag kan. Ta del av allt jag får. Ska följa dina kliv med spänning och tilltro. Du kommer fortsätta ta världen med förtjusning, precis som du gjorde i din gamla solhatt./K
Det var ju nyss vi lekte bumbibjörn och lät hunden vara grymling, skrämde oss båda från vettet. Var det inte bara någon dag sedan vi klättrade i äppelträden, höll cirkus, var småstjärnor och byggde kojor med skumgummimadrasser? Jag tänker att jag fortfarande borde ha kvar ett blåmärke från ditt senaste tjyvnyp. Men det är längesedan nu. Dina hårdnypande barnhänder började växa liksom mina. Nu har du bytt ständigt smutsiga fingrar och naglar med sorgkanter, mot rena, lätt lackade. Nu har du bytt din knalligt blommiga sommarhatt till skinande studentmössa med ditt namn i silverbrodyr. Hur hamnade vi här?
Tänker ibland att mina fem års försprång in i livet gärna hade fått vara färre, så vi kunnat bygga lego lite längre tillsammans. Att jag velat leka mer, och inte vuxit ifrån dig så fort som det ibland känns. Önskar jag orkat läsa högt varje kväll du ville det. Eller kanske gjorde jag det? Visst gav jag väl dig det jag kunde där och då? Svaret blir så småningom att helt säkert måste det ha varit så. Det är inget snack om saken, nu när huvudet svämmar över i minnen av bara dig och mig tillsammans på upptåg. Jag ser utflykter och rollekar. Din tumme i din mun när du somnar i mammas och pappas säng, och du lånade min örsnibb när jag läste dig till sömns. Minns din gråa tand, som dog en gång då du slog dig i skottkärran, och skapade ett karaktäristiskt leende tills mjölktänderna började lossna. Ser dina arga utbrott och dina skratt. Gångerna vi lekte "Sickenblås" precis som Emil. Våra otaliga onödiga konflikter. Våra underliga lekar och alla uttryck vi skapade ihop. Våra improviserade sånger vid frukostbordet. Dina grimaser. Hela du, en skarp färgklick som alltid fått det att skrika i kulörer i min vardag.
Nu står du i alla fall här. Vi börjar växa i kapp igen. Fem års försprång suddas ut. Står vansinnigt stolt och tårögd när jag ser dig komma mot oss där vi svajar med din studentskylt i skolgårdens skugga. För här är du nu, min enda lillasyster. Helt plötsligt ganska nära igen. Så stor, och längst av oss fyra, men ändå alltid minst. Du har fötterna på väg ut i samma värld som jag. Står fri att kliva fram och ta åt dig av vad du vill. Och jag tror du kommer göra det galant. Jag tänker gå bredvid och ska försöka fortsätta ge dig det jag kan. Ta del av allt jag får. Ska följa dina kliv med spänning och tilltro. Du kommer fortsätta ta världen med förtjusning, precis som du gjorde i din gamla solhatt./K
Tack Karro, för att du lockade fram en massa tårar, genom att skriva en så fantastisk kärleksförklaring till din lillasyster! Underbar sammanfattning av er uppväxt tillsammans. Och härligt att konstatera att ni nu växer vidare sida vid sida. Tack än en gång! Kram från en mycket stolt pappa!
SvaraRadera