Veckan ut..

Har fått en request hemifrån att dokumentera och förklara vad jag egentligen sysslar med om dagarna. Klart ni ska få veta, här har ni det:

Veckan börjar med röstträning på måndagsmorgonen. Röstträning är precis det som det låter som. Man tränar sin röst på olika vis. Hittills har vi sjungit i stämmor och gjort en del andningsövningar, men mer står på repertoaren längre fram. Riktigt bra kurs, med förbannat bra, trevlig och lagom sträng lärare.På måndagseftermiddagen har jag fysisk teater. Vet inte riktigt ännu vad det kommer innehålla, men tror det blir mycket experimenterande med kroppen via olika tekniker och teorier.. Bland annat yoga..Hålla på att utveckla sitt rörelsemönster.. Det pass jag var på i måndag ägnades mest åt att prata om kursen och att göra lite yogaövningar. Det var på den här lektionen som en tjej svimmade, antagligen för att hon andades lite för mycket. Hyperventilerade nog lite väl..

På tisdagar har jag ett tre timmar långt pass med improvisation. Det är en baskurs som jag tyckte vore bra och kul att ta för att hålla igång min improvisationsförmåga. Känner mig lite ringrostig.
På onsdagar är det fyra timmars kontaktimprovisation som gäller. För närvarande min stora favorit. Riktigt bra lärare även här. Förenklat skulle jag säga att det handlar om att interagera med andra människor, mest fysiskt och med mycket kroppskontakt. Man improviserar och testar vad man kan göra med sin kropp och arbetar ofta nära varandra. Alltså ganska lik den fysiska teatern, men med improvisation och inte utövande av tekniker på samma sätt som i fysiska teatern.

På torsdagar är jag ledig. Eller ja, så ledig man kan bli när man läser fyra kurser i stället för två. Det kommer nog bli till att läsa en hel del. Ändå skönt att ha en liten paus mitt i veckan, återhämta sig och sin kropp.
Fredagarna kommer bjuda på ett till pass med fysisk teater, det är den största kursen jag läser och den enda som har två pass i veckan. Helgen är fri för läsning och aktiviteter.

Röstträningen och improvisationskursen har jag valt till för att få ut så mycket som möjligt av den här tiden. I de kurserna kommer jag inte få betyg, vilket är bra eftersom jag enbart jagar kunskap. Erika läser också röst och alla har valt till improvisation. De här två kurserna läser vi med ettorna, vilka verkar vara ambitiösa och energiska.
De övriga kurserna, fysisk teater och kontaktimprovisation, läser vi tillsammans med årskurs två. Ett något mindre ambitiöst gäng, där vissa tycks välja fysisk teater mest med förhoppning om viktnedgång. Inte riktigt rätt skäl till att syssla med teater kanske.. Men även om ambitionerna hos engelsmännen är låga, har jag tillräckligt med entusiasm och energi för att värma ett helt land.

Skolstart med björnbär

Idag startade Plymouthlivet på riktigt. Vi har börjat skolan, (känner mig som en 7åring som just börjat ettan) haft våra första lektioner och träffat några av våra klasskamrater. Dagen inleddes i trevlig gemenskap med Erika, och med godaste frukosten på jordklotet. Havregröt med egenhändigt plockade björnbär, och äpplen. Bra start på en dag som lite ostadigt fortsatte i samma riktning. Nu är jag helt slutkörd och tänker glida ner i min säng. Mer om lektionerna och dagens äventyr får ni höra en annan dag. Det finns smarriga detaljer ska ni veta; en svimning, en sånglektion, ett tusen andningsövningar m.m.. Lämnar er med en liten cliffhanger. Kanske får ni höra redan imorrn, just nu orkar jag bara inte, så ni kan väl se det här inlägget mer som ett levnadstecken från kuststaden! Soldränkta kyssar!

Utbudet..

Plymouth har fina telefonkiosker.

Hej alles! Igår afton begav sig plymouthfamiljen ut på stadens gator för att kolla utbudet av pubar. En torsdag är kanske inte den bästa av dagar för detta men vi tyckte ändå att det var dags. Det är ju faktiskt freshnersweek på universitetet, alltså nykomlingarnas vecka, och även om vi bara är här till låns ett litet tag anser jag att vi går under kategorin freshners. Har varit dålig på att sluta upp till de aktiviteter som universitetet tydligen anordnat, som mest har jag råkat rusa förbi ett stort party mitt under en joggingtur och känt mig något exkluderad. En känsla som ganska snabbt far på annat håll eftersom det oftast finns nog med händelser och göromål innanför ytterdörren. Men som sagt, igår blev det av. Vi hann med 4 pubar, alla av olika sort och på gatan ovanför vårat boende. 5 minuter bort... Den första, the Junction, ett ställe som nischade sig med livemusik. Igår kväll punkrock så det skränade i väggarna och störde hjärtrytmen rätt rejält. Vi stannade 15 minuter, alla fast beslutna om att inte skaffa sig tinnitus.
Mitt emot the Junction låg ett ställe som döpts till Boomerang. Det hördes välkända toner från diverse gamla hits och genom fönstren kunde man ana en och en annan strålkastare som slängde strålar på en rökbelagd golvyta. Det var en karaokebar som kommit för att stanna. Vi vågade oss in. Blev kvar och råkade tyvärr bli lite sugna på att sjunga. Jag och Amanda bjöd på Spice Grils Wannebee. Så här i efterhand ångrar jag bittert att vi lät Johanna och Joel avgöra vilken låt vi skulle sjunga. Dessutom fungerade inte Amandas mick. Mindre roligt. Men i alla fall ett minne att bära med sig, lite lagom smärtsamt...
Efter alldeles för många människors tolkningar av allt från Cohen till Meatloaf var det dags att lämna även detta ypperliga ställe. Johanna och Erika hem. Jag, Amanda och Joel vidare längs gatan. Vi hittade något vid namn Buddha Bar där det var folktomt, billigt och underligt. Det fanns en strippstång mitt på golvet, det var speglar överallt, vi kände oss lite lagom illa till mods men drack i godan ro våra drinkar. Jag och Amanda testade en varsin Terminator, har ingen aning om allt vad det var i den. Men enligt Joel fanns där både Öl och Cider m.m... Tror annars namnet talar för sig självt..
Kvällens sista stopp var en så kallad Jazzbar rakt över gatan hemifrån. Där återhämtade vi oss med pommes och vatten. Sen var det raka vägen hem. Och efter lite Moneybrother och tandborstning släcktes alla lampor i huset på Trematon Terrace.
Idag har det varit varma bad, erikas broccolisoppa och i mitt fall inte mindre än tre filmer. Snart ska vi göra pizza och ha ordentligt fredagsmys. Amanda är min partner in crime när det gäller onyttigheter, vi har choklad och annat skräp. Underbart efter en vecka med träning och åter träning. Vinägerchipsen, en ständig fiende...

Plymouthfamiljen på nya äventyr

I söndags ordnade universitetet en sightseeingtur med båt i Plymouths hamn. Vår lilla plymouthfamilj hade så klart bestämt sig för att delta. Här följer ett par bilder från den trevliga söndagsutflykten!

Två och en halv femtedel av plymouthfamiljen med utflykt i blicken.

En blå oändlighet

Glada sjömän

Blandade känslor till havs.

Här skulle man vilja ha en racerbåt. Jag avundas.

Amanda bjöd på matsäck. Morotstavar.

Fina omgivningar.

Krigsfartyg, segelbåtar och färjor placerade som shackpjäser på det stora blåa.

Fin liten tripp måste jag säga. Trivs efter alla års finlandsfärjor ganska bra med det gungande och sövande vattnet.

Stunder av tröst

Igår när jag skulle skypa med Viktor ringde pappa och berättade en sorglig nyhet. Familjens lilla älskling har gått bort. Tanja, vår terrier som varit med i mer än halva mitt liv finns inte längre. Känns väldigt mycket, igår gjorde det ont och snurrade i huvudet. Idag är jag halv. Det är en väldigt konstig känsla. Jag förstår på ett plan att hon är borta, men eftersom jag själv inte fysiskt befinner mig i Hedemora just nu så är det svårt att fatta helt och hållet att den gamle hundslingen är borta.
Kommer nog inte förstå det fullt ut förrän jag är hemma och inser att hon faktiskt inte finns där någonstans slumrande sin eftermiddagssömn..
Det har varit mycket skratt, många promenader, många stunder av tröstande kramar och kindpussar. Hoppas hon har det bra i sitt Nangiala. Tankarna går till systrarna, pappa och mamma, jobbigt att inte vara där ni är. Får försöka sörja lite på egen hand fast allt kommer gå i högt tempo här. En minnesstund i ensamhet kanske. Det finns många fina fria fält här, som hon gärna skulle sprungit på. Jag kommer sakna henne enormt, men tackar för den tid vi fick.
Familjen, och hunden, jag tänker på er och saknar er!

Londinpixx

Hej käraste! Har just joggat upp och ner i Plymouths terräng. Det är kullar och dalar var man än ser. Sjukt vackra gator! Alldeles för mysigt. Amanda utbrister minst en gång om dagen: Vilket jävla mys! Och jag kan inte göra annat än att hålla med.
Hur som helst, medan energin fortfarande är uppe tänkte jag dela med mig av lite bilder från Londondagarna. Äntligen lite mixtrade och färdigtrixade.
Har skaffat mig ett uppladdningsbart internet här hemma (be mig inte gå in på vad det innebär) och kan blogga på i ett relativt lugn om man bortser från diverse skrattattacker från nedervåningen. Återigen Amanda, en av solstrålarna i mitt Plymouthanska liv. Här har ni bilderna nu då. Puss!
Reskamrat, peppad på att åka sista tunnelbanefärden till boendet i London.


London ovan tunnelbanan hälsade oss välkomna med solsken.

En natts sömn på tunn madrass, men ändå pigg och redo för Brick lane.



Johanna och Jack, Johannas kamrat och våran värd när vi var i London.


Amanda och Erika, allvar och skepticism
.

En av tusentals färgstarka dörrar i London.


Brick Lanes söndagsmarknad. Never ending och otroligt mycket prylar..

En karusellhäst och ett sött lokomotiv bland bråte i taket på en av byggnaderna som inhyste loppisar. Här köpte jag två fina plåtburkar, har dock inte bild på dem. Än..

Stolar i taket på samma loppis.


Ett ställe som sålde bagels på löpande band. Det var gott, jag åt en med rökt lax och ett berg av cream cheese.

Längre fram på färden blev det en cupcake också. Egentligen inte för att jag var särskilt sugen utan mer på grund av dess inbjudande form och färg, samt det beatlesinspirerade namnet på skapelsen: Strawberry Fields Forever.


Trötta fotgängare vilar trampdynorna ett tag.

Nästa dag och ett besök vid Themsen och konstmuseet Tate stod på agendan. Joel suckar över att Themsen blivit mindre sedan han var där förut.

Mycket mer än så hann vi inte med innan det var dags att ta tunnelbanan ut till Heathrow och hitta bussen till Plymouth. Det var en svettig färd med stress och tjockt med packning. Men alla överlevde färden och nu sitter jag här med en fin liten Plymouthfamilj till hands. Vi har redan blivit alldeles för vana att kunna tala svenska bland folk och råkar allt som oftast bli lite för obscena i våra uttal. (Ingen förstår ju vad vi säger, det gör väl inget?) Jag och Amanda sjunger sönder våra stämband med egna tappningar av svenska och engelska hits (gärna med en indisk brytning eller med ett uns av gregorian choir) och föräter oss på vinägerchips. Erika lagar scones, Johanna pizzabullar, Joel Omelett. Det är ett jäkla mys helt enkelt!

Nybygge

Hej folket! Plymouthlivet leker, imorrn ska vi skriva på papper och flytta in i vår lya. Blir intressant! Med ny stad, nytt leverne och nya göromål krävs också ett nytt bloggutseende. Ni får ha lite tålamod, jag är inte klar med färgpaletterna och textsnitten än på ett tag. Men medan snickeriet och nybygget av sidan pågår så håll tillgodo med den nya bannern. Inte så speciell kanske, men en klar förändring! Tog bilden i går i Plymouths Central Park. Där var det väldigt fint ska ni veta.
Nu ska jag ut på stan. Hejsvej!

Come on babe why don't we paint the town..

Plymouthsolen, en ovanlighet, men min följeslagare klockan sju på morgonen.

Tänk dig London; Stor stad, mycket folk. Tänk dig deras subway en måndagkväll; Proppfull av människor som slutat arbetet för dagen. Lägg till 5 svenskar med bagage från topp till tå, som helt enkelt måste med Piccadillylinjen för att kunna ta sig till Heathrow...
Vi klämde oss på. Vi svettades. Vi kom fram. Vi hittade bussen som skulle ta oss till Plymouth och köpte färdkost. Si så där 4 timmar senare; Plymouth By Night. Slingriga vägar och radhus vart man såg.
Runt klockan 1 på natten/morgonen var vi framme. Ställde oss i kö för att checka in på ett mycket opraktiskt bookingsystem, fick nycklar och direktioner till de rum som väntade på oss, hittade våra sängar och i stort sett stupade ner bland täcken och kuddar.

Igår vaknade jag tidigt så jag skulle ha god tid att tvätta bort resdamm och fylla på energidepåerna. Åt en vandrarhemsfrukost som bestod av socker, socker, socker. Ångrade mina val av flingor och pålägg ganska snart.
När maten var intagen väntade något så exceptionellt och inhemskt som en båttaxifärd för att ta sig rakt över viken. 5 minuters båttur och sen var vi i Plymouths äldre stadsdel The Barbican. Där fanns kullersten, gamla vackra hus, trånga gator och intressanta restauranger.
Vi promenerade vidare med gruppen av studenter och de guider som skulle lotsa oss rätt. Kom till skolan. Fick lite information och en helt okej tygkasse med plymouthloggan på. Gick på möte angående boende och fick i stort sett höra att det var otroligt svårt att hitta boende för 3 månader. Vi blev lite nedslagna men hade tillräckligt med hopp för att gå till skolans boendeförmedling. Även där de bistra nyheterna; Det var näst intill omöjligt för oss 5 att få bo tillsammans. Det skolan hade att erbjuda var Homestay-boende. Det vill säga bo hos en familj, en och en.. Inget vi var så värst intresserade av. Vårat alternativ var att kontakta andra förmedlingar som inte samarbetade med skolan. Eftersom vi inte ville ge upp drömmen om vår plymouth-familj, såg vi inget annat val. Vi började genast marschera runt och leta efter alla förmedlingar. Fick napp på tre ställen. Kändes inte längre omöjligt. Efter en portion thailändskt och ett par diskussioner innehållandes för och nackdelslistor hos de två hus vi intresserade oss för, tog vi ett beslut. Det blev en sexrummare i etagestil, precis som man vill att ett engelskt hus ska se ut. Stället hade neutrala beige väggar, trappor överallt, en skrubb under trappan m.m. Tror jag kommer trivas. Idag ska vi skriva papper, ska kolla igenom dem noga, och på fredag får vi flytta in. Känns så bra att det gick så fort att ordna. Lite overkligt. Dagens väder talar för mig, det är sol, vilket är ganska ovanligt i annars ganska gråskaliga Plymouth. Det blir en joggingtur på det här! Och efter det ska jag ut och måla staden med Plymouthfamiljen! Vi är här, det är hur fint som helst. Lagom stort och lagom avstånd till allt. Snart kommer bilder.
Kyss/K

Londonlivet

Jag har överlevt och landat i London. Jag har sovit i en dubbelsäng med tre andra. Jag har vandrat på trånga gator med butiker vägg i vägg i vägg i vägg. Jag har ätit bagel med rökt lax och cream cheese. Snackat halvtaskig engelska. Träffat äkta engelsmän. Försökt förstå Englands ganska överkomplicerade valuta, 1 penny, 2 pence, 5 pence, 10 pence, 1 pund, 2 pund. Myntstorlekarna är förvirrande. (5 pence-myntet är mindre än 2 pence-myntet. Totalt ologiskt)
Fyndat ett par nya vita tygskor för 5 pund, det är typ 55 sek, och två otroligt söta halsband.

London är färgstarkt, fyllt av höga tegelbyggnader (här gillar jag tegel) och vackra dörrar och bakgårdar. Önskar jag kommit hit tidigare. En sak jag kan säga är att jag måste hit igen. Har tagit en del bilder, men de kommer när jag börjar få ordning på tillvaron.
Imorrn ska jag köpa en adapter till vägguttagen, så mobil och dator kan laddas, och ett simkort som jag kan tanka pengar på. När jag fixat det, väntar ett besök på the tate. Typ som stockholms moderna muséum. Kan bli intressant.
20.00 åker vi från Heathrow till Plymouth med buss. Kommer nog ta sin lilla tid. Lär bli att ramla rakt i säng där. Måste till en början ta oss genom hela Londons tunnelbanesystem för att ens ta oss fram till Heathrow. Londonborna kan inte ha som vana att åka med mycket bagage, i alla fall är det så det verkar om man ser till stationernas oändliga trappor. Verkar inte ha hört talas om rulltrappor. De är sällsynta. Vill inte ens tänka på resan, hur svetten kommer lacka och hur tung all min packning kommer vara. På resan till London var Joel världens gentleman och bar en av mina väskor åt mig. Det var tacksamt, men samtidigt illa, jag anser mig skyldig att kånka mitt bagage själv. Det är ju jag som packat med yogamatta, spikmatta, dator osv osv... Fast när trapporna är många och långa och man hamnar på efterkälken är det faktiskt inte fy skam att få lite hjälp..
Angående resan och Plymouth så känns det faktiskt otroligt jobbigt att inte ha någon direkt trygghet. En natts boende kirrat liksom. Vart man tar vägen sen, det är en gåta. Har inga direkta förhoppningar på att vi alla kommer bo tillsammans. Vore nog kul men känns i stort sett omöjligt att ordna. Det gör mig inget. Jag tar vad jag får.
Det här med trygghet har liksom alltid varit min mest värdefulla grundpelare. Den rackarns pelaren känns ganska rasad, eller åtminstone något flagnad i färgen och sprucken just nu. Jag måste reparera det snarast. Hoppas på att komma tillrätta ganska fort där borta. Annars blir det tungt.
Jag saknar min främste faborit så otroligt mycket. Det gör ont varje gång han snuddar tankegångarna, och inte blir det bättre av att någon engelsk firma tycks heta Kalmar. Kan tankarna annat än vandra till den småländska kusten och det blonda hårsvallet där borta?
Med förhoppning om en ljusare framtid med rutiner, den väntar ju runt hörnet, säger jag godnatt. Det har varit en fin dag. Solen har kastat sig ner över gatorna.. Lugnar ner hjärtats klappningar till Erika och vår värd Jacks finlirs-jammande på gitarrer.
Det blir bra, jajjemen..

Iggy Pop - The Passenger

Måste ju bara lägga upp låten som fått figurera som passande titel på mina senaste inlägg.. Den är galet bra. Antagligen har ni hört den, men har ni inte det så är det apselut dags!

The passenger 3

Så var man alltså kvar i Göteborg två nätter till. Den ena är avklarad. En till återstår. Imorgon tar jag och Joel morgonflyget, och vi ska ha förbaskat fina marginaler så att inget kan gå fel! Hör sen.
Idag har jag varit runt i centrum, köpt en bok (Kafka på Stranden), skaffat min favorit-ansiktsrengöring och spankulerat runt kring valstugor i min röda orkesterish-jacka. Jag stack fram mitt huvud vid miljöpartiets bås och blev erbjuden en ytterst vacker grön pin. Den pryder nu jackan och talar numera starkt för de rödgröna.
När jag kom hem till Maya från vändan på stan gick vi och handlade. Hon skulle bjuda på världens godaste köttfärssås. Jag var skeptisk. Kan köttfärssås verkligen vara så himla god som hennes lät. Det återstod att se.. Och faktiskt måste jag erkänna att det var en alldeles formidabel lunch. Maya kan sin köttfärssås helt enkelt.
Nu är hon på Coop Forum och jobbar. När hon kommer tillbaks ska vi fortsätta vårat nystartade top model 15 maraton. Mayas grabb har dragit till en vän och jag är ensam i lyan. Har varit på joggrunda och känner mig ändå ganska tillfreds med den här galna situationen som jag igår råkade hamna i. Imorrn ordnar det sig som sagt. Flyg och flygbuss är bokat. Runt 12 är vi i London. Flygresan bävar jag lite inför, men nog ska det gå bra även om vi flyger på 11e september.. Inget mer strul tack. Jag ska till London och jag vägrar bli stoppad.
Nu ska jag hitta något ätbart och mysa i Mayas otroligt sköna soffa. Håll tummarna för en morgondag utan större problem. Vet inte när jag skriver nästa gång. Ska försöka fixa internet väl på plats i Plymouth, men kanske hittar jag internetuppkoppling redan i London. Vi får se helt enkelt. Familjen, jag hör av mig när jag landat!
Kyssar/K

The passenger 2

Hej folket. Här kommer en ny uppdatering. Kanske ni tror jag blivit galet ambitiös på att skriva eftersom det verkar vara det första jag gör när jag landat i London. Vänner, så är inte fallet. Nej faktum är att jag är kvar i samma land som för tre timmar sedan. Jag talar alltså om kära Svea Rike..
Varför? Jo, därför att Joel med familj fastnade i en bilkö i över 50 min vilket gjorde oss försenade till incheckningen. Dömer ingen, förutom den eller det som skapade bilköerna. Familjen Ödmanns bil rusade in till Mayas område ca kvart över 21, vi kom till Säve Flygplats en kvart senare. Trots alldeles för höga hastigheter och farligt svajande svängar i rondeller räckte inte insatsen till. Vi missade incheckning av bagage och hade enbart fått åka med handbagaget. Rent utsagt omöjligt att ens flyga då för en materialist som en själv.. Förbannat drygt. Vi fick tacka för oss och vända hem. Precis i detta nu har Joel bokat en ny resa åt oss. Lördag morgon. Jag hade inte orkat vända tillbaka tankarna till mer optimistiska redan till morgondagen. Nej nu behöver jag en liten paus. En reboot, en nystart. Ska tillbringa morgondagen med att återskapa mina positiva tankebilder om Plymouth och London. För just nu har de fallit ur huvudet.
Läskigt hur fort jag kan förändras från optimist till pessimist. Ett tag här hade jag verkligen noll lust att företa mig ett skit mer. Strunt i London. Plymouth dra åt pepparn! Det blev som att min bild över livet drastiskt förändrades för ett ögonblick, hade jag stannat i den sinnesstämningen en längre tid hade mitt motto blivit: Livet är skit, gör inget av det, för det strular ändå till sig. Usch. Hade inte varit kul. Jag hade blivit gråhårig på 5 röda av den attityden..
Det är tur att jag inte är långsint och oftast lyckas må helt okej efter bara nån timmes övervägande. Inte helt utan hjälp från tröstande mödrar och pojkvänner..
Har faktiskt redan hittat något positivt att ta med ur detta. Det blir en fin historia att dra, både nu och på min ålders höst. Dessutom blev det ju något ytterst läsvärt här på sidan, som Joel påminde mig om. Alltså inte så dumt.
Okej, återhämtningen börjar från och med nu. Jag har ett glas cola, en godisskål till förtröstan, en god vän slumrandes i rummet intill. Det blir watch-series.com tills jag somnar.
En något jobbig start på tremånadersfärden, men livet är ju till för att levas, och ikväll har jag levt tillräckligt för en vecka. Minnesvärt minst sagt.

The passenger

Om två timmar lyfter mitt plan. 50 min senare är jag i London. Stört. Jag är inte nervös än, det sker nog i själva flygstolen. Men då har jag min kompanjon Joel att förlita mig på.
Oj oj, nu händer det verkligen. Storbritannien nästa.
Sista timmen innan färden mot flygplatsen startar spenderar jag med Maya numera "Dä Persii". Vi ska titta på senaste säsongen av Top Model. Den har inte ens kommit ut i sverige än. Det ni.
Hejdå landet och folket. Jag kommer sakna er. Om jag ens kommer ha tid till det.
Puss

Mini-resfeber

Hej folket! Mycket har hänt sen sist. Dagarna har gått alldeles för fort och imorrn tar resan sin start. Först ska jag ner till Gbg en natt, spendera lite tid med i alla fall Maya. Får se vilka andra kärlekar från den staden som har tid att ses. Efter den natten, som säkert blir lagom galen och fin, tar jag flyget över till London samman med Joel Ödmann, klasskamrat och blivande utbytesstudent liksom en själv.. Flyget tar 50 min, sen är vi på plats. Kommer väl ta något tåg in till själva stan och där möta upp de andra resenärerna som kommit med buss till London tidigare på dagen. Vi kommer stanna över i London i typ tre dagar och fyra nätter, bo hos någon bekant till Johanna. Vi ska leva londonliv, dricka pintes, gå på brick lane. Det känns spännande, nytt samt sjuuukt jobbigt. Önskar jag kunde ta med mig mina hjärtevänner i packningen. Men samtidigt, vad vore det då för nytt med Plymouth? Alla säger att tiden kommer gå så fort ändå, och det vet ju jag med. Bara jag är på plats med ett bestående boende blir nog allt fint! Alla utflykter vi ska göra, allt jag kommer lära mig!! Hur som, så har jag konstigt nog inte i närheten av samma resfeber som jag brukar ha, börjar vänja mig antar jag. Skönt! Fast visst finns en procent av den gamla resovanan kvar, annars vore jag väl inte jag. The worrying kind för att citera en viss Ola Salo. Nu kan jag Sverige, och nu tar jag världen (förhoppningsvis med storm)
Kärlek till er alla, jag kommer sakna er!
När jag har en permanent adress får ni allt skicka brev!