Midsommaren egentligen

Går i kvällsskog för första gången, längs stigar strösslade med tallbarr. Här slår solen sig fram med ljusstrålar på några få utvalda platser. Gör skarpa linjer i det snälla gröna och blir naturens egna spotlights. Som en scen mitt i skogen, och visst finns det gott om scener att iaktta just här, just nu. Tänk om träden skulle skvallra..
Stannar högst upp på en topp, som en gång förut. Efter att ha pustat ut; möts upp av en vykortsbild. Ser småstaden från ovan. Och jag tycker faktiskt om den nu. Strax drar molnen bort och allt blir motljus. Så jag skuggar ögonen och lyckas se lite klarare igen, på vad jag vill.
Plockar strån för att ha nått till händerna. Sitter stilla tills det gör lite ont. Sitter kvar i alla fall. En  hand bredvid slår till över ryggen. Oväntat och halvhårt. Och det ska väl vara enda gången ett slag är ok; när någon klappar till en för att döda myggor. Tacksamt värre faktiskt.
Från sveaparken långt där nere hörs tonårsrytmer. Ett avlägset sommardunk. Annars runt omkring; en lagom tystnad. Gömda fåglar i någon trädtopp och under det ett vindbrus. Nu får tankarna plats. Hör dem nästan för tydligt. Och det är ju inte en slump att skogen pockar igen, för lugnet här verkar fint mot annat mer hetsigt och omvälvande. Må hända är det en quickfix, men visst känns det rätt bra? Ändå är vi bara någon kilometer från verkligheten.
Timmarna går och kroppen slumrar till. Jag prövar ligga ner på en sittplanka, och balanserar på den mellan vett och ovett, tills jag tänker på potentiella fästingbett och rädslan för hjärnhinneinflammation tar över. Så jag sitter upp igen. Och där bland fågeltjattret och kvällssol och allt annat så kallat "löjligt vackert" blir jag upplyst om att den här onsdagen är ljusaste natten på året. Att fredagen 23e, som döpts till midsommarafton i år, bara är en lurendrejare, en simpel wannabe-midsommar. Tycker det låter både fint och fuskigt på samma gång. Känner mig lite lurad, men sen ändå, det gör väl inget.. Låt fredagen låtsas, som man kan låtsas om så mycket annat. Låt den ha sin midsommar som jag tydligen här har den äkta rakt framför mig. Den första värd sitt namn, för den är verkligen i mitten av allt. Mitt i skogen, mitt i mitten, mitt emellan. Och redan lagrad mitt i långtidsminnet.
På vägen tillbaka växlar skogen från behaglig till rå. Temperaturskiftet går lika snabbt som benparen går utför. Det är ju den hårda sanningen, att det går långt mycket snabbare och lättare att gå nerför än uppför.. Dröjer kvar vart femte, sjunde, tionde steg. Sparkar på kottar. Hoppar på stenar. Tyst då och då, i trivialt babbel annars. Är väl lättast så, när man strax ska landa med fötterna på en hård asfaltsväg igen och inte riktigt vill kännas vid det. Där kom den, den ovälkomna gatukanten. Slutet på skogen och början på bebyggelsen. Midsommaronsdagen ingen visste om tackar för sig och snart somnar kroppen på sängen där hemma. Trött efter höjdpunkterna och dalarna. Och jag inte vet när det blir av nästa gång, men vad jag hoppas att jag orkar gå upp till den där toppen igen/K

Asfaltsrusig

Det faller feta regndroppar. Har gjort hela dagen. Jag verkar drivas av luktsinnet som aldrig förr.. Den blöta asfalten föder sprickfärdig sommarsuktan. Jag tog mig ut på sedvanlig loppisrunda i mörkblåa regnjackan, körde kall nyans mot varm med tjockröda läppar. Hittade inget, drev runt och blötte ner mig rejält. Ingen skada skedd där. Är man medveten om att man kommer bli blöt när man går ut, går det bra mycket enklare att acceptera det. Kan till och med gilla de kalla dropparna ner över huvan, och håret klistrat mot kinderna.
Nu åter i huset med vyer högt på svedjanbackens topp. I köket och i färd med allt och inget. Förmiddagskaffe. Lösa hårstrån i torktillstånd, kaotiskt runt knuten på mitt huvud. Tar mig in i Tallest man on earths senaste album, det är bättre än någonsin förr (eller så är det bara den där nyförälskelsekänslan jag får när jag hittar ny fin musik) och fullkomligt, perfekt, som gjort för den här dagen. Musik som jag inbillar mig kan få den mest hårdhudade att bli till en mjukpälsad kattunge.
Ett lugn någonstans inuti. Med en vacker vecka bakom tinningen. Drömmer om att få gå lite mer barhudad även om den här regnperioden just nu går hand i hand. En vetskap, Susannan är någonstans i dalarna idag och jag ska få träffa henne snart. Hon bär alltid solen inombords. Jag kommer krama henne så hårt jag törs. Och på riksvägarna neråt landet vänder största systern hemåt. För att bli fullfjädrad dalkulla igen. Det ska bli fint. Som så mycket annat. /K

Till min lilla

Det var ju nyss vi sprang barfota vid Brunnsjölidens fotbollsplaner. Höll ihop och höll hårt, the youngsters, du och jag, minstingarna i systerskaran. Underhöll varandra när de äldre inte orkade med oss. Bråkade och slogs både på skoj och allvar. Klöste rivsår med klor. Byggde världar i modellera.
Det var ju nyss vi lekte bumbibjörn och lät hunden vara grymling, skrämde oss båda från vettet. Var det inte bara någon dag sedan vi klättrade i äppelträden, höll cirkus, var småstjärnor och byggde kojor med skumgummimadrasser? Jag tänker att jag fortfarande borde ha kvar ett blåmärke från ditt senaste tjyvnyp. Men det är längesedan nu. Dina hårdnypande barnhänder började växa liksom mina. Nu har du bytt ständigt smutsiga fingrar och naglar med sorgkanter, mot rena, lätt lackade. Nu har du bytt din knalligt blommiga sommarhatt till skinande studentmössa med ditt namn i silverbrodyr. Hur hamnade vi här?
Tänker ibland att mina fem års försprång in i livet gärna hade fått vara färre, så vi kunnat bygga lego lite längre tillsammans. Att jag velat leka mer, och inte vuxit ifrån dig så fort som det ibland känns. Önskar jag orkat läsa högt varje kväll du ville det. Eller kanske gjorde jag det? Visst gav jag väl dig det jag kunde där och då? Svaret blir så småningom att helt säkert måste det ha varit så. Det är inget snack om saken, nu när huvudet svämmar över i minnen av bara dig och mig tillsammans på upptåg. Jag ser utflykter och rollekar. Din tumme i din mun när du somnar i mammas och pappas säng, och du lånade min örsnibb när jag läste dig till sömns. Minns din gråa tand, som dog en gång då du slog dig i skottkärran, och skapade ett karaktäristiskt leende tills mjölktänderna började lossna. Ser dina arga utbrott och dina skratt. Gångerna vi lekte "Sickenblås" precis som Emil. Våra otaliga onödiga konflikter. Våra underliga lekar och alla uttryck vi skapade ihop. Våra improviserade sånger vid frukostbordet. Dina grimaser. Hela du, en skarp färgklick som alltid fått det att skrika i kulörer i min vardag.
Nu står du i alla fall här. Vi börjar växa i kapp igen. Fem års försprång suddas ut. Står vansinnigt stolt och tårögd när jag ser dig komma mot oss där vi svajar med din studentskylt i skolgårdens skugga. För här är du nu, min enda lillasyster. Helt plötsligt ganska nära igen. Så stor, och längst av oss fyra, men ändå alltid minst. Du har fötterna på väg ut i samma värld som jag. Står fri att kliva fram och ta åt dig av vad du vill. Och jag tror du kommer göra det galant. Jag tänker gå bredvid och ska försöka fortsätta ge dig det jag kan. Ta del av allt jag får. Ska följa dina kliv med spänning och tilltro. Du kommer fortsätta ta världen med förtjusning, precis som du gjorde i din gamla solhatt./K

Workshopern

Erbjöds just ett jobb via ryktesväg. Ska hålla i en teaterworkshop! Smickrad och döglad. Det är ju precis sånt här jag vill göra. Det är så det ska vara. Och att få cash för det sen, är ju bara creme de la creme, grädden på moset, körsbäret på toppen! Det är vanvettigt, fint och roligt.
En måndagskväll som hittills verkat som inget särskilt vänds på direkten. Sätter hjulen i spinn. Börjar redan planera. Att höra att jag har något att erbjuda som andra tycker är värt.. Sträcker liksom ryggraden lite. Åh, att få bedriva och experimentera mina tankar, mina vägar. Nu från ingenstans, en möjlighet! Ska knepa och knåpa ihop det bästa workshopspasset någon någonsin skådat och genomföra det med vad jag tror är en stor bunt teaterälskare i ålderspannet 13-75. En utmaning som heter duga. En augustilördag att se fram emot. Nu blev jag glad på riktigt.
/K

Blomster-eran, ett minne blott.

Och DÄR var tidsfristen slut för sötblomstern på bloggen. Till slut slog det över. Till sist fanns det tid att radera hela kalaset. Gråt floder, du, älskare av det pittoreska!
Har inte den nya sviden helklar än, så för tillfället satsar jag stenhårt på renoverings-looken. Ni vet, damm i hörnen och säkert också i halva lungorna. Glasfiber kliande i huden. Bullermiljö och snickarbyxorna löst hängande, så där käckt. Hammaren i högsta hugg.
Vad som helst är liksom bättre än den där blomster-eran. "Inte en dag till" bultade det, och sedan snabbt och lätt fick allt fara. Puts väck, Ctrl+alt+delete så var det borta med vinden. Nu ser det ut som något fantasilöst svart på vitt-tjoller. Men svart och vit funkar ju ändå alltid och just nu, tills uppgraderingen är klar så får det bli så här. Det är högst temporärt och i alla fall någorlunda gångbart. Retar åtminstone inte gallfeber. Ska försöka bli färdig så fort som ögat blinkar, men hur mycket bloggers mall-design än skryter om att vara "lätt och behändig" så kan det nog dröja lite innan allt är på plats. Så haven tålamod medan jag söker efter det perfekta typsnittet, hittar bästa paletten.. Och tack för den här tiden gullblommorna, kanske ses vi igen, kanske inte. /K