Plymouth; ett år senare

Återkomsten Plymouth; ett år senare. Går i en tudelad verklighet. Slängs mellan tankebanor och den rejäla flashbacken. Det tränger sig på vare sig jag vill eller inte. Alla platser, språket, lukterna och ljuden, tar mig tillbaka. Känslan, när fötterna möter det välbekanta trägolvet i teaterstudion. Där timmar och åter timmar av fyspass drev fram. Hemma och långt borta i samma stund. Lokalerna är nästan tomma på folk och det är så tydligt att det inte är som det en gång var.
Måsarnas skri över hela staden blir varje morgons väckarklocka. Promenerar fram och tillbaka med självklara steg. Lokalsinnet har hållit sig kvar i ryggraden, som om jag aldrig lämnat.
Ständigt i bakgrunden polisbilarnas sirener, avlägset alarmerande. Igenkänningsfaktorn. I luften, avgaser mixed up med fish and chips-flott. Det mesta står kvar precis som det var. Kontrasten ställd mot det; jag är något annat nu och från och till, högst motvilligt, någon annanstans.

Gamla Plymouth-hjärtat har det bra, trivs med att återse sina kärlekar, även om den nykära känslan inte varar länge. Välkomnar det plymouthiskt finfula. Det där som jag kallar engelsk dårskap. Vänstertrafiken och underliga system. Det vackra förstört mot det groteska. Gamla byggnader som förvandlats till snabbköp i skrikig kulör och lämnar så lite värdigt att bevara på foto.
Dammiga Mutley Plain med smutsiga barer och charity-shops. Den nedgångna marknaden och dess sjaskigt gråa kaskader. Därpå, det finaste: Artighetsfraserna på köpcentrumen "There you go my love". I huvudet, rädslan för att inte vara tillräckligt artig tillbaka. Mycket "Please" och många "Thank you", så går jag helskinnad genom det mesta.

Jag gillar min andra chans med platsen, gör det jag inte hann med tillräckligt ofta. Tar tag i mina favoritstycken och lever dem en sista gång, bygger sista bitarna på min Plymouth-era, men på något vis med en distans. Känner mig som en åskådare, eller en gammal högstadiekompis som inte riktigt är som man mindes den. Helt utan bitterhet konstaterar jag att vi har vuxit ifrån varandra, jag och mitt Plymouth. Jag klunkar min cherry-coke i ett när jag går mina favoritstadsdelar fram och är mer än okej med att det är så. Det måste vara så.
Visst sjutton är det vackert här. Och visst har vi haft det galet fint ihop. Men saker förändras och det är ju precis som det ska. Att spola bakåt och försöka återuppta, så onödigt, den historien kan jag ju redan. Nej numera, mitt Plymouth, en saga jag gärna berättar om och om. För nu tror jag att berättelsen har fått sitt slut. Och för den som undrar, var det ett lyckligt sådant. /K