Duett

Min röst har hittat in på Spotify. Stort. Det gäller Hökartorgets nya EP, spår 2. Du får lyssna här om du vill. Jag tycker om den. Och det kanske du också gör.

Gå stark

23 och fortfarande på väg mot styrka, (ja, 23 and still going strong alltså). Jo men faktiskt, både psykiskt och fysiskt. Utmaningar. I mångt och mycket, och jag tar mig ann det.
Ett år till på nacken, och den enda markanta skillnaden utanpå skulle väl vara att jag fått något längre hår. Inuti, och runt omkring, står däremot att finna en rejäl ommöblering som jag trivs rätt så fint med. Och jämför jag mig med fjolårets jag så ser jag mig som långt mer vettig än jag var då, men så känner jag nog alltid. Det har väl med det här underbara som kallas för "personlig utveckling" att göra, det där som jag hoppas aldrig avtar..


Förra årets födelsedag satt jag med en vacker Plymouthfamilj och blev bjuden på godaste dyr-sushin. Vi smällde smällkarameller och klädde oss i silkespapperskronor. Dagen efter blev vi fast i ett London i snökaos, och jag kom inte fram till destination Hedemora förrän sen julafton. Minnesvärt om något.
I år ett firande i mindre skala med ett fåtal vänner och enbart halva kärnfamiljen. Men med en fruktansvärt god Banoffepaj som kunde tillfredsställa den mest sockersuktande, bakad av självaste födelsedagsbarnet. Jodå, en kan om en vill.
Så summeringen av mitt åldrande: 23 känns helrätt, en stadig symbol för den fortsatta färden. Helt enkelt sitter mitt 23 precis perfekt, som hand i handske. Och tur är väl det? Vore ju bra tråkigt annars..
Här krävs inga krumelurpiller. Här ska vi framåt. Bara växa och bli stur.

Kattnatt och spontancigg

Fick tillslut upp mitt enda julpynt i fönstret. Det tog bara 17 dagar in på december..
Det är bra klent att det tar mig så lång tid att få upp en ljusslinga. Numera är ju mysfaktorn total. Grym belöning för den minimala ansträngningen som det tog för att hitta en passande skarvsladd och krångla upp slingan i fönstret..
Med mysbelys kändes kvällen redan skaplig, men runt elvasnåret kom ett spontanbesök från Kloster förbi och bjöd på en minst lika spontan cigarett i snöfallet. Högst otippat och ytterst trevligt. Det blev Beatles på skivspelaren och rött te i koppen.
Under den ännu senare natten satt jag och katten i sängen. Katten kurrade sig tillrätta. Jag var svårsomnad och virrig av lite allt möjligt. Så idag har det stuckit torrt i ögonen på ett otrevligt sätt, ett stick som ändå går att genomleva tack vare en sött lyckorusig lillasyster och vacker nysnö som jag nog snart måste ut och knarra lite i. En underlig känsla spelar i mig inför kommande natts förvandling till 23åring. Det känns inget extra som det brukar. Det känns mer som ett axelryck, tiden springer ju vare sig jag vill eller inte, så det är väl lika bra att jag springer bredvid.

Sommarbarnslåtarna och sömnen

Låtarna. De börjar med en känsla, tar form i tysta tankar. Det bildas tema, skapas kontext, läggs till några metaforer/omskrivningar. Åh vad jag gillar omskrivningar! En kortfattad berättelse, runt tre-fyra minuter lång ska den bli. Och efter allt emellan en timme och en månad, så finns slutresultatet kartlagt på hårddisken. Jag har flyt i det här just nu och orden strömmar till. Gitarren ligger rätt mot fingertopparna. Igår tre färdigställda låtar samman med bäste bollplank och bandkollega. Och i kväll, (eller borde jag säga i natt?) en till rackarns dänga redo att sjungas ut på nästa bästa spelning. Det här skapandet utan stopp och lättheten i mig hela veckan lång har mycket troligt en hel del att göra med förra helgen på gamla, fina Sagateatern.
Jag och bandkompanjonen sedan sena augusti, hade vår första hemstads-spelning. Vårt Summer Kid först ut, sedan Hökartorget och egentliga skälet till kvällens håll i gång. Ett skivsläpp där jag finns med i en duett som jag kallar fin. En dubbelspelning, en höjdarkväll. Gensvaret! Kommentarerna! Stödet! Någon fångade Summer Kids sista låt på video och lade upp den på youtube och jag vägrar låta bli att slänga upp den här. Så tack för filmandet, och här är den, framförd på min lilla Jerker Loudmouth Ukulele, ett par handklapp och fingerknäpp:

Jag tappar intresset för sömn av det här, eller åtminstone skadas kvalitén på den sömn som faktiskt blir av. Alldeles för många dagar vaknar jag för tidigt, klarvaken, fylld till bredden av nya små tankar redo att växa till sin helhet. Det måste skrivas ner direkt, för tänk om jag skulle glömma bort en alldeles magnifik mening? Gud förbjude. Men för idag får det vara slut. Jag ska natta guran och slänga mig själv i sängen, hoppas på att få ögonen att slockna och hjärnan att varva ner. För imorrn ska jag fortsätta i musikens tecken och fara till Borlänge Musikcenter i arla morgonstund, checka gitarrfronten och hitta en halvakustisk sex-strängad raring att falla huvudstupa för. Så godnatt.

Decemberdagarne

Tiden rinner och december travar in i mig, hårt och mjukt på samma gång. 22 ska bytas mot det kanske något mer seriösa 23 år, och jag både våndas och längtar.
Jag har jobb fram till jul och kliver upp när alla andra är mitt i drömmarna. Går själv nerför svedjansbacken, möts av ett mörker som på lördagsnätter känns hotfullt, men på måndagsmorgnar verkar harmlöst och nästan välkomnande. Vänder mina klackar i tung snö, ser inga människor, men spår av ett rådjur, och skosulor hela backen upp och ner.
Jag njuter av snöns ljudisolerande förmåga, älskar hur det dämpar allt som brukar vara kantigt. Sveper in, mjukar upp.. Gör allting tyst. Trivs med mina otäta höstkängors knarrande mot allt det kritvita på marken, som jag vet snart kommer förvandlas till mindre trevligt slask.
Jag far runt, kör Borlänge-Falun, åker Uppsala, spenderar en tidig morgon i Stockholm och drömmer stora livsplaner. Famnar om saknade vänner. Hinner med att sjunga en strof på en Wikfestival. Ser Komma rusande, av underbara Birgitta Egerbladh, på Stockholms Stadsteater. Och fantiserar om just det, få komma rusande. Rakt fram bara. In i allt jag vill.

Musicerar mig salig, regisserar mig framåt. Dagdrömmer över dagiskaffet. Om så mycket fint och allt ovisst som ligger framöver. Skräms av min milslånga önskelista, allt som borde bli av. Upplever lussekatter, pepparkakor, julkalendrar och luciasånger samman med femåringar. Ser julen tindra magiskt i valpögonen.. Och sedan, den stora mängden av lyriska miner, när första snön faller över och vi kan åka pulka och flygande matta dagen lång. Deras tonfall, utropet, i ren lycka: "Det snöar!"
Jag läser om deras favoritböcker gånger tre, tänder adventsljusstakar och julstjärnor. Smittas gradvis, för första gången på evigheter, av något närbesläktat julkänsla. För de små liven på mitt vikariat travar också rakt in, med små armar högt utsträckta, redo att krama ihjäl mig med värme. De kommer rusande. Och imorrn går småfolket i luciadräkt och jag ska kompa på gitarr.. I morgonmörker, som snart vänder och blir ljusare igen. Kan knappt bärga mig. Och där har ni det. Decemberdagarne mina.

Summer Camp

Det här bandet gjorde min september, debutskivan gör mitt sena 2011 och nya musikvideon gör min kväll. En kväll som dessutom ger mig Susanna Fritz på hemvändarhelg; som kakan till kaffet, som gapet till skrattet, som vännen till snacket.

Vintervägra

Hej hej hallå bloggen. Det händer alldeles för mycket roliga saker och jag tar mig inte för att blogga om det, vilket är synd och skam för det finns grejer att berätta. En göteborgstripp, en spelning i Ludvika för snart en månad sedan, en kulturell ambition i den lilla småstaden..
Idag är det ingen märkvärdig dag, förutom att det är allhelgonahelg och det andas rejäl stillhet i den annars redan sömniga staden. Vädret är grådassigt tyst och löven är tappade. Ser ut att vara kallt, men termometern utanför köksfönstret informerar om att det är behagliga 11 grader.
Till kontrast mot denna klassiska novemberdag, som borde göra mig lite ihålig och mer mulen än molnen, har jag vankat dagen fram med en målmedvetenhet och optimism som heter duga.
I morse punktade jag upp en längre lista med saker att genomföra under dagen och kände mig redan då fullt säker på att jag skulle hinna med allt. Ovanlig och tacksam känsla. Det blev en kickstart-kopp kaffe samman med pjäsläs inför scenskolan, och pjäsen var sensationellt bra, så check Malmö Scenskola. Det blev en frisk promenad med en mindre frisk mamma (som trots ihärdig förkylning tog sig ut på vägarna).
Och nu har jag precis målat klart en första strykning av härligt varmgula toner på en av väggarna i mitt rum. Det har varit en önskan länge, och idag fanns tid, ork och vilja att genomföra förändringarna.
Det blir snyggt som aldrig förr och kommer stänga ute det nordiska klimatet, färgen kommer liksom hela vintern igenom ge långfingret åt mörkret och agera personlig sol. Finns ingen färg på träden får man ha den på väggen, helt enkelt.
När andra strykningen är gjord ska jag ta av mig målarpaltorna, bli lite mer reserverad och bege mig med mamma på traditionsenlig promenad till kyrkogården. Vallfärda till farfar och farmors grav. Tända ett ljus i ett ljushav, stå i novembers becksvarta med ångande andedräkt och minnas allt stort och smått. Allt de gav, och allt jag önskar vi kunde haft så mycket längre.

Brittsommar möter Lekman

Idag har det varit brittsommar i södra dalarna. Det var helt underbart skönt att få skala av sig de tre lager av plagg jag tjockat på mig inför dagens vikariat på en av Säters förskolor. Vadderade äckel-ergonomiska skor fick tillåtelsen att bytas ut till solgula fotförstörande converse. Som om hösten gav mig en liten belöning för att jag äntligen accepterat dess vänförfrågan och är okej med att ha den runt mig. En belöning i form av sista dosen sommarvärme, lysande rakt genom de brandgula björkarna på dagisets innergård. Jag blev tacksam och försökte stråla ikapp med ljuset. Sen kom jag hem och försökte ta igen mig efter dagens prövningar; låtsasätandet av minst tjugo olika sandkakor som alla förresten smakade himmelskt, sprintlopp med en gapskrattande knatte i varje hand, räddandet av en fyraåring som klättrat upp i ett mindre träd, och liksom en vilsen kattunge, inte visste hur hon skulle ta sig ner igen, med mera, med mera..

Dagens återhämtning lät verkligen vänta på sig. Så många små händer vill dra i en hit och dit och det kan slita på så många olika sätt. Orken kan dra iväg långt innan den bestämmer sig för att komma tillbaka och plocka upp en igen. Nu är den åter, och mycket tack vare dagens räddare (eller snarare veckans) som stavas Jens Lekman. Han har varit gästredaktör på musikguiden i P3 den här veckan och är den första som fått mig att stanna kvar sändning efter sändning. Hans fruktansvärt rogivande röst har på hög volym studsat mellan väggarna i mitt rum, och kväll efter kväll lämnat mig mer upp än innan. Öronen har med glädje tagit emot och hjärnan har lagrat både låtlistan och tankarna han presenterat så vackert och tröstande. Nyss var det farväl och den sista av hans fyra radiokvällar gick mot sitt slut. Bitterljuvt som så mycket, men också definitionen av fint, jag är hög och måste höra hans nya EP, igen och igen och igen.

Förändringarna

Tar det varsamt med bloggeriet för nu. En hel del krukor har fallit på mitt huvud och ruckat om min världsbild och mig själv. Jag har tagit galet stora kliv och känner det som om jag har växtvärk i hjärnan. Den går på repeat, kör 24 timmar/7 dagar i veckan. Det händer så mycket och så lite. Så stort och så smått. Jag håller på och justerar om hela alltet så att säga, gör en större renovering. Och på riktigt så ska jag faktiskt måla om. Någonting uppiggande som motverkar allt det lite dova just nu.
På Åsgatan knatar staden vidare; Den vaknar klockan 10, den dör ut klockan 18. Lilla Hedemora håller om mig i det höstkarga klimatet, vilket är bra i det stora hela nya.. Jag har ett miniband som förnöjer och ett teaterledare-knäck som redan lovar gott. Ett par kaffedrickande vänner och någon som håller sig till te. Och på sidan om går hjärtan och mumlar, läcker och läker på samma gång, på två helt olika platser.

Någonting med Nico

Texten som säger allt jag inte kan just nu.

Bara Beirut

För att hans röst är något av det vackraste jag hört, för att musiken är så på pricken bitterljuv för en sen augusti, för att det var dimmigt i morse, för att trummorna går rätt in och slår till mig bakom bröstkorgen med en riktig sucker punch och lämnar mig fylld och tömd på samma gång.

Let the seasons begin - it rolls right on.

Hökartorgsromantiken och de oklara höstplanerna

Höstkänslorna kryper vidare rakt in. Allt blir rått om nätterna. Och det krävs inget värre än ett litet löv som stryker mot asfalt för att skrämma upp mig. Helgens bravader på och vid en scen i Hedemora har resulterat i så mycket så ni anar inte..
En liten cykelkrasch med svidande skrapsår och ett blåmärke stort nog att ha egen postadress, lite hjärtekross på sidan om (Umeå närmar sig). Tamburinspeleri med blåsor på händerna, skrikskränarsång, jinx-cider i överflöd, Odd Fellows lokaler och konspirationsteorier samman med de där hökartorgsromantikerna. Dessutom sektbildande och därpå någon form av bandbildande som jag verkligen hoppas blir av. Och som vanligt, kommer allt vid precis fel och rätt tid. Jag drar mig hit och dit och vill både smaka och behålla alla kakor på kakfatet, som förresten verkligen är fyllt till bristningsgränsen.
Hösten som ju redan är på väg, vill inte säga mig vad jag borde göra med det här året. Så jag stannar still ett litet tag till och inväntar svar, tar några myrkliv i taget. Dagarna går ju framåt vare sig man vill eller inte. Men för nu flyr jag landet och hjärtat med Radio Dept i bakgrunden och söver mig med ett Ugly Betty-maraton. Skrapsåren svider och hjärnan har tröttnat på mitt lilla dumma hjärta som vill så mycket på samma gång.

Höstvisa

Förra hösten och ett Plymouth-höst-hus

Egentligen är det här inget allvarligt, inget att alls gå i taket över, bara ett litet vemod som kryper in och sitter stilla någon vecka eller dag .. De senaste morgnarnas promenader ner mot buss och jobb har varit minst tre grader kallare och burit tusen kilo mer väta i luften än tidigare. Igår såg jag två V-formationer med canadagäss vinka hejdå med vingarna och flyga bort härifrån. Det är helt klart något i görningen. Kanske inte riktigt än, men snart nog. Hösten har gett klart för start, löven signalerar strax gula och röda, och därefter flyger hela alltet över stan och stänker färgklickar för ett litet tag, och sen vidare in i mörkret och kristallklara snötäcken. Jag ogillar det inte när det väl är här, det är bara omställningen och vetskapen om att något annat håller på att ta över. Sommarens ljus som jag alltid tror varar i evigheter, och sen helt plötsligt står jag på gatan med ett första gult löv framför mig, känner mig lagom snuvad på konfekten och så den ständigt återkommande tanken: Va? Är det redan dags?

Fönster i St.Ives

Höst brukar betyda nya planer och uppbrott. På ett eller annat sätt så blir det ju så. I år är planen att skaffa ett arbete, och helst göra som fåglarna: Flytta söder ut. Jag far knappast lika långt som dem, men på senare tid har jag fått visioner om en till blåsig höst på västkusten. Även om det tar emot med det ännu större avstånd som jag kommer få till min bergkvarabo, han ska nämligen bli Umeå-bo till hösten (men ändå Bergkvarabo i hjärtat). Det blir en liten prövning, fast jag tror mig veta att om jag lever livet och mår bra, och han på sitt håll gör detsamma, så klarar vi det bättre än om jag går och drar benen efter mig i en liten håla, väntandes som en krigshustru på mannens hemkomst. Nej, bättre då att jobba och på fritiden ägna sig åt kulturen och musiken samman med dem där nere, då och då köra Umeå tur/retur. Hittills är allt väldigt vagt, men som sagt hösten kommer och det med krispklar luft som skapad för att hjälpa igång tankar och lyckas skapa vettiga beslut.. Det löser sig, som bergkvarabon brukar säga.

Bergkvarabons ryggtavla mot Nibblebergets skogar

Idag införskaffade jag ett par stilrena lågskor i preparation för kommande årstiden och sen spenderades kvällen i varmaste källarlokalen någonsin samman med ett par Hökartorgsromantiker. Det bankades trummor, distades gitarrer och sjöngs lagom skrapig sång. Jag drämde till en tamburin, som tydligen var Björn Skifs gamla, och stampade takten i liten glädjeyra. För det är så roligt att sjunga med ett band. På fredag smäller det till ordentligt på Hökarfesten, ortens yngsta festivalhappening. Jag ska ha på mig bästa klänningen och sjunga mig trött. Cyklade nyss hem, färdigrepad och uppåt, med tamburinen skrällandes bredvid på styret, regnet föll tjockt och min jacka var alldeles för regnvänlig, sög upp varenda droppe. Fast när kvällar spenderas så här, spelar det ingen roll om man blir lite blöt i håret. Det torkar ju igen.

Prickar av listan

Om en timme går Stockholmståget med mig på, åker mot filuren med lugg på bilden. Ska kinesa hos Susen för en natt. Tidig morgon därefter tar vi tåg mot inget mindre än Emmabodafestivalen. I år efter år har vi pratat om att åka. Nu gör vi det äntligen. Tillsammans min Sus och Jag, festivalduo som så många gånger förr. (Och det alternativa hjärtat hoppar studsmatta.)
På en fest i helgen var det någon som sa något om att "Enjoy your twenties..". Det är en fin liten mening som jag lever nästan lite väl mycket efter och har levt efter innan jag ens hörde den. Det kräver lite av en, och kan både stressa och glädja en till tusen. Brukar annars inte fokusera mycket på det här med åldrande, men det finns vissa saker som man bara kan göra ordentligt när man är ung. Gå på überpop-festival till exempel. Emmaboda är en sak att pricka av listan. Har velat dit sen poppandet tog över min kropp och är glad över att äntligen kunna skänka mitt 14åriga BD-poppar-jag frid. Jag må ha skippat hårfärgandet och bytt svart-vitt mot en hel del färg, men någonstans långt inne finns det ett illrödhårigt Håkan Hellström-galet popsnöre med ett hjärta redo att svämma över av toner och popluggar. Hon kikar fram titt som tätt.
Efter den här veckan kommer kroppens alla ben nog ha skakat sönder (eller så har jag förhindrat benskörhet av all dansighet). Musiknördandet kommer garanterat ha fått sig en stor stark dos och popsnöret kan lugna ner sig, lägga sig att vila, om så bara för en liten stund.

Hamstrandet, en fredag och den lilla framtidsvisionen

Och pengarna ramlar in och pengarna ramlar ut, vissa smygs undan till ett hemligt förvar, inte i någon gammal madrass eller bakom tapeterna utan undan långt, långt där inte jag heller får tag i dem. De lurar bakom strängt bevakade gränser i min självdisciplin. För här ska bli saker av. Inspelningsprylarna så snart inom räckhåll. Nu, på riktigt. Musiken sätts i print och jag kan söka spelningar så det står härliga till. Land och rike runt. (Ta emot mig för jag vill sova på din bäddsoffa.)
Och nu på fredag gäller Café Peace and Love i Borlänge, jag har fått en efterlängtad spelning på en plats med bästa atmosfär. Det är ett café som vilket som helst, men ruskigt mysigt och sammanlänkat med största svenska festivalen. Därför känns det lite rejälare än någon tidigare spelning. Seriöst lanserad på hemsidan och allt. Det känns bra, men konstigt och "på riktigt". I och för sig är det kanske dags att jag vågar ta det här lite mer på riktigt. Det går ju inte att vara utan..
För en gångs skull är jag faktiskt nervös, något att tacka för antar jag. För samman med nerver kommer förväntan, kommer magpirr, kommer yra, och det är ju inte fel.
Har en timme på mig att framföra mina skapelser, osäker på om jag fyller den helt men till min förvåning inser jag att antalet låtar vuxit markant på senare tid. Det blir bra. Jag är glad. Jag laddar fullt och putsar guran blänkande tills dess. Så bjuder Borlänge dig inget annat den 22a juli (vilket jag starkt misstänker), borde du faktiskt masa dig upp till cafét. Jag ska sjunga rätt ut, rätt in. Puss/K

Två i två och alla bitarna i mitt pussel

Det är sjukt läskigt när man tänker på hur mycket som kan avgöras av så lite. Allt så slumpartat. Hur oändligt annorlunda allt hade kunnat vara bara av små krumsprång och snedsteg. Allt börjar vid det där antagningsbrevet till Wiks Folkhögskola, ett papper.. Nej det går ännu längre tillbaka. Nån nämnde nått om folkhögskolor, en värld jag inte visste om. Jag hittade en internetsajt som radade upp alla utbildningar. Och hade jag inte varit en liten räddhare som aldrig bott hemifrån, hade jag aldrig sökt just Wiks Folkis. Den låg på lagom avstånd hem och lagom avstånd bort. Hade jag inte kommit in där, hade min mamma inte sagt att: Nu tar du dig en promenad och tänker över ditt beslut. (Ett ja). Om det inte hänt hade nog inget av de senaste åren varit i närheten av detsamma.. Vad hade varit i stället? För stort att ens försöka gissa sig till..
En sak som är säker: Det hade inte funnits en drös av hjärtans kära människor att hälsa på från norr till söder i Sveariket (och en sparsmakad mängd utomlands). Det hade inte blivit ett Göteborg, med dramatik, dramakompanjoner och after school-öl på gator och torg i ösregn eller västsol. Det hade inte blivit ett utbytesår i Plymouth. Någon plymouthfamilj hade inte existerat och inte en enda liten ynka Stream of consioussness-sång hade jag skapat samman med familjemedlemmarna. Jag hade heller aldrig haft en glasögonprydd, blond och helylles Bergkvarabo. Så ofta vilande närmast och ibland alldeles för långt borta, under två hela år (idag). Så mycket fint. Allt bara för att man lyckas söka en folkis precis rätt år och sen låter hjärtats små ben styra stegen ett tag (eller för evigt). Helt plötsligt står man här mitt i den grop man ramlat i bara så där, och upptäcker vilken fantastiskt fin grop det är. Så många perfekt passande pusselbitar lyckades ramla ner samtidigt..

Om konst och ett kvarter

Pernilla är här och hälsar på, det var längesen och kul att se henne. Smålandspojkvännen (hennes egen) har hon med sig. Det är onsdag idag, och alla borde vid det här laget veta att det betyder loppis! Men innan loppisfynden (en blå klänning med vita prickar, a la vackraste 60-tal) hände annat. Jag lämnade in min tolvsträngade för lite lagning och en ny sträng. Därefter Avesta Art som varje sommar bjuder på finaste utställningar. Till min lycka var en av årets utställningar Helena Blomqvists "The Elephant Girl". Underbar fotokonst, fixad in i minsta detalj. Hur galet glad blev jag? Och hur fint hade det inte varit att ha en viss Johanna Malm med, som kan sucka sig fram genom utställningen vid ens sida? Rävungar, småflickor med defekter, vitaste sommarklänningar och klumpfötter. Rysligt vackert och så där felfint.


För övrigt; på fredag-söndag finns jag på en herrgård utanför Uppsala. Där är jag till min stora glädje bröllopsmusiker åt äldsta dottern i en familj som funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Den är nästan som en extra familj att lägga till alldeles bredvid sin egen. Vi bodde i samma kvarter, sprang fram och tillbaka över Prästgatans något spruckna asfalt åren och årstiderna rätt igenom. Midsomrar, studenter och självklart 90-talets Robinsonkvällar har delats ihop. Både den familjen och pappa bor kvar på gatan så när som helst kan man springa förbi alla altaner och den där brännbollsplanen. Fast nu inte lika ofta som då.
Dottern som gifter sig i helgen har jag så länge jag kan minnas alltid varit för liten för att kunna leka med. Hon har stått som "stor" i mitt barnasinne, och är ganska mycket äldre än mig. Men nu har jag tydligen vuxit i kläderna något och får helt plötsligt spela på hennes bröllop. Vem kunde ana, inte mitt åttaåriga solblonda jag i alla fall. Men glad hade åttaåringen varit och glad är också tjugotvå-åringen. Det blir nog ett himla fint bröllop. Hoppas på vackert väder för det ska vara under bar himmel. Hej så länge, gamle bloggosfär.

Mixtape

Inspirerad av radiofyndet planerar jag att köpa kassettband och göra mixtapes som på den gamla goda tiden. Låtlistorna är redan påbörjade. Fult med fint, one hit wonders och nygamla favoriter. Största inspiration kommer från 90-talets sverige. Jag brukade sitta på husets framsida, vrida cdspelaren i köket ut mot altanen och köra Absolut Sommar-skivan (den där med en gul fjäril mot blå bakgrund på framsidan). Den var fylld till bredden med 90-talets bästa och sämsta sommarplågor blandat med klassiker. Där fanns Zetterlund och Stockholm, Orup och Magaluf, gamle Uffe med handen på höften, Gärdestads sommarhemligheter och resten. De har alltid sagt sommar och kommer få göra det igen. Skråla ut genom högtalarna. Orup har för resten blivit något av en återupptäckt och ett äkta guilty-pleasure på sistone. Jag tycker helt ärligt att många av de tidiga låtarna är grymma. Hans Magaluf i det nioåriga örat låter lika bra i det numera tjuvotvå-åriga..
Men åter till kasettbanden, för att inte helt gå sönder av 90-talets käcka gobitar blandas allt upp med bästa kompott av dagens. Och självklart festivalsomrarnas favoriter. Det kommer bli så bra, så bra. Nu saknas bara de mina att dela den musikaliska upplevelsen med, ett par i göteborg, ett par i stockholm, en i Plymouth, en borta i Norge och några i småland. Mest av allt vill jag ha lingonstigens bästa grannar på plats, vi brukar cykla så mycket och picknicka så fint. Kom hem. Jag bjuder på rosé.

Nationaldag och yardsale

Idag petar svenska flaggan i himlen. Det är nationaldag och det enda jag märkt utöver några flaggor här och var, är en förbipasserande med ett par flätor uppknutna med blågula band. Tog ett tag innan jag kopplade varför människan hade de färgerna i håret. Nationaldagen har helt enkelt ingen självskriven plats i mitt huvud och familjen Nordman har väl aldrig hållit kalas dagen till ära. Ingen skillnad idag heller. I stället för firande gällde hårt arbete. Både idag och igår har jag och mamman min slipat på lingonstigen 3's yttre. Balkongen på baksidan har fått sig en uppfräschare och sugit åt sig litervis med ljusgrå färg. Balkongen blev fin, jag blev gråprickig.

Dagens enda festlighet var byloppisen i Västerby som jag spanat in sedan ett tag. Det var fint väder, fyndglada prissar och tillbakablickar. Här fanns en farfar och en farmor, samt ofantligt många fina barndomsminnen. Övernattningar, nyfödda kycklingar i sin lilla barnhand, hästhagar och kvällsdopp 100 meter från farföräldrarnas hus. Västerby, så litet men ändå så mycket. Jag blir alltid lite salig när jag går på grusgatorna. Det här med innergårdar, djur överallt, rött med vita knutar och grönska.. Jag säger bara det. Hjärtat kan svämma över.
Men idag klappade väl mest av allt, fyndhjärtat. Jag kom över ett rackarns fint halsband och sommarens bästa kap: Kanske världens snyggaste, portabla radio. Kan knappt fatta att jag äntligen äger en äckelfin och pastellig radio. Redo att ta med närhelst och bara överösa sköna miljöer med noggrant utvalda sommardängor. Cykeltripper, badstränder, picknickar och sensommarnätter. Ser den nonchalant, 80-taligt ligga på högra axeln.. Kan inte bli annat än bra. Jag både höll och gjorde av med min minimala budget. De två fynden för sammanlagt 15 kr. Galet säger jag. Galet fint.

Västerby-gård från insidan, en gammal tapet och liten sjömansgosse.

Innergårdsfika godaste kaffet jag druckit.

Och Västerby från både innergårdar och fönsters vyer, står stadigt kvar här inne. Jag vill ta cykeln och radion dit, ge hela byn en serenad.

Buss mot musik

De senaste dagarna har ett obekymrat tillstånd spelat i kroppen.
Ni förstår, den privata ekonomin är på väg i balans, och min värld kommer få fortsätta snurra ett tag till. Plånbokens ofrivilliga självsvält: Snart ett minne blott! Men ännu väntar ett större antal dagar innan en månads vikariespringande dimper ner som en skänk från ovan, i brevlådan och på kontot. Strunt samma, allt vänder.
Det är nämligen så att jag lyckats med konststycket att skaffa mig ett sommarjobb. Texten ni läser skrivs av ingen annan än Karolina, sommarvikarie, Systembolaget, Säter. Arbetsintervjuns förvirrade värld omfamnade mig utan tvekan och välkomnade mig till alkoholdryckernas bo. Det är otroligt mycket roligare än jag anade, är ärligt intresserad och spär mitt mat och dryck-intresse till tusen. Ett intresse som för övrigt legat i vila ett tag men efter ett helt random Jamie Oliver-program tog fart och sedan dess farit vidare i 120 km/h. Jag vill veta allt.

Med jobb på annan ort går jag in under rubriken pendlare och trivs bra med det. Jag spenderar lagom tidiga morgnar samt sommarljumma kvällar på Dalatrafiks hållplatser och rödrandiga bussar. En tjugo minuters lång vilopaus, innan och efter dagarna. Hedemora - Säter - Hedemora igen. Olika busschafförer varje gång, men samma radiostation. En form av meditativ vila, tid för att göra inget och tänka på allt. Utanför fönstret vrålar allt i ljusgrönt, det är början på Juni och när jag åker förbi Hönsan på hemvägen har det rensats ut ur dungen så man kan se ända ner till vattnet. Solskenet kan liksom via vattnet spegla solkatter rakt upp till vägen..

Igår var sista dagen på mina tre introduktionsdagar där borta, idag och i morgon gäller ledighet och sen lördag; på't igen. Börjar få koll på rutiner och trivs nästan för bra bakom disken. Gör och lär mig så mycket nu, så jag borde vara helt färdig när jag kommer hem, men snarare är det som om kroppen bara vill ha mer. Jag blir väldigt produktiv, vilket är helt underbart. Känns som om sommarens projekt är inom räckhåll, möjliga att genomföra. Igår kväll ledde bussen mot ett av dem. Ledtråd: Hedemoraplats - band - duett. Mer om det en annan gång, men verkligen något som sätter lite mer värde på Hedemoratillvaron. Att lämna givande arbete och fara med energi mot musik och en fritid som säkert kan vara minst lika stimulerande är en lyxkänsla jag inte ofta tagit del av här. Men igår och just nu, en hel del sånt. Med lite pengar i ryggen och möjlighet till kreation finns så mycket av det jag behöver. Ekonomi, check. Kreativitet, check. Och till det en hel del saker som verkar vilja gå min väg. Måtte jag nu bära vinlådorna ergonomiskt, så ryggen, livsstilen och arbetet håller. Det går bra nu, kompis, det går bra nu. Bussen åker vidare, mot musiken.

Hon med sjalar och tygskor

Ibland kan man gå förbannat mycket sönder av att leva orutinerat och bli helt slut på noll struktur. Halv åtta ringer mobilen, som måste ligga alldeles bredvid sängen, man blir utringd på vikkjobb och både glad och ledsen på samma gång. Glad för chans till jobb, ledsen för att lämna sängens omtöcknade slummer. Min vardag är alldeles för fokuserad på pengar nu när det månatliga studielånet inte finns att förlita sig på. Här gäller "I want money, that's what I want" eller snarare strävan efter ett drägligt liv med åtminstone en något mer värdefull sifferkombo på bankkontot.
Väl ute i skolorna är det är oftast hjärtans glada barn, och inte så mycket blodigt allvar. Några rara femmor, några trotsiga sexor, många nyfikna och observanta fyror som lagrar info om mina kläder, min person är här "hon som dagligen byter sjal och tygskor", åtminstone enligt en av de små rackarna. Det kan nog stämma rätt bra. Men jag är mer än bara scarfes.
Vikkandet börjar bli en orutinerad rutin att dagligen bättra på, pedagogiskt tänkande och en chans till mindre stök i tankar och ekonomi. Jag har jobbat en hel del den här månaden, rusat runt Hedemoras skolor, har nu sett varenda en från insidan. Stabilt. Att bland detta vandra i Stureskolans gamla korridorer, känns underligt. När jag gick i fyran minns jag avundsjuka samtal med vännerna där orättvisorna med lärarrum och sköna fåtöljer ställdes mot regniga eller kalla raster på skolgården. Rasterna var elever ute och lärare inne, så var det bara. Nu får jag gå innanför lärardörren, låna skoltelefonen utan lov från en fröken, sitta i de där fåtöljerna.. Mitt tioåriga jag som finns representerat i så många av eleverna skulle ha avundats som bara den, även om jag nu inte riktigt kan förstå varför. Det är bara några soffor och en kaffedrickarplats. Jag skulle mycket hellre springa mig tokig i lekar som tjuv och polis som tio år gammal än sitta stilla och smutta kaffe.

Förutom att jag tagit mig in i lärarnas värld av soffgrupper, är allt sig ganska likt. Lärarna är nästan alla kvar, tavlorna hänger där dom alltid hängt, maten ser ut och smakar på samma sätt. Till och med tvålen på toaletterna är av samma sort, doften exakt samma lagom blommiga.
Den klassiska pappersvikningen av loppor, utnötta skollexikon, eftermiddagströttheten, nånstans ett släng av målbrott som skrapar mot det annars mer släta, barnsliga. Allt är kvar. Jag nostalgitrippar mig runt klassrummets väggar med uppnålade skolarbeten.
Ibland händer stora saker, mina förklaringar leder till genombrott i matteböcker och tankenötter. Tänk att jag som obehörig lärare, breakar en tioårings förståelse för multiplikation, metersystemet och hundradelar. Kanske låter futtigt som en tusendel, men känns stort och viktigt. Lättnadens lyster i ungens ögon är ett tacksamt pris. Ibland hålls det dessutom hemkunskap där det lagas rabarberpaj och jag får smaka (och baka)! Så när jobben flyter på och orutinen känns mer rutin, inte illa alls ändå, hela grejen.

Nu väntar snart sommarlovet, ungarna räknar dagarna, jag smittas av hoppfullheten och längtan. Skolorna lär väl tömmas på både barn och vikkmöjligheter för ett tag. Men kanske lika bra det, till och med jag kan väl få nog av nostalgitrippar./K

Småstadsleverne

Hej. Jag har återhämtat mig och levt runt efter portfoliodagarnas avslut. Bloggen har gett vika, som så många gånger förr. Nu är jag fri. Lite för fri. Ägnar mig åt allt jag ville när portfolion hägrade. Läser Maria Sveland, experimenterar i köket och leker mästerkock (salsa verde nästa), sjunger upp inför sommarens bröllopsspelningar och cyklar runt som vikarie på småstadens gator. I helgen skaffade jag mig gröna fingrar och sådde blommor, satte basilika och mynta i trädgården. Någon av de kommande dagarna ska jag så sallad. En gång i veckan gäller visit på Hedemoras loppisar. Snart en större runda med Mikaela genom orterna i landskapet. Fyndandets ådra pulserar!

Men annars har årgång 88 lämnat Hedemora, nästan helt. Så här sitter man, lite ensam, lite för full av energi som drar åt håll och kanter, och pojken med stort P har dragit till det småländska livet igen.
Igår fick jag meddela flickorna i Plymouth om beslutet att inte åka på visit igen. Det finns inga pengar, och andra saker står i vägen. Det är tråkigt för jag saknar litegrann mina teatrare. Men samtidigt, mitt hedemora bjuder på möjligheter om jag tar emot. När resterande stipendiepengar ramlar in ska jag äntligen få min ministudio! Sen är sommaren gjord, och hemodlad sallad att toppa på det! Inte fy skam/K

Last days of Plymouth

Sista månaden i Plymouth var avskedsångest jämte lyx och guldkantstillvaro. Jag gjorde så mycket och delade med mig av så lite av det. Allt på samma gång var mottot. Plymoutheran, en kort romans på en utomlandsresa. Den kändes overklig när man kom hem...
Så här såg några av de finaste dagarna ut.

Plymouthparet bjöd på överflödspicknick. Vi åt och åt och åt. Joel hamnade i paltkoma.

Picknick-Erika var glad och pigg. Jag var utmattat fnittrig och skrattade åt allt.

Här tog laxbageln steget från okej till underbar. Månadens craving.

En av dagarna vid The Hoe, månadens hem.

Månadens mest ambivalenta, vi två.

Jade och Carly var med den dagen. Jade solade. Carly kastade sten med Erika.

Erika med cappuccino och motljus borde ingen kunna säga nej till.

Erikas intresse för stensamlande och stenkastning växte snabbt under mars.

Bygga slott, hitta sten.

En annan dag, men samma vattenfront.

Vi åt laxbagels igen, solade benen, doppade fötterna i havet, hamnade på fotbollsmatch och grillning med fotograferna och deras vänner.Allra bästa söndagen, vårförhoppningen och gräsgröna tygskor av för mycket fotboll och spring i benen.
Plymouth med tvättlinor överallt.
Nästa sista dagen, the Hoes vida gräsmattor, Amanda, baskern, ciggen, folket.

En av alla katter i fönster och på tak. Nu är det slut. Har det verkligen hänt?

Påskparty..

Mitt liv består av studier, skriverier, en matbit, en rask promenad, då och då ett par gitarrklinkningar och kråksång. Det är enformigt och börjar trötta ur mig. Lite pengar har ramlat in så åtminstone slipper jag ta med pank i listan ovan. Igår lyxades det till med dansens dag där minstingen Nordman var iförd leoparddräkt och svassade runt med klorna spetsade. Tänka sig, en gömd liten estet i henne med?
Är från och till trött som bara den på de här två "portfoliosarna" (vad är portfolio i plural på svenska?) som ska in 26 och 27 april, nästa stund går det som rinnande vatten. Jag flummar mig igenom den minst viktiga och lägger kruten på favoriten. Där har ni alltet. På lördag kanske jag tillåter mig ett break och dansar benen trötta på stadsbaren där man får "fira påsk med Hökartorget". Jag gillar dem, så kanske får jag sticka dit, dvs om studierna tillåter.
Viktor kommer på tisdag, det är samma dag som "portfoliorna" (?) är inlämnade och ett minne blott. Ett stort gapande hurra kommer sjuda genom hela kroppen. Sen ska jag bli timvikarie, bröllopsmusiker och experimentell med mina egna toner. För jag ska köpa studiogrejor, jag ska köpa studiogrejor! Sen någon gång, längre fram, ska jag bli stor. Men dit är det långt än. Puss kram, lilla stan.

Bok, bank, brott

Vid denna morgonkvist när inga papper fanns i närheten fick min hand agera kom ihåg lista. På den stod det bok, bank, brott. Jag susade för första gången på länge cykel (<3) ner på stan och tog itu med lite ärenden. Bok, stod för studieböcker fjärrlånat från Lunds bibliotek, åkte för att hämta ut dem. Bank, stod för bankärende och frågor om att lösa in utländsk check. Brott stod för att jag måste skicka efter utdrag ur brottsregistret eftersom jag ska gå och bli vikarie igen. Det passar mig väldigt bra, för samtidigt som jag får in en helt ok summa pengar finns tid för allt annat av värde (musiken och ambitionerna ni vet).

Annars är jag ganska lat nu när jag kommit hem. Blir alltid så. Det är som att soffpotatis-levernet är inpräntat i väggarna. I och för sig har jag ju inte varit hemma länge så någon slappardag ska väl vara okej..
Har i alla fall lyckats skriva 600 ord i vettiga meningar till en av de två monsteruppgifterna som Universitetet kräver av mig, men annars är det så att säga "chill". Dränker mig i kaffe i tron att det ska skapa plugghuvud, men det gör det inte alls. Det skapar bara gitarrsug, och självklart ger jag efter för mina cravings. Oj vad jag har saknat mina gamla guror och lille ukulélén! Det är fint att de orkade vänta utan att bli totalt ostämda. Har ju ändå varit borta ett tag.

Packade upp mitt plymouthliv igår, det är sjukt att sju månader får plats i två väskor. Svåra grejer det här med att klämma in mer kläder i tjockfulla garderober, nej, det är rensningsdags. Är redan i full gång, därav är rummet ett kaos (som inte heller direkt bidrar till god pluggmiljö). Jag känner att en rejäl vårstädning är på intåg, det här håller ju bara inte. Raska tag och nystart i allt.

Förresten, en till sak som jag tänkt ta itu med, alla rackarns bilder från vackra mars i Plymouth. Det får bli ett par fotoinlägg om några dagar. (Om jag skriver det här så är det ju redan utlovat, finns inget kryphål. Det blir ett påtvingat tillfälle att rycka upp sig och därigenom förintas förhoppningsvis också hedemorabo-soffpotatis-slöisen som invaderat mina vävnader.) Ingen återvändo. Ett löfte är ett löfte.

Nu ska jag (och hedemorabo-slöisen) äta mat. Svenskt bröööööd, fibrer, fullkorn, ljuva dröm!

Allt nu

Imorrn kväll är detsamma som en vecka på svensk mark. Det har gått ytterst smärtfritt hittills, men jag har heller inte haft särskilt mycket tid eller lust att sakna och reflektera. Den riktiga adaptionen till svenska samhället sker inte förrän måndag, då jag mer eller mindre ska krashlanda mig hem till Hedemora.
Sverigeveckan har rasat förbi. Knappt två dagar i Göteborg, en återkomst till mina raraste Maya och Lina. Bodde fint hemma hos den förstnämnde, hennes karl och hushållets nykomling Buken. Alla tre var trevliga och välkomnande. Det hanns med besök på stadens gator, ett par spårvagnsturer och en tripp till Ellinor ute i Mölndal. Dessutom fin lördagskväll med firande av Linas 26-årsdag. Sång, skratt och tapas på Manana.
Söndagens förmiddag gick till att packa om, och slita iväg med monsterväskorna och ett par väldigt ömma armar till tåget som skulle ta mig från en kust till en annan. Söndag till fredag har varit Bergkvara med älskad Bergkvarabo. Här finns en katt som ser ut som en varg, kustvindar, småländskt meningsbyggande, god mat, loppisar och blonda hårsvallet Viktor. Vi är tillbaka, det är allt jag säger. Ladies and gentlemen, vi är tillbaka (hjärtat hoppar).

Imorrn väntar sista stoppet på götalandstrippen, Växjö och systrarna Nordmans äldste. Jag har inte sett Pernillasystern (hennes blogg HÄR) på evigheter och det ska bli fina fisken att få ta del av hennes Växjö-leverne om så bara för några dagar. Här ska inspekteras loppisar, någon vinflaska, systers lägenhet och hennes hjärtas lilja, dvs pojkvän. Jag blir den förste från Nordmanska/Olofssonska släkten att se underverket. Blir spännande. Lugn familjen, jag ska visa vår allra bästa sida (tror jag kommer sköta det galant). Sen go vänner återstår sista etappen, resans avslut. Tillbaka till ekokommunen på 15 000 individer, Hedemorat. Vikariejobb och verklighet, men samtidigt en pappa, en mamma, en syster och åtminstone en energisk vän som jag saknat ett bra tag. Bra att de finns om Plymouth-hjärtat börjar skrika av saknad. Det kommer redan nu i små doser..

Läste nyss min älskade malmöit Amandas senaste blogginlägg. Hon ger mig mina pastellhus på bild, får mig att minnas. Så visst gnyr hjärtdjuret lite av att inte få spatsera i solsken samman med henne och den andra hårfagra damen på kuststadens gator. Jag får komma tillbaka och bättra på brännan med er, snart. Men nu, sista kvällen med det blonda hårsvallet i fåtöljen bredvid. Måste ta varenda sekund. Jag har saknat oss. Godnatt Sverige (och godnatt Plymouthflickorna, hjärtat längtar)

Vi slutade som vi började

Nu är jag på väg. Alltså på riktigt, på väg. Sitter på bussen mot Stansted och under dessa tider med framsteg inom tekniken finns wifi att utnyttja under hela färden. Inte fy skam.
Jag steg upp 5.15 i morse. Det var mörkt ute, jag hade grus i ögonen och det kändes som jag inte hade sovit alls.
Plymouths sista natt avslutades så som hela den här färden en kväll i september startades. Delandes säng med Plymouthsystrar. Det var mysigt, men trångt, och de andra två föll betydligt enklare in i sömnen än jag. Så efter nån timmes trängsel och snusningar på båda sidor fick jag bryta upp och slänga mig ner i Amandas säng för att åtminstone få lite sömn..

När allt var färdigpackat och klockan slog 6.10 väntade de två sista kramarna, två sömndruckna kroppar stod i trappan i bara pyjamasen. Snabba avsked och vi ses igen! Sen bar det i väg. Opraktiskt och o-ergonomiskt tog jag mig lackandes av svett ner till busstationen. Resan in till London sov jag mest hela tiden, mycket behövligt och behagligt, så den gick snabbt och smärtfritt. Nu är jag som sagt på andra etappen, bussen till stansted, sen väntar flyget 18.15 och runt 21 är jag svenska igen.
Det känns redan som Plymouth förlorar lite färg, sverige ligger framför mig, en konstig känsla det där. Nått som i två-tre veckor framkallat magont och yrsel är när tillfället väl är där lätt genomfört. Jag överlever alltså ännu ett farväl. Plymouthfamiljen är den näst bästa familj man kan ha. Jag kommer sakna bus med Erika, ambivalens med Amanda, sen alla stream-of-consciousness låtar vi samman skapat. Det blir konstigt utan er teaterkompisar (det valda uttrycket enbart till för amanda). Lev väl den tid ni har kvar Plymouth i handen. Jag kommer på besök!

Slutet

Det sista, ytterst vemodiga och tårdrypande inlägget från Trematon Terracce är här. Den här terminen, och hela året har varit alldeles för underbart. Jag har levt så jäkla mycket och stort. Som ett till Wikår, en bubbla som måste brista. Det gjorde inte jätteont med de flesta avskeden, människorna finns ju kvar. Har tusentals varma kramar och ett par kindpussar brännandes på huden. Det är Trematon Terrace som gör ont, Plymouthfamiljens död och avrundning. Det är vetskapen om att tiden har tagit slut och att teaterkärleken måste läggas på is ett litet tag igen.
Men jag ska överleva och landa mjukt på svensk mark.

Imorgon far bussen, tidigt som bara den. Jag ska gå upp om 5 timmar så borde verkligen i säng. Det har varit en sista fin dag. Packat (otroligt smart, hemligheten ligger i att rulla plaggen, inte vika!), skrivit ut biljetter, sett ettornas performance i skolan. Har ätit skräpmat med mina älskade plymouthsystrar och sen begett mig samman dem till smutsigaste huset där Rhodri och Max väntade för ett sist jam med mina låtar och deras flinka fingrar. Det var ett vackert avslut, jag fick finaste farväl och dubbla kramar. Jag kommer sakna dem. Men vi ska skype-jamma i framtiden så det ordnar sig fint. När vi gick hem väntade packningens slutfinish och häng på mitt rum med de två kvarvarande familjemedlemmarna, Joel och Malin stack igår.
Jag hade testamenterat prylar jag inte ska ha med hem som delades ut ytterst högtidligt. När det var gjort låg vi mest i sängen och tog ett par sista triobilder för Plymoutheran. Nu är den över. Det kommer vara en lång återhämtning.
Mina vackra teaterkompisar är nu på väg i säng, liksom jag, så nu ska jag ge dem mina sista kramar och sen stupa i säng. Hoppas på att få i alla fall lite sömn.
Sverige imorrn är jag tillbaka. Ta emot mig.

Allvaret med portfolios

Idag förstod jag allvaret med att ha två portfolios att skriva till runt den 20 april. Alltså bäst att sätta fart. Så när det nu inte finns tid till att redigera bilder är det bra att Amandas blogg finns. Det väntar ett krispigt, nybakat (och likväl ack så fyndigt) inlägg på hennes solgula sida. Fyllt med fart och fläng från några av de senaste vackerdagarna i Plymouthlevernet samt en massa fina bilder. Ta er en titt HÄR! Och håll till godo.
Själv ska jag läsa lusen i de böcker jag får tag på de kommande dagarna. För särskilt bra engelsk teaterlitteratur går inte att hitta i mitt lilla Hedemora. Bäst att förkovra sig allt man kan innan man drar. Synd att jag inte tog tidsbristen och littreaturbristen på allvar tidigare. Nu bär det iväg bland versaler och konsonanter. Solen har förresten skinit både inuti mig och ute i Plymouth idag, igen. Staden ger mig en vacker send-off..

Troubles will be gone

Hej lilla blogg! Ni får förlåta frånvaron, men saken är den att Plymouths sjukt varma vårsol (varit barbent och bararmad hela dagen) kallar och dagarna här faktiskt snart är slut for evah and evah. Jag bara måste krama ur sista droppen ur det här. Romansen är ju snart över.
Idag har varit världens bästa söndag med solbadande vid the hoe samman med Amanda och Erika, senare ankom även Joel och Malin. Det blev dopp av tår, knän och lår i havet (iskallt), laxbagel-lunch och sen fotboll på fotografpojkarnas barbecue på Freedom Fields. Finaste fint och hemskaste hemska att man ska lämna när fotbollarna börjar fara på gräsmattor... Nu är vi hemma för påfyllning av energi, matintag och i bakgrunden älskade "längsta mannen på jordklotet". Snart väntar fortsatt häng i Plymouths smutsigaste hus, ett söndagsjam som jag längtat efter. Ska försöka kurera min solfrossa nu och klä på mig lite, fast jag är så där vårtrotsig och tror att kvällarna är varmare än de faktiskt är..

Plymouth-hjärta

Woyzeck är över. Jag saknar det redan. Var längesen jag stod på en scen av den där storleken. När väl tillfället är där inser jag hur mycket jag älskar det. Minuterna innan man äntrar, och det där sjukt fokuserade tillståndet, när inget annat finns än scenen.. Finns inget bättre.
Båda kvällarna gick bra, hela klassen höjde energin och uppsättningen har fått fin respons från skolans elever, lärare, våra vänner och bekanta. Likt förbannat har det gått alldeles för fort. Hann knappt blinka innan allt var färdigt. Fredagens festligheter var fina, jag skrattade med nyfunne vännen Dan och dansade lite här och var. Blev dock överexalterad och klunkade nog lite för mycket på rosévinet..

Idag är det söndag med söndagsångest-grande på besök. Det känns som jag ligger mitt i en ofrivillig skilsmässa. Varken jag eller Plymouth vill att det ska ta slut, men tyvärr har vi båda insett att det kommer ske. När solen skiner genom körsbärsträden och faktiskt värmer på riktigt är det svårt att förstå varför man av någon konstigt anledning bestämt sig för att dra. Allting är så bitterljuvt just nu. I ett försök att lugna hjärtat tog jag en promenad till Barbican och The Hoe (stället där fyren står).

Fyra timmars slumrande vid fyrens gräsmattor och vattenmassor hjälpte lite. Där fanns tusentals hundar med rusiga ben som framkallade skratt. Favoriten var en svart mops vid namn Louie. Jag ville aldrig gå hem, men magen behövde mat så jag har nu tagit mig hem till huset. Här är det svårare att rymma olusten. Våren är en dålig tid för avsked. Jag är för kär (i allt) för att tänka klart. Plymouth-hjärtat vägrar sluta slå.

För år som går

Har precis avslutat ett låångt, nästan för fint och pratigt samtal med vackraste mamman. Hon är otrolig som kan skicka energi rakt över Atlanten på det här sättet. Jag saknar henne och våra rödvinskvällar i köket (hon under köksfläkten med en cigarett). Snart kan de få komma åter.
Imorrn är det premiär och jag är redo att ge mitt allt. En gång, en scen i Plymouth och strålkastarljuset ska få blända totalt. Den totala scennärvaron prepareras. Jag ska spela för halvåret som gått, jag ska spela för att det har varit helt jäkla underbart drygt, lärorikt, utvecklande, förvirrande och fantastiskt på samma gång. (En enda dans..?).

Nu måste jag slänga in min tvätt i torktumlaren för jag har snart inga rena kläder kvar.
Kysser godnatt liksom solen kysst mig idag

Ctrl+Alt+Del my heart

Dagarna springer ifrån mig, mot mig och med mig. Räknar ned hemresan i smyg, men låtsas inte om det. Tyvärr går räkningen på rutin, går inte att göra något åt. Snart är det slut. Jag bor i skolans teaterstudios, går runt med händerna i fickor på stickiga men ytterst bekväma gubb-byxor och teatrar mest hela dagen. På torsdag har vi premiär av föreställningen. Ser fram emot det, kommer ge allt jag äger och har. På fredag går vi ut och firar, dansar bort bekymren.
Hjärtat har börjat läcka lite här och där, och går väl inte riktigt att stoppa eller lägga kompress på. Det har ju hela tiden varit avlägset, det här lämnandet. Halvårets leverne, folket, de där vackra lärarna, hur lämnar man?

Vill lite grann lägga blodpumpen (samman med hjärnvirrvarr) på hyllan och bara få genomleva sista månaden utan smärre svackor. Det går inte så bra alla gånger.

Men fy fan vad jag lever och tänker leva fullt ut tills dagen kommer. Plymouth har tagit över mig.

Dansa fastän

Jag vet inte riktigt vad det är med mig.
Kanske har för lång tid förflutit sedan jag var ut och svängde mina indieben? Kanske är det skrattet från en nyligen avslutad radioinspelning med Carly och Dan på universitetets radiostation? (skrattade i 40 minuter, spelade två låtar, pratade strunt med babbliga typer) Kanske är det ölen som Joel så frikostigt ger mig? Någonting har skapat sprittande fjärilar i magen. Jag surfar på vågen av förhoppningar och faller av en slump in i min gamla electropop-era. Vad det än är som tagit mig till det här tillståndet så är det tusen gånger härligt och påminner om 17 år och arvikafestival.

Lite info om radioinspelningen förresten: Carly (från klassen) haffade mig igår efter min spelning och insisterade på att jag skulle hänga med henne och Dan (också från klassen) på en radioinspelning vid universitetet. De hade bett Carly spela 5 låtar på ett program kallat Live lounge och hon tyckte jag skulle hänga på. Sagt och gjort. Carly och Dan körde 3 låtar, jag körde 2. Är nu tillbaka från ungefär en timmes fnissigt, pratigt och något ofokuserat inspelande. Andra gången jag gör radio via musiken, precis lika kul nu som förra gången. Skickar länk när det sänds.

Ikväll har jag alldeles för stor lust att gå ut och dansa, men i stället för dans blir det repande av repliker och gubb-byx-bärande. Scenkostymen förstår ni, den måste prövas, stretchas och kännas av. I helgen vankas arbete dagen lång inför Woyzeckuppsättningen. Premiär nästa vecka. Det är kul, det blir fint. Men jag vill ju så gärna dansa..

Favorit i repris

I tisdags lämnade Sus Plymouth med buss. Jag saknar henne redan. Energin räckte till elva om kvällarna, sen somnade vi utmattade av alla tripper, promenader och skrattanfall.
Solen har hållit sig kvar i krokarna och jag har glidit runt på stan i jakt efter en vägg att luta mig mot, gärna samman med en kaffe. Har hittat mitt ställe mitt centrum, perfekt när jag inte hinner ner till Barbican. En kritvit, liten och rund kiosk kallad Café Roma. Enbart utefik och med schyssta priser och goda solmöjligheter utan alltför mycket vind.
Det har varit en skön vecka med en hel del gitarrspelande för min del, både i skolans produktion av Woyzeck och på fritiden. Har övat inför gårdagens spelning på fortescue. En favorit i repris typ, men lite nytt och lite mer. Var härlig stämning, mycket folk, en hel skara kamrater som hurrade och hejade bara namnet Karolina nämndes i micken. Plymouthfamiljen m fl sjöng med i Hold your horses och applåderna studsade över väggarna. Mot slutet av spelningen satte sig två ynglingar på golvet vid scenutrymmet och nynnade med. Ombads till och med spela en till låt och drog till med en liten cover på Familjen - Det snurrar i min skalle. Det var fint så fint så fint. Undrar om jag hinner med en spelning till, 19 dagar kvar i solsken.

Klubbland

När man går på äventyr i Barbican kan man köpa världens godaste klubbor för bara 25 p! Bra start på en utflykt ni snart får se mer utav! Se detta som en liten cliffhanger och trailer! Vi har roligt, bara så ni vet. Puss från Lingonstigens egna

Bussfärd med flygande fritz

Så här kul kan man ha när man åker från London till Plymouth med rätt person bredvid

Sista plymouthresan

Göteborgveckan sprang fort förbi. Det var mycket fint, samt lite mindre fint..
Och så var man tillbaka i plymouthbubblan, men med lite mer sverige i bagaget. En flygande fritz på besök. Tillsammans har vi tränat skrattmusklerna dagen lång, i alla fall tills våra ryggar gick sönder under sista etappen med buss. Då tog energin slut. Nu har vi sörplat ingefära och citronte, laddar om inför morgondagen. Jag är trött och tänker sova nu. Kanske skriver mer imorrn. Glad att vara framme, men saknar hemmat.
Puss på puss

Nalkandets Göteborg

Min vackra plymouthfamilj sänder meddelanden genom atmosfären, över vattnet. Det är knäppt med ett halvt göteborg, utan dramatiker i stora mängder. Men det är också förbaskat fint att sitta i Linas mysiga lägenhet, höra henne snarka bort bakfyllan efter en väldigt bra gårdag. Peer Gynt gav otroligt många vackra bilder som sitter kvar i hjärnan. Herr Lusth på scen och efteråt var längesen sist och kul att träffa. Linas syster och vänner var glada och dansanta. Neffertiti var nytt och up beat. Jag får ständigt små nostalgitrippar om hur jag levde här. Det är konstigt att det är över ett halvår sedan. Jag vill tillbaka litegrann. Åh den ljuva framtiden, vad har du knåpat ihop åt mig?

Snart kommer en annan som gjorde mitt Göteborg vackert fram till centralstationen. Det har varit allt för längesen sist. En vecka samman. Sen slitas isär. Det blir nog fint till dess.
Kärlek så länge, och vill ni nå mig, svenska numret gäller veckan ut.

Kulturen igen

Vaknade nån gång efter tio på Linas luftmadrass, utvilad och redo. Vi for in till stan för att bruncha/luncha. Mysigt att åka spårvagn igen. Blev dock rädd när jag insåg att jag inte längre mindes hur alla linjer går, har varit borta från götet för länge.

Vi var in på Nordstan en snabbis där en bekant känsla av energiförlust drog över mig. Nordstan, folkmängden, belysningen, massan dödar snabbt. Som tur var överlevde vi och drog sedan vidare. Bl a topshop, beyond retro och monki. Jag såg saker jag ville ha men höll i slantarna, tråkigt men lika bra. Vi åt på café Vanilj, mumsiga mackor och en snickerskaka som vi delade på.
Efter några timmar i skönt, inte särskilt kallt väder, tog vi vagnen ut till hisingen igen. Jag har just slängt i mig en blodgrape för att förhindra en möjlig aircondition-förkylning och ska nu hoppa in i duschen. Om två timmar väntar föreställning på stadsteatern. Peer Gynt. En gammal dramatikerkamrat är med på ett hörn, så det blir ännu mer intressant. Ska bli fint att gå in i göteborgskulturen för ett slag igen. Jag har saknat den.
Vad resten av kvällen bär av är ännu inte bestämt, vi får se vad som sker. Duschen kallar.

sverigevecka

Imorrn vid 21 tar Sverigeveckan sin start. Resan dit börjar redan om 8 timmar. Först ska sovas. Sen ska åkas dagen lång. Jag är upprymd, mininervös och otroligt sugen på sverige och göteborg. Nostalgitrippa på avenyn med Vicketicketö.
Veronica Maggios senaste säger det ganska tydligt. Jag är nästan där. (Lyssna här)
Nu återstår att se om jag kan få någon ro i kroppen de timmar som återstår av natten.
Hej Sverige, om mindre än ett dygn är jag framme. Hos saknade Lina Hellén och spårvagnarnas rälsar. Kan knappt bärga mig.
Sov gott i natt! Slängd kyss/K

Pack it up, pack it in.

Sitter och belönar mig själv med jordgubbar och mörk choklad efter timmars intensivt monologarbete. Det börjar arta sig ska ni veta. Idag var sista skoldagen innan Sverigeresan, känns som en spännande minisemester har tagit start. Blir fint att återuppleva Göteborg, kort, komprimerat och intensivt ska jag se käraste dramatikervänner, åka spårvagn, gå på stadsteatern, träffa Viktor. Tror det kan bli tipptopp.
Imorrn är jag ledig och tänker spendera dagen med att fixa allt som måste fixas innan resan påbörjas. Köpa skosnören och skriva färdigt mitt personliga brev till scenskolan bland annat. Men också packa ihop saker som inte ska med tillbaka. Ska lämna en väska till Viktor så jag slipper kånka två väskor när jag om en månad (herregud vad kort tid det är kvar) lämnar Plymoutheran bakom mig.

Eftersom jag mest springer runt i tights och t-shirt hela dagarna, nästan som en egenutformad skoluniform, behöver jag verkligen inte ha kvar allt blommigt och randigt som mest ligger och retas i garderoben. När jag väl går utan träningskläder känns vilket plagg som helst underbart att bära, så jag får allt klara mig utan för mycket alternativ sista tiden.
Nej nu vill jag fara, resfebern är ett minne blott. Det här ska bli ljuvligt!

Lapar lux

Att kunna sitta ute i t-shirt i slutet av februari är inget jag är van vid. I Plymouths hamn är det ingen omöjlighet när solen ligger på en lördagseftermiddag. Jag hade ägnat förmiddagen till monologövande och när jag ansåg mig färdig tillät jag mig en tripp ner till The Barbican.
Malin och Joel satt på View 2, ett nyupptäckt ställe som har precis rätt läge för intag av vårsol. Jag satte mig ner och fick in en panini med isvatten, jämte solsidan. Det blev en boost av D-vitamin och diverse gapskratt samman med plymouthfamiljens rara par.
Dessvärre hade min kameras batteri lagt av, så några förevigade ögonblick av den ganska lättklädda lunchen finns inte att hämta. Men fint var det. På vägen hem såg vi körsbärsträd med blyga knoppar på väg ut i blom.

Våren är i Plymouth. Det är dags för vårskrik. När friska morgonpromenader fylls av kulörta krokusar spelar det inte så stor roll om himlen är grå (som den för det mesta är här).

Biofredag

Ikväll blir det bio med husets invånare. Vi ska se Black Swan och jag är förväntansfull. Biografen vi ska till hittade jag av en slump på internet, när biografen vi först skulle till var fullbokad.
Tydligen är stället ett megakomplex med biostolar för över 3000 pers. Det ligger i en del av Plymouth som ingen av oss tittat närmre på. Att det ligger en stor biograf där utan ens vetskap om den, känns ungefär som att hitta en gigantisk men bortglömd skatt.
Nu hoppas jag filmen är bra, om inte, ska jag ändå ta vara på tillfället och mysa mig bort i de förhoppningsvis bekväma biostolarna.

Systers spenat

Idag lagade jag världens godaste spenatsoppa till lunch. Varje gång jag lagar den tänker jag på min äldsta syster Pernilla. När hon var på besök i Göteborg förra året lagade hon den till oss. Det var ett tag sedan. Nu är hon i Växjö och jag är här. Längre avstånd än okej när det sticker av saknad. Systrar är det finaste av fint, bästa ur och skur-relationerna man kan hitta. Jag har lyckan att ha tre stycken av den sorten.
1a april slutar skolan här, och hur mycket jag än älskar mitt Plymouthliv är det dags för nästa etapp. Där ska hinnas med besök både hit och dit. Stavanger och Josefin. Växjö och Pernilla. Lillskrutts-loppa Julia i Hedemora. Jag saknar dem nu. Snart är jag tillbaka och lever runt med dem. Fint ändå att man har sin favoritsoppa till tröst när en liten saknadsfilur kryper in i bröstet.

Vi bygger oss ett fik

När regnet spyr ner och man vill ta sin tillflykt till favoritcafét FIX på gatan, blir man ganska besviken när det visar sig att stället inte är öppet. Vad gör man då, när allt hjärtat längtar efter är en Cappuccino..?
Jo man står en stund i regnet och hatar sitt favoritcafé, förbannar engelsmäns oförmåga att ha öppet på vettiga tider, och konsulterar med sina huskamrater vart man ska ta vägen i stället.
Jag tror det var klipska fröken Lindahl som kom med förslaget att skapa ett hemmafik. Köpa några goa' kakor, mysa till vardagsrummet, spela kort (som är senaste trenden på Trematon Terrace) som hon uttryckte det. jag och Amanda var inte sena att haka på idén. Vi plaskade in på Co-operative och köpte det vi ville ha. Tog våra blöta skor på den två minuters långa promenaden hem. Byggde ett litet fik med softad belysning och härliga frestelser i hörnet av husets allrum. Jordgubbar, grönt te, några parti Skitgubbe(Erikas version) och lite regnsmatter på rutorna. Det blev inte dumt alls.

Attt söka scenskolan

Grotesco vet vad det är som gäller..

Rusandes

Hej människorna! Jag har varit borta alldeles för länge. Rusar fram, hinner inte ens fångas på bild. Skälet är mycket att göra. Som oftast.
Veckan som gått har varit späckad. Jag har lekt datordoktor (Amandas dator på dödsbädden, vägrade ta emot mina huskurer, den väntar nu på läkartid.), agerat levande barbiedocka för en performance workshop (blev på och avklädd av teaterelever, konstigt, men ganska kul faktiskt), joggat (i solsken!) samt övat massa massa monologer inför Göteborg (kreativt härligt). Det är ju dags på riktigt snart, den fruktade sökningen. Har märkt de senaste två nätterna att jag börjar bli stressad. Drömmer om sökningen, vaknar titt som tätt, eller ligger halvt sovande i två timmar och försöker tyda problem i konstiga monologer som jag tror mig ska göra, men som bara är drömfragment och långt ifrån de monologer jag över på. Herregud ja. Det är virrigt. Men jag trivs. Skönt att vara produktiv.
Blir fint med en goa glada götet visit, för där finns förutom sökningen ett antal vackervänner och en pojkvän väntandes. På vägen tillbaka till Plymouth får jag dessutom sällskap av min egna Sus. Det blir fint hur det än går med scenskolan helt enkelt. Även om jag är mer peppad än någonsin på sökandet. Det känns lovande och tiden rusar.

Skolan är tacksam att ha i dessa fall. Får otroligt mycket mer gjort när man jobbar i en neutral teaterstudio med texterna än om man står i sitt belamrade rum. Om två timmar är det kontaktimpro, så nu måste jag rusa vidare.
/K

Helghärligt

Idag är det söndag. På söndagar kan man ta sig tid till att laga extra god frukost om man vill. Det ville jag. Det blev omelett på sparris, tomat och zucchini, toppat med basilika och philadelphia. En inte lite bra start på sista veckodagen. Hur dagen fortsätter återstår att se, vid åttatiden väntar i alla fall ett samtal med bäste Sus på skype. Så jag är ju garanterad ett bra avslut på dagen om inte annat..

Den här helgen har varit ganska fin och lugn. Igår hade jag tänkt gå till Barbican med Erika, men regnet duggade ner så vi orkade inte riktigt med en så lång promenad. I stället blev det morots och koriandersoppa på Fix. Ett litet ställe på Mutley Plain som ska bli vårt eget Central Perk. Där kan man dricka god cappuccino, anordna events (kanske en spelning?!) och fynda böcker och retroprylar. Jag hittade tre vackra koppar med en av svagheterna som motiv, fåglar. De var för fina för att låta bli. På helgerna anordnar de tapaskvällar, man får ta med sig egen dricka och till billiga priser mumsa i sig oliver och annat gott. Ägarna är pratiga och fina, de älskar Sverige och gör gärna allt för att man ska trivas på deras ca 20 kvadrat. Mys. Det kan nog bli en liten cappuccino idag med.
/K