För Fan-cluben

Kom på att jag glömt berätta en sak. För ett tag sedan gick ju jag och Martin in i en studio i Falun. Spelade in en av Summer Kid-låtarna i all enkelhet. Den är färdig sedan ett tag och finns att lyssna sönder, sprida, gilla och klappa handklapp till på vår soundcloudsida. Lyssna på direkten.
Är det någon som älskar oss kan man till och med ta hem filen. Helt gratis. Genialiskt och underbart, inte sant?
Jag jobbar på att fixa en egen Summer Kid-blogg/hemsida/fan club för de som suktar efter mer Summer Kid-relaterade tankar. Så stay tuned på den fronten. Och vet ni inte om det, så finns vi på Facebook sedan ett tag. Gå in och gilla oss. Det skulle jag gilla. Gör det för sommarbarnen. /K

Låta vårvindar blåsa ut

Våren knoppar vidare. Det är sommartid igen. Snart sjunker isen under vattnet på Brunnsjön. Jag vågar köra bil igen men tycker ändå fortfarande att cyklandet är det bästa, särskilt de råa vårkvällarna när luften bär tjockt med väta. Då luktar det förhoppningar och oklara planer. Då är jag sjutton år, kär och förlorad.
Årens teaterskolesökningar är över, åtminstone första stegen, och kalendern börjar luckras upp. Känner mig tjugo kilo lättare. Får mer tid, ork och lust till underhållande göromål som vårstädning, syjuntor och musikintresset. Det är fint som snus ska jag säga er, att ens fritid faktiskt får bli till fri tid igen. Från årsskiftet och fram till i torsdags (Stockholms scensök) gällde annat. Hård disciplin, fullt ös, medvetslös.
Och jag menar allvar med vårstädningen, även om det låter som om jag är en liten farmor från 50-talet. Jag har länge närt en längtan efter att få rensa, putsa, feja, sortera och ordna upp. Ser mig själv vräka ut en tjock-tv från en balkong och sen förnöjt klappa bort dammet från händerna. Det kommer dessvärre inte ske, för jag har ingen tjock-tv och skulle jag haft en så skulle jag ha lämnat den till återvinningsstationen. Men ni fattar känslan. Slänga ut. Starta nytt. Rummet behöver det, och mitt huvud ännu mer. Att skaka mattor till exempel, åh, rena rama terapin att se vinterdammet fara åt fanders. Tydligare nystart går väl inte att få.
Måste byta nerkluddat virrvarr till rena släta pappersblad och tänker ställa fönstret öppet. Blåsa ut allt, för vinden har vänt. Överallt ska kategoriseras och läggas i fina, väl utvalda, lådor. Sen står jag helt redo för aprilhimlarna. Där väntar bara öppna dörrar, lätta sinnen och tunna jackor. Det är åtminstone vad jag strävar efter/K

Dra till skogs

De ambivalenta dagarna, när orken dalar och förvirringen tätnar. När man vill stänga ner, ge bort sig själv och spakarna till någon obefintlig person som helt resolut vet vad man borde göra av saker och ting..
När det kommer, då tar man styret och bara de bästa vägarna. Lämnar det byggda mot det äkta. Man drar till skogs (för faller man i skogen är sannolikheten till att falla mjukt större).
Testar, gå sig lugn. Vandrar stigar så som det kommer. Drar hårt åt tankekranen och låter bli att undra ett tag. Andas vårskog. Söker efter något nytt bland tallkottarna.
Sen sakta kommer viljan åter. I små doser här och där åtminstone. Man hittar ekorrar att glädja sig åt.
/K

Dör vårdöden

Cykeln får smaka asfalt igen. Det finns inget finare än att färdas så. Fara farligt fort. Kryssa vattenpussar och spåra torrgator. Sprätta vintergruset sönder och samman. Som i Summer Kids senaste hitmakarparad - "These wheels are made for traveling and that's just what they'll do."
Från skolgårdsrabatterna smygkollar de första krokusarna på mig, och i solen kisar vi i kapp. Ler i mjugg.
Håller på att förvandlas till en marskatt, som varje vår.
Ett varulvsliknande tillstånd där jag blir som förbytt. Vaknar ur töcknet. Går in i rus. Men i stället för fullmånen, gäller vårsolen som katalysator. Hjärtat är i handen och bultar åt mycket. Råkar du få det på dig så ber jag nog inte ens om ursäkt.
Mars är och förblir en månad för bortsväveri och jag faller in i det. Snabbt och lätt, lite överallt. Sover på en solstråle med Belle and Sebastians popdrömmar i hörlurarna. Suckar till Håkan Hellström.
Lägger otaliga timmar på att göra ingenting, glida bort, flina fånigt; imagine me and you. Eller kanske mer så här; anyone would do. Det är nämligen inte svårt att sukta efter något, när eftermiddagarna spenderas lutande mot solkyssta väggar. Ibland, bara där och då, får jag för mig att det vore ännu trevligare om det var två som lutade. Dela en lutning, lite så där lagom. Inget mer. Men det är bara marskatts-komplexet som talar. Snart ska jag bli något mer vettig igen. Tror jag.
/K

En helt vanlig väska

Resväskor. Galet vackra ting om vi talar om de gamla grejerna. Sjukt fula, men ack så praktiska, om vi talar om nutidens. Hur de än må se ut har jag de senaste åren närt en kärlek till att packa dem. Omsorgsfullt placera, kategorisera, dela in livet i fack, rätt ner i det minimala utrymmet som ska vara ens hem under oliklånga tider. Det är något trevligt strukturerat, och meditativt, över det hela. Var sak på sin plats (quote Alfons Åbergs pappa).
Men att packa ur.. Det tar mig ibland en månad att bli av med allt ur de där otympliga tjockisarna, och jag överdriver inte. Det går ju relativt fort när ärmarna väl är kavlade och hela innanmätet är lämpat på sängen. Men impulsen som krävs för att faktiskt få det gjort, kan låta vänta på sig.

De flesta väskorna jag packar är struntsamma-märkta redan från början. En vardaglig tur, ett oviktigt innehåll. Sen finns det väskor som bara måste packas upp av hygieniska skäl, festivalväskor däribland. Tältfuktiga kläder, lersprängda gummistövlar och sovsäckar säger jag bara.
Vissa väskor, eller snarare resan de bär med sig, vill jag behålla in i evighet. Uppackningen uteblir således. Som om jag tror att minnena från en lyckad veckotripp varar färska längre, om också väskan får stanna över några nätter extra.
Några få väskor vill man bli av med på stört, de bär mindre lyckade turer i bagaget. När en väska av den typen dyker upp tömmer jag den för det mesta illa kvickt. Ibland lyckas dock någon enstaka usling med konststycket att ligga kvar och samla dammtussar. Försvårar framkomligheten i rummet i oändlighet. Stannar stilla och påminner, skapar hörn att slå tårna emot. Bitvis hämtar man något av värde ur den där klumpen som bara ligger och osar helvete. Slutligen är den tom och kan stuvas undan i nån mörk garderob.

Tack och lov är en resväska, bara en resväska. Det måste man komma ihåg. Dess innehåll är en marginell del av ens annars vardagliga flärd, och inte alls hela ens liv. Snart lunkar allt som förr. Resdamm tvättas bort, med eller mot ens vilja, även om det ibland tar sin tid innan alla sandkorn i hårbottnen hittar sin väg till avloppet. /K