Om avslut, cheesecakebegär och annat..

Fyra månader sedan sist.. Här kommer en Bollnäs-betraktelse.


Sista färden. Sista måltiden. Sitter på café Lotus på Gävles centralstation och har en avslutningsceremoni. Här har jag mellanlandat på resorna till och från Bollnäs under ett helt år och varje gång har jag suktat efter en passionsfrukt-cheesecake som just idag fick tillåtelsen att bli min. Det är sista gången jag gör turen på rälsen upp mot folkhögskolan och detta kräver sin avskedsfika. Ett hemligt och minimalt farväl som bara jag vet om. I övriga resenärers ögon ser det nog ut som en vanligg förmiddagskaffe, men det är så mycket mer. 
Soundtracket till cappuccinon och kakan blir hammare och stål-gnissel, byggnadsljud, för de bygger om på stationen. Har gjort hela året, och än är de långt ifrån klara. Och precis som stationen, bygger jag om mig, bygger jag vidare mina världar och åsikter. Synar mig själv från topp till tå, ser hur långt jag kommit och hur mycket jag har kvar.

Bollnäs blev aldrig det ljuva folkhögskolelivet (det har jag upplevt förut). Blev aldrig hemma, (det har jag på andra platser) även om jag då och då har snubblat med tungan och kallat det för att "åka hem". Sekunden efter har jag korrigerat och i stället kallat det för att "åka tillbaka". Det säger en del. 
Har blivit rädd för att verka bitter över hela grejen. Allt det som inte blev. Men anser att bitterheten enbart består av vissa krossade förhoppningar, just här och med just den här utbildningen. Att jag är mindre nöjd med en sak gör mig inte till en bitter människa. Det vägrar jag gå med på.

För allt har inte varit pisk och pina. Jag har vaskat fram ett större antal guldkorn, och även om mängden smuts och skräp är mer till mängden, väger skatterna tyngre. Det är väl så att man får sålla en del för att hitta det vackra. 
Kunskaperna, musiken, viljorna har förändrats, har utvecklat mig (just som en folkhögskola bör och brukar), och jag håller ett antal fina fåglar i handen. Hellre det än tiotalet i skogen. Så det känns bra. Och jag tänker vårda de där fåglarna, bjuda hem dem på den finaste fågelmaten, uppskatta deras fjäderdräkter.              

Tillbaks mitt i fikat. Väskor rullar förbi på stengolvet. Jag upptäcker att det är min namnsdag. Förväntar mig inga gratulationer. Vad är det ens att gratulera? "Grattis, ditt namn står i kalendern idag." Men en av de bästa, en hemstadsvän, hör av sig med några små ord, som därför känns stora. Gör mig glad och på nått vis än mer beredd på att bege mig hemåt. 
Sippar på kaffet, firar att schizofrenin snart är över. Har levt halvt här och halvt där länge nog och ser fram emot att bli mer hel och hållen, på en plats. Tillbaks till mig, tillbaks till storhetsvansinnet och självförverkligandet, tillbaks till allt och alla.
Högtalarna på stationen ropar för sista gången att "X-tåget avgår från spår 5". Känns som jag hört de där utropen en hel livstid. Jag lyder speakerrösten och packar ihop mina väskor, slänger gitarren på ryggen, känner axelremmarna borra sig in i huden.  Säger hejdå till passionsfruktskakans efterlämningar. Den såg godare ut än den var. Men det gör inget. 
Utan minsta smak av bitterhet i munnen gör jag slut på min avskedsfika. För alla cheesecakes är inte sliskigt söta och tomma löften, bara för att en råkar vara det. 

/K

The end is nigh

På andra sidan, på nya året nu. I butikerna skyltas bantningskurer och sluta röka-produkter. Nyårslöften, jag har inte lagt ett enda. Men något har ändå skiftat. Motstånd börjar övergå till medvind, eller kanske är det bara acceptans av det nu rådande läget? En nyfödd ork, rest ur askan som Fågel Fenix, jag börjar känna den. Jag tror man kan ana uthållighet i min blick, jag tror man kan se hur långt man vill bara man vågar titta. Och direkt kalendern bytte siffror från 2012 till 2013 började solen vända tillbaka, eller är det bara som det känns?
Det enda jag vet helt säkert är att jag får stå solkysst mot väggar i en världsbästa duo-konstellation, att jag har aptit på en framtid (fast det har jag väl nästan jämt?), att jag räknar timmarna till en vacker vårdag i maj när jag vänder åter och blir i mitt hemman.
Ibland undrar jag om jag drömmer, blir klämd på armen då och inser att jorå, du får ha det så här. Det är vackert, och för första gången är ord lite för futtiga för allt man vill häva ur sig. Kanske alla förlorade vändor av Alfapet beror på just det?
I dagsläget fryser fortfarande vattnet och låren till stickande istappar då och då, men bara vetskapen om att slutet är nära värmer hela kroppen mer än väl. Och jag har faktiskt hört det viskas att även tapparna började droppa sist när strålarna tittade fram. Tack och lov, tack och lov, tack och lov. Det närmar sig. Men jag ska nyttja vintern och skrida klart på isar, kasta mina snöbollar, innan den får gå. För skynda långsamt är väl ändå det allra bästa. Hålla tiden hårt i handen, orka med den, njuta varje årstids växling, även om man vill springa före och visa vägen ibland.