April: The true story

April är inte alls vårvindar friska leka och viska. Det är lurendrejeri och långt ifrån vårrus för hela slanten. Det faller snö. Det får mig att svära högt om lördagsmorgnar. Det töar bort. Och jag blir mild. Det regnar från alla håll. Det värmer sol. Och tillvaron som jag fantiserade om som vacker går på stand-by.
Jag drar upp mina axlar till öronen när jag cyklar till jobbet. Stelfrusna, nariga fingrar skvallrar om att man fortfarande måste gå med både vantar, strumpor och skor. Tråkigt värre. Men jag trampar på.
De senaste veckorna har det känts lite som att jag lever och andas i en Jens Lekman-text eller två. Underliga situationer i underliga miljöer. Och det är väl bara en omskrivning som får det att låta bättre än vad det egentligen är.. Hur som, jag sitter inne på otaliga stunder värdiga att bevaras på papper av bästa kvalité. Popsångsmaterial om inte annat, som en god vän sa.. Och en vacker dag kan hända slår jag slag i saken och sätter udden mot arket. Pennan mot pappret. Kluddar ner, gör sånger av allt.
Även om nuläget är gråskala och mycket runt omkring är möjligt destruktivt, finns det något av klart värde att vilja stanna i. Och jag vill våga hoppas på att vintern rasar ut bland våra fjällar utan att jag behöver rasa med.

Spending time with Herr Krunegård

Igår efter jobbet hade han kommit fram. En kort notis i postlådan om hans tillhåll och jag for rusig och hämtade honom vid Icas Posthörna. Ett kvadratiskt paket i papp och där inuti, bäste Markus Krunegård. Han går på repeat i rummet, i öronsnäckorna, på morgnarna, kvällarna och nätterna. (Och efterfest-morgnarna med för den delen).
Skulle jag av någon minst sagt underlig anledning stöta ihop med honom en kväll som denna, så skulle jag utbrista: "Men sluta va så JÄVLA BRA DÅ!!" Jag skulle putta till honom lite lagom barskt på axlarna av ren irritation, för han är ju så bra så det gör ont. Vad händer post-Krunegård? Om jag lyssnar sönder Stockholms Skyline-introt? Ett intro så vackert så jag dör.
Snuddar vid den där fanatiska dyrkan jag kunde bedriva som tonåring. Och jag tycker om det. Inatt spinner LPn när jag lägger mig att sova. Vyssar. Den rösten. Jag vill duett och jag vill det nu/K

Ursäkta mig, jag bygger om.

Förbered dig på ett trivialt inlägg:
Alltså ursäkta i vårruset, men jag är så förbaskat fruktansvärt trött på mitt pittoreska wallpaper på den här bloggen. Det skär sig ganska rejält med hur jag numera vill ha det. Och om denna bloggerska nu upplever att hon vill ha förändring står det väl helt klart att hennes blogg ska hänga på? Annars har jag på känn att det snart blir bra underligt..
Råkar just du vara typen som lätt förälskar dig i tapeter med sötfina övergulliga blommor så har du här min tillåtelse att ogilla mig rejält. För om den stora hemska sanningen ska fram så är det så här: Jag tycker inte om det längre. Inte på tapeter i alla fall. Min åsikt om blommönster på andra ytor och i andra material låter jag vara osagd.
Så bara väck med dig smågullsblomster (Så himla 2010 asså.) Du hör inte längre hemma i den här världen. Inte om den här bloggen ska vara det den är tänkt att vara. Mitt rum i cyberrymden.
Nu vankas här omtapetsering så det skriker om det. När, vette sjutton, men snart i alla fall.
Och till dig som njuter fulla muggar av min blå-vita blomsterbakgrund, förbered dig på att ta farväl. Ta en sista sipp. Snart är gullet borta med vinden. Ta det eller lämna det. Hitta andra pittoreska bloggbakgrunder att stirra på. Här har du inget mer att hämta.
Pusshej/K

Jag och Bridget och Ben och Jerry

Dagsformen? Jorå, tackar som frågar. Ikväll är jag så patetiskt löjlig så du anar inte. Jag ämnar viga min afton åt att helt hämningslöst, och utan minsta skam, imitera Bridget Jones mest tragiska sida: Ska begrava mig i en halvliter Ben and Jerrys (vald smak "Fairly Nuts"), helst under det tjockaste duntäcket som står att finna och helst helt ensam. "Fairly Nuts" för att jag just idag känner mig ganska nuts, lätt i skallen, och för att det för tillfället känns som en fair deal att få täppa till tomrum med onyttigt nonsens som glass. Man måste ta till de medel man har för att trippa bort från verkligheten ibland. Hälsar välkommen till tröstätning; "Hej på dej gamle vän, längesen sist. Jag trodde nästan vi helt tappat kontakten där ett tag.."
Det töntigaste är att jag egentligen inte är särskilt förtjust i glass. Jag skyller på att jag är uppvuxen med Friends, jag har helt enkelt lärt mig från Monica och Rachel att det är så man gör när man är skakad och störd. Enligt forskare har de rätt i sin teori, fet "mat" är tröstmat, är hjärnans bästa vän, är trigger, är dopamin, är lugnande. Återstår att se om det har någon inverkan. Jag tvivlar starkt på det. Men kanske för ett litet ögonblick går det att slå av framtidsklurerier och annat obestämt. Jag tänker titta rakt in i en tv-skärm där en patetiskt fin romantisk komedi rullar på och glo bort för ett slag. Stänga av. Skjuta upp till mañana mañana. Och det kommer vara alldeles alldeles underbart/K

Plymouth; ett år senare

Återkomsten Plymouth; ett år senare. Går i en tudelad verklighet. Slängs mellan tankebanor och den rejäla flashbacken. Det tränger sig på vare sig jag vill eller inte. Alla platser, språket, lukterna och ljuden, tar mig tillbaka. Känslan, när fötterna möter det välbekanta trägolvet i teaterstudion. Där timmar och åter timmar av fyspass drev fram. Hemma och långt borta i samma stund. Lokalerna är nästan tomma på folk och det är så tydligt att det inte är som det en gång var.
Måsarnas skri över hela staden blir varje morgons väckarklocka. Promenerar fram och tillbaka med självklara steg. Lokalsinnet har hållit sig kvar i ryggraden, som om jag aldrig lämnat.
Ständigt i bakgrunden polisbilarnas sirener, avlägset alarmerande. Igenkänningsfaktorn. I luften, avgaser mixed up med fish and chips-flott. Det mesta står kvar precis som det var. Kontrasten ställd mot det; jag är något annat nu och från och till, högst motvilligt, någon annanstans.

Gamla Plymouth-hjärtat har det bra, trivs med att återse sina kärlekar, även om den nykära känslan inte varar länge. Välkomnar det plymouthiskt finfula. Det där som jag kallar engelsk dårskap. Vänstertrafiken och underliga system. Det vackra förstört mot det groteska. Gamla byggnader som förvandlats till snabbköp i skrikig kulör och lämnar så lite värdigt att bevara på foto.
Dammiga Mutley Plain med smutsiga barer och charity-shops. Den nedgångna marknaden och dess sjaskigt gråa kaskader. Därpå, det finaste: Artighetsfraserna på köpcentrumen "There you go my love". I huvudet, rädslan för att inte vara tillräckligt artig tillbaka. Mycket "Please" och många "Thank you", så går jag helskinnad genom det mesta.

Jag gillar min andra chans med platsen, gör det jag inte hann med tillräckligt ofta. Tar tag i mina favoritstycken och lever dem en sista gång, bygger sista bitarna på min Plymouth-era, men på något vis med en distans. Känner mig som en åskådare, eller en gammal högstadiekompis som inte riktigt är som man mindes den. Helt utan bitterhet konstaterar jag att vi har vuxit ifrån varandra, jag och mitt Plymouth. Jag klunkar min cherry-coke i ett när jag går mina favoritstadsdelar fram och är mer än okej med att det är så. Det måste vara så.
Visst sjutton är det vackert här. Och visst har vi haft det galet fint ihop. Men saker förändras och det är ju precis som det ska. Att spola bakåt och försöka återuppta, så onödigt, den historien kan jag ju redan. Nej numera, mitt Plymouth, en saga jag gärna berättar om och om. För nu tror jag att berättelsen har fått sitt slut. Och för den som undrar, var det ett lyckligt sådant. /K