Duett

Min röst har hittat in på Spotify. Stort. Det gäller Hökartorgets nya EP, spår 2. Du får lyssna här om du vill. Jag tycker om den. Och det kanske du också gör.

Gå stark

23 och fortfarande på väg mot styrka, (ja, 23 and still going strong alltså). Jo men faktiskt, både psykiskt och fysiskt. Utmaningar. I mångt och mycket, och jag tar mig ann det.
Ett år till på nacken, och den enda markanta skillnaden utanpå skulle väl vara att jag fått något längre hår. Inuti, och runt omkring, står däremot att finna en rejäl ommöblering som jag trivs rätt så fint med. Och jämför jag mig med fjolårets jag så ser jag mig som långt mer vettig än jag var då, men så känner jag nog alltid. Det har väl med det här underbara som kallas för "personlig utveckling" att göra, det där som jag hoppas aldrig avtar..


Förra årets födelsedag satt jag med en vacker Plymouthfamilj och blev bjuden på godaste dyr-sushin. Vi smällde smällkarameller och klädde oss i silkespapperskronor. Dagen efter blev vi fast i ett London i snökaos, och jag kom inte fram till destination Hedemora förrän sen julafton. Minnesvärt om något.
I år ett firande i mindre skala med ett fåtal vänner och enbart halva kärnfamiljen. Men med en fruktansvärt god Banoffepaj som kunde tillfredsställa den mest sockersuktande, bakad av självaste födelsedagsbarnet. Jodå, en kan om en vill.
Så summeringen av mitt åldrande: 23 känns helrätt, en stadig symbol för den fortsatta färden. Helt enkelt sitter mitt 23 precis perfekt, som hand i handske. Och tur är väl det? Vore ju bra tråkigt annars..
Här krävs inga krumelurpiller. Här ska vi framåt. Bara växa och bli stur.

Kattnatt och spontancigg

Fick tillslut upp mitt enda julpynt i fönstret. Det tog bara 17 dagar in på december..
Det är bra klent att det tar mig så lång tid att få upp en ljusslinga. Numera är ju mysfaktorn total. Grym belöning för den minimala ansträngningen som det tog för att hitta en passande skarvsladd och krångla upp slingan i fönstret..
Med mysbelys kändes kvällen redan skaplig, men runt elvasnåret kom ett spontanbesök från Kloster förbi och bjöd på en minst lika spontan cigarett i snöfallet. Högst otippat och ytterst trevligt. Det blev Beatles på skivspelaren och rött te i koppen.
Under den ännu senare natten satt jag och katten i sängen. Katten kurrade sig tillrätta. Jag var svårsomnad och virrig av lite allt möjligt. Så idag har det stuckit torrt i ögonen på ett otrevligt sätt, ett stick som ändå går att genomleva tack vare en sött lyckorusig lillasyster och vacker nysnö som jag nog snart måste ut och knarra lite i. En underlig känsla spelar i mig inför kommande natts förvandling till 23åring. Det känns inget extra som det brukar. Det känns mer som ett axelryck, tiden springer ju vare sig jag vill eller inte, så det är väl lika bra att jag springer bredvid.

Sommarbarnslåtarna och sömnen

Låtarna. De börjar med en känsla, tar form i tysta tankar. Det bildas tema, skapas kontext, läggs till några metaforer/omskrivningar. Åh vad jag gillar omskrivningar! En kortfattad berättelse, runt tre-fyra minuter lång ska den bli. Och efter allt emellan en timme och en månad, så finns slutresultatet kartlagt på hårddisken. Jag har flyt i det här just nu och orden strömmar till. Gitarren ligger rätt mot fingertopparna. Igår tre färdigställda låtar samman med bäste bollplank och bandkollega. Och i kväll, (eller borde jag säga i natt?) en till rackarns dänga redo att sjungas ut på nästa bästa spelning. Det här skapandet utan stopp och lättheten i mig hela veckan lång har mycket troligt en hel del att göra med förra helgen på gamla, fina Sagateatern.
Jag och bandkompanjonen sedan sena augusti, hade vår första hemstads-spelning. Vårt Summer Kid först ut, sedan Hökartorget och egentliga skälet till kvällens håll i gång. Ett skivsläpp där jag finns med i en duett som jag kallar fin. En dubbelspelning, en höjdarkväll. Gensvaret! Kommentarerna! Stödet! Någon fångade Summer Kids sista låt på video och lade upp den på youtube och jag vägrar låta bli att slänga upp den här. Så tack för filmandet, och här är den, framförd på min lilla Jerker Loudmouth Ukulele, ett par handklapp och fingerknäpp:

Jag tappar intresset för sömn av det här, eller åtminstone skadas kvalitén på den sömn som faktiskt blir av. Alldeles för många dagar vaknar jag för tidigt, klarvaken, fylld till bredden av nya små tankar redo att växa till sin helhet. Det måste skrivas ner direkt, för tänk om jag skulle glömma bort en alldeles magnifik mening? Gud förbjude. Men för idag får det vara slut. Jag ska natta guran och slänga mig själv i sängen, hoppas på att få ögonen att slockna och hjärnan att varva ner. För imorrn ska jag fortsätta i musikens tecken och fara till Borlänge Musikcenter i arla morgonstund, checka gitarrfronten och hitta en halvakustisk sex-strängad raring att falla huvudstupa för. Så godnatt.

Decemberdagarne

Tiden rinner och december travar in i mig, hårt och mjukt på samma gång. 22 ska bytas mot det kanske något mer seriösa 23 år, och jag både våndas och längtar.
Jag har jobb fram till jul och kliver upp när alla andra är mitt i drömmarna. Går själv nerför svedjansbacken, möts av ett mörker som på lördagsnätter känns hotfullt, men på måndagsmorgnar verkar harmlöst och nästan välkomnande. Vänder mina klackar i tung snö, ser inga människor, men spår av ett rådjur, och skosulor hela backen upp och ner.
Jag njuter av snöns ljudisolerande förmåga, älskar hur det dämpar allt som brukar vara kantigt. Sveper in, mjukar upp.. Gör allting tyst. Trivs med mina otäta höstkängors knarrande mot allt det kritvita på marken, som jag vet snart kommer förvandlas till mindre trevligt slask.
Jag far runt, kör Borlänge-Falun, åker Uppsala, spenderar en tidig morgon i Stockholm och drömmer stora livsplaner. Famnar om saknade vänner. Hinner med att sjunga en strof på en Wikfestival. Ser Komma rusande, av underbara Birgitta Egerbladh, på Stockholms Stadsteater. Och fantiserar om just det, få komma rusande. Rakt fram bara. In i allt jag vill.

Musicerar mig salig, regisserar mig framåt. Dagdrömmer över dagiskaffet. Om så mycket fint och allt ovisst som ligger framöver. Skräms av min milslånga önskelista, allt som borde bli av. Upplever lussekatter, pepparkakor, julkalendrar och luciasånger samman med femåringar. Ser julen tindra magiskt i valpögonen.. Och sedan, den stora mängden av lyriska miner, när första snön faller över och vi kan åka pulka och flygande matta dagen lång. Deras tonfall, utropet, i ren lycka: "Det snöar!"
Jag läser om deras favoritböcker gånger tre, tänder adventsljusstakar och julstjärnor. Smittas gradvis, för första gången på evigheter, av något närbesläktat julkänsla. För de små liven på mitt vikariat travar också rakt in, med små armar högt utsträckta, redo att krama ihjäl mig med värme. De kommer rusande. Och imorrn går småfolket i luciadräkt och jag ska kompa på gitarr.. I morgonmörker, som snart vänder och blir ljusare igen. Kan knappt bärga mig. Och där har ni det. Decemberdagarne mina.