Svenskt Experiment

Tjo! Här är senaste kreationen från mina studier. Det blev nått svenskt om tidiga vårkvällar, berusning, promenader över stora städer och känsloförvirring. Lyssna den som vågar och vill. Jag vet inte riktigt vad det här är, eller vad det ska gå under för typ av genre, men spela roll. Det är roligt att testa nya riktningar. Intressant att prova på svenskan, minst sagt. Kan hända finns där något att hämta.
Bli kvar (Ta och lägg av)

Nu ska jag börja mala ur mig ännu en låtuppgift, som nog egentligen kan vara rolig, men ändå lite lagom slitig. Det är liksom non stop leverera, skapa, skriv och formulera. Vill ha en liten paus, men har inte riktigt tid. Det är väl bra typiskt. Behov av tid och helt utan det. Så himla Svensson.
Utöver tidsbrist och överbelastning på kreativitets-nerven går det mesta bra. Gitarrlektionerna gör mig till en jävel på fingerpicking, och mitt mer frekventa användande av uppsjungning ger resultat. Rösten känns typ smord, väloljad, mjuk och skön. Om inget annat går vägen har jag ju alltid det att glädja mig över. Hurrarop på det.
Nu får jag inte hänga här mer, jag måste ju skapa. Bra drygt med måsten förresten, ett nödvändigt ont. Både behöver, gillar och ogillar det. Nu har jag flockar av måsten hängandes över mig. Deadlines att stressa över och så MÅSTE det väl vara om man ska komma någonstans. Fy sjutton för det. Fy sjutton för att läsa läxor igen och inse att det ger resultat. Fy sjutton för att man då inser att man inte har underlag för att avsky sina läxor. Man borde ju snarare älska dem. Älska dem för den utmaning och utveckling de matar en med. Fy sjutton. Jag är fast. Hejdå nu. Vi ses, vi hörs, vi skrivs, när vi gör det. Simple as that. /K

Play it again, Sus!

Nu har hon en musikvideo också min Sole Sus. Jag är glad för det.

För jag tycker förbaskat mycket om låten. Tycker den andas självständighet och jävlar anamma.

Och jag tycker du ska se den och dela den med både pärlor och svin.

Och allt annat löst pack som finns där ute på gator och torg.
Så det så/K

Ljudmoln-länkar

Idag är en bra dag. Det är fredag och jag är på gott humör. På fredagar är det alltid lite extra fint. Jag har putsat bort smuts och sugit alla dammpartiklar rätt in i dammsugaren (så att rummet ska återspegla finhets-känslan). Smart drag. Ikväll får jag besök. Och det blir också fint.
När man är på sånt här fint humör då passar det sig alldeles förträffligt att länka till sina projekt i skolan. Jag har ett soundcloudkonto enbart för skoluppgifterna och där kan man gå in och lyssna om man känner för det. Under året kommer det dyka upp större och mindre verk på den sidan. Det är de ljuva resultaten från de låtuppgifter vi får ta oss ann och spelar in. Kvalitén och innehållet kan nog vara fruktansvärt varierande, men för er som är nyfikna på vad jag håller på med här borta kan det kanske vara ett underhållande smakprov. Det är inte klassiska karro-stycken det handlar om nu, utan om att testa och prova och vrida ur sig något via olika låtskrivarknep. Bara så ni vet. Jag kommer hur som helst fortsätta länka upp mina skapelser för den som vill lyssna.
Hittills ligger det två magnifika och storslagna verk på den där länken. Den första uppgiften gick ut på att bygga en låt utav färdiga ljud (loopar) i inspelningsprogrammet vi använder. Därtill skulle det komma med en robot-text. En fixad och trixad text hittad på nätet, typ. Jag valde att flirta ihjäl mig med 80-talet och The Breakfast Club. Så här lät det.
Nästa uppgift var något annat, lite mer experimentellt... Ett kortare stycke byggt enbart på kvintar (musikteori-nooben i mig orkar inte förklara vad det är, eller varför, särskilt ingående). Till det skulle vi göra en fri översättning av den text vi använt oss av i loop-projektet. Underligt och utmanande. Och kul. Det blev så här. Känn er välkomna att kommentera och undra.
Att sitta och leka med inspelningsprogram är för övrigt det hittills roligaste här uppe. Ser fram emot att lära mig mer. För de som funderar så ska jag så klart spela in lite av mina "riktiga" verk med. Ingen fara på taket. Var så säkra/K

Motiga motgångars musikteori-motherfucker

Hej och hå, hej och hå. Bollnäs far fram förbannat fort. Snart har det gått en månad och jag har redan  börjat tappat greppet om verkligheten. Eller nej då, inte så, men det är mycket nytt. Folkis-liv blir lätt det enda livet man lever och man måste komma ihåg att resa bort från den här bubblan ibland. Därutanför finns andra världar som tacksamt nog bär något helt annat.
Här är ett landskap där jag inte kan vägarna. Ett land där jag inte alls kan språket. Eller så här; Kanske är det här lite som att ha läst franska i hela grundskolan och tro att man kan det relativt bra och sen ta en tripp till Frankrike. Och där på plats inser man att man verkligen inte alls hänger med i deras brutala tempo? Lite så. Det blir en läskig chockeffekt som jag väldigt mycket vill ska avta. För det är inte jag.
Det är så mycket nytt här, och på ett helt annat sätt än jag trodde. En hel massa främmande tankebanor och hjärnan är på non stop. Tacksamt där är väl att jag åtminstone somnar utan problem varje kväll. Har ständigt musiktermer och tecken hängandes över huvudet, så utmattningen kommer som en skänk från ovan..
Dagarna är annars i mångt och mycket bra, och kanske inte jättesvåra, men ibland känner jag mig långt bakom flötet. Försöker vara okej med det. Försöker bära ordet "noob" med stolthet. För man måste inte kunna allt. Och jag vill stå för det. Och för normalhöga prestationskrav, inte skyhöga hästar. Och jag vill fortsätta sjunga utan att övertänka det. Och behålla inställningen att "musik-ska-byggas-utav-glädje". Och jag vill lära mig ta allt med en nypa salt och inte rusa in i väggen så fort jag möter hinder.
Som ni hör, här finns det tvivel. Jag hatar det och hur jag blir av det. Det handlar om det här med att duga som man är... Det här med att prova något nytt och inte klanka ner så fort det tar emot. Det här med att låta sig påverkas lagom och inte ta åt sig hela vägen ända in. Det här helvetet med duktiga flickan-komplex. Hur står man emot?
Det här med att komma ihåg vem man är och lita på sin förmåga. Att inte kollra bort sig själv. Så oerhört viktigt och så in i bängen lätt att glömma i nya situationer. Det här med att vilja stå för styrka och samtidigt inse att man så himla lätt kan dala. Så hemskt, att man snabbare än en blinkning kan bli lika liten som en pyssling och tvivla på vad man egentligen har att komma med. Gott folk, det här duger ju bara inte. Så jag ska bannemej ta mig igenom det och sen ska jag sjunga surt eller rent, och högt och galet och med eller mot alla regler. Musikteori, min fiende, eller kanske bara en främling jag inte riktigt förstår, du ska fan inte knäcka mig. Det gör du bara inte. Och hör sen.