Introprojekt

Bollnäs första skolvecka kickstartar rejält. Klockan elva idag fick vi veta om ett underbart endagsprojekt. Ett samarbete med Ljudteknik, Sound-design och Radiolinjen här på skolan. Ikväll klockan 19.00 28/8 håller vi direktsänd konsert via skolans egen radiostation. Vi på sing-song ska framföra en varsin låt. Blir galaj.
Har hållit på och fixat hela dagen och fortsätter tills det går mot natt. Ska snart upp och promota på stan, spela, dela ut flyers. Roligt att känna hur saker händer.
Och det absolut finaste i kråksången är ju att vem som helst över hela världen kan lyssna in.
Så jag tycker faktiskt du borde låna oss dina öron och surfa in på Radio Vågen.

Pusshej/K

Bollnäs-början (några intryck)

Det finns gula byggnader i en fin formation med en gräsplätt på mitten. Det finns en rektor som heter Annica. En vaktmästare som heter nått annat. En sing/song-klass på 7 tjejs och 1 kille. En sing/song-lokal som har ljusa träväggar och fin utrustning. I ett av husen, en vacker sal döpt till Baldursalen, där jag kommer få sjunga. Tätt intill, en sjö som heter Vågen men kallas för Bajssjön. Där finns änder som sover med näbben under vingen när man går förbi på morgonpromenader. Ute i vattnet, en halvklen fontän.
Det finns en nattklubb som heter Tranan där man kan dansa, och på onsdagar köpa rusdrycker för 25 pix. Det finns ett berg som heter Bolleberget där otaliga vandringsleder borde besökas.
Det finns en Röda Korset-second hand med labyrintliknande utrymmen, och en Erikshjälpen någonstans längre bort. Vid ett torg, en fin och trång fristående bokhandel där man kan klämma sig in och köpa kuvert till de brev man tänkt skicka. Bredvid, något som heter Havannas Deli där det ser ut att finnas gott kaffe. På andra sidan järnvägen, en kyrkogård med gröna lågt klippta häckar.

Det finns folk, massor av folk och med dem kommer intryck och avtryck (förhoppningsvis inget påtryck). Det finns små små rum och några stora. Ett litet är mitt. Där hänger en ljusslinga i fönstret, och på fönsterbläcket finns ett presentmunspel, ett leksakståg och en basilikaplanta.
Utanför; En utsikt med två björkar som kommer få fina färger snart. Bakom dem en fotbollsplan (bara att hoppa ut om en spontan fotbollsmatch tar avspark) och ännu längre bort, vetegula åkerfält kantade av en riksväg döpt till nummer 83. Där åker bilar hela tiden, fram och tillbaka på sina turer. Det planterar en längtan i kroppen. Avstånd känns så tydliga när man bor bredvid stora vägar. Tack och lov finns det även cykelvägar i denna stad, och på bara några minuter kan man ta sin medhavda hoj och rulla in till en tågstation där det går tillräckligt många avgångar för att stilla hemlängtan. Suckar av lättnad när jag ser att det går att förflytta sig här med. Att inget står på stopp. Att jag både kan få äta kakan och resa iväg från den om jag inte känner för sockerintag.
Sensommaren byter till krispkall luft nu och jag ser faktiskt fram emot den här hösten, med allt vad den helt säkert kommer slänga över mig.
/K

Vid världens ände (äntligen ett stänk av sommar)

Möts på en grusväg. Tar cyklarna in i skogen. Det går skumpigt över alla rötter. Hjulen slår hårt emot ibland, och skickar stötar genom armarna, vidare till axlarna och upp till huvudet. Det får hela kroppen att skaka och skallra. Blir lite yr. Kanske av stötarna, eller kanske av den efterlängtade turen?
Det är inte perfekt någonstans den här sommaren, för myggen har invaderat hela stan. Känslan av att ingenstans får man vara ifred går att tillämpa både på dem och på annat. Men det spelar egentligen ingen roll. För utflykter som dessa ger det mesta en liten guldkant. Till och med insekter får vara med och tillföra något till minnet.
Cyklarna skramlar. Jag låtsas köra Bmx, men det går himla dåligt på en damcykel. Strax sluttar det neråt. Vi kommer fram. Skogen tar tvärt slut och öppnar upp till en gräsmatta, oklippt och alltid fuktig. Tygskor klarar ungefär fem steg på sån här mark innan de är drypblöta. Men man kan inte cykla över gräset heller, marken är för mjuk. En liten bit neråt backen ligger vår destination. En tjärn som kallas bottenlös. Säkert läskigt djup. "Man vet inte vad som lurar där nere." säger pappa om den, när jag talar om mitt för tillfället absolut mest omtyckta tillhåll.
Det är väl just det som lockar. Ett slags mystik över platsen. Svart stilla vatten omgärdat av skog åt alla håll och kanter. En nedgången brygga, en gammal kiosk med igenspikade luckor och omklädningsrum som helt tappat hållningen. Allting lämnat och övergivet. Bortglömt. För det är nästan aldrig någon här. Ibland ett par moppepojkar bara. Någon gång en mamma och två busbarn som lurar i mig i vattnet och skvätter ner mig. Annars ensamma. Bortsett från de där myggorna då.
Sitter med fötterna i vattnet, krusar vattenytan och blickar över till andra sidan. På höger kant vilar en mås på en gren. Blickstilla. Som förstenad. Och strax intill fågeln slutar tjärnen lika abrupt som den börjar. Träden tar vid igen. Reser sig resolut över vattenmassorna. Det ser ut som om världen tar slut där. Som om träden är en ogenomtränglig mur. Kanten på jorden. Det enda som talar emot att så är fallet är bruset från landsvägen en bit bort.
Håller för näsan och plumsar i. Alltid med skräckblandad förtjusning (för tänk om nått håller mig kvar i djupet eller börjar gnaga på tårna). Slänger ur mig höga utrop när jag når vattenytan. Kan inte låta bli. Det har en sån effekt det här med att gå från varm till kall, bättre energiboost än alla energidrycker i världen. Piggnar till på stört. Simmar ut en bit, men vill snart tillbaks till bryggan. Bara för säkerhets skull. Ligger kvar uppe på, dåsar till, alltid lite för länge. Glömmer tiden. Och precis så fördriver några dagar. Äntligen den där sommarkänslan. Solen släpper till och med på. Bryr mig inte ett dugg om nått annat. Bjuds på nektariner och vilar i värmen. Njuter varje simtag, varje dopp. Flyter fram i vattnet, och även efter badet stannar den där lätta känslan kvar. Som om kroppen inte väger någonting alls. /K

Några hejdån (valpögonen nu, resten sen)

Förlåt frånvaron. Men jag är som på en enda lång övernattning någon helt annanstans och väljer sparsmakat och snålt vad mina sista sommardagar ska innehålla. Det är den enda ursäkten jag har. Hoppas den duger.
Igår var det min sista dag i Stureskolans fritidslokaler. Jag har varit där sedan typ januari och nu säger jag mina sista hejdån till små-knoddarna. Det är underligt. Hos de där kidsen har det ändå vuxit fram ofantligt många nya relationer och nu ska jag lämna. ”För att jag också ska gå i skolan igen, och lära mig spela musik och att sjunga” säger jag, när de höjer på sina minimala och frågande ögonbryn.
Sticker till där bröstbenen möts i mitten. För vi har varit med om en del ihop och jag har plåstrar så många skrubbknän, hållit så många i famnen, fått så många teckningar. Blivit underhållen av kopiösa mängder förvirrande fina funderingar!
Ett överraskningshejdå på väg ner till mellanmålet. Varma kramar, en avtackningspresent i form av chokladpraliner samt en enda handplockad näckros från en favorit-lintott. Ett fint avslut på det stora hela. Att säga sina hejdån alltså, nu har det tydligen börjat. På söndag flyttar jag till Bollnäs Folkhögskola och blir singer/songwriter-elev. Och jag vet inte vart jag kommer ta vägen i det nya. Säkert någon bra stans, säkert fullproppat av nya spännande relationer och situationer. Men också helt säkert utan trettio-fyrtio-femtio knattar som stavas hjärtklämmande rara. Ja nästan hela bunten. Separationsångesten, inte jättesvår, men befintlig. Mer central, känslan av att jag överger något. Lämnar dem lite vind för våg på något vis. Jag kom, jag jobbade, jag försvann, liksom.. Det skulle bara vara ett trevligt jobb och ett bra sätt att tjäna pengar på, men utan att jag märkte det, där smög sig valpögonen på. Där bet de sig fast som små ofarliga fästingar och smittade mig med sina egenheter, drömmar och farhågor.
Och nu efter mina första hejdån, kan inte hjälpa att undra, om det här var halvjobbigt, hur blir det då med de större kommande avskeden?