Barbicandag

Han kom hit, han var här, han åkte. 8 dagar där jag ignorerade allt vad hette skolarbete och hållbar ekonomi. Sådan lyx har jag inte möjlighet eller tid med längre. Nej numera stavas tillvaron ESSÄSKRIVNING och ångest. Därav bloggfrånvaron.
Att lämna bort vardagen i en vecka var minst sagt värt. Vi åt ute, åt inne, åkte cornwalltripp och tog igen bortsprugna dagar. Igår var det precis en vecka sen han satte sig på bussen tillbaka och det känns lite grann som vardag igen, men också en aning tomt. Tiden går fort och långsamt på samma gång. Han passade rätt så bra in i Plymouth. Titta själva:

Vi tog en promenad i Barbican en dag..

Han i hamnen

Platsen, båtarna, vattenspegeln

Fin skylt vid antikvitetsaffär

Titta på havet

Vi gick till Smeatonfyren.

Nu har jag sett den och jag var väl kanske inte jätteimpad. Men visst, fint.

Att turistfotografera

Fler bilder inom kort. Nu måste jag tyvärr ta tag i mina studier

Wingardium Leviosa (att sväva lite ovan mark)

Igår var det fredag och Harry Potter-premiär i Plymouth. Familjen och kanske 20 plymouthbor var på plats. I en halvsunkig och alldeles för stor biosal sprang jag rakt in i magin och blev kär igen och igen och igen, inte i Harry men i alltet. Skådespeleriet har trappats upp rejält, allvaret också. En ständig mix av blod, svett och tårar. Ja hjälp, den var ju faktiskt bra på riktigt.
När filmen var slut och de flesta familjemedlemmarna var lyriska och svävade på trollformler, gick vi raska steg hemåt.
Jag gick upp och tog på paljettklänning och tjockrött läppstift, för Johanna ville fota, och jag tackade ja till att figurera i fotografierna. Bara armar och sockervadd i handen, regnet som öste ner..
Hos den här rara damen finns resultaten.
Det var en bra kväll och får ses som en slags tidig belöning för allt slit jag måste ta mig för idag. Studier ska genomföras, men inte med möda, utan faktiskt med nyfikenhet och upptäckarglädje. På med jackan och med böcker i väskan, till ett café med god cappuccino och solsken rakt i fejjan. Blir inte fel. Svävar lite, mitt i röran.

Pojkvänsvisit

Hej bloggen. Det är paus i blogglivet för jag har pojkvän på visit och det är finaste av fint.Tänkte bara berätta om dagens voicelektion. Grymma läraren Nix eller Nicola lärde ut två nya låtar till körsången, och de kommer få följa med mig resten av livet. Det var Foo Fighter's "Home" och Blur's "Tender". Båda hade något melankoliskt, sorgligt och vackert i sig som bara satte pricken över i. Det är frustrerande att ha begränsad internetåtkomst, för annars skulle jag youtuba låt efter låt och mysa ihjäl mig.

Imorrn ska jag och Viktor åka till Cornwall och St.Ives. Det är längst ut på Englands västkust och ska visst vara pittoreskt och sött som honung. Tydligen många gamla författare och konstnärer kärt. Och jag tror det passar mig som hand i handske, utflykter har en central plats i hjärtat.
Kameran packas ner, pengar som jag egentligen inte har, ska spenderas. Det är inte alltid man har pojkvän och englands kust samtidigt..

Nu ska jag lyssna på Blur, bara en gång till.

Lördagsbestyr

Jaha den femte förkylningen är här. Jag lackar ur nu. Natten har bestått av dåliga drömmar och sängvridningar. Det är lite för mycket i mitt huvud, mycket som ska gå ihop, och med en hosta som rispar, drar och försätter hela kroppen i spänningar blir jag hemma idag.
Har jag tur orkar jag trots sängliggandet börja forska runt den stora skoluppgiften, en essä på 2500 ord, som jag ska skriva.
Men hittils bara säng sängs säng och strax en hälsosam kopp grönt te med kopiösa mängder honung.
Något positivt mitt i hosthackande misär är att jag kan ta mig tid till att ladda upp bilder från helgens lördag. Kvinnorna från Plymouthfamiljen begav sig ut på gator och torg mot Ebrington Street, där Johanna tidigare hittat mysigaste vintagebutiker och bästa caféet i staden. På vägen dit fanns pastelliga hus som jag blev lite kär i och söta barn som sprang med lördagsgodis i nävarna.

Solbländade

Amanda och Johanna ser ut som ett seriöst indiebands EPcover

Stora jackor, små kroppar.

Clifton, gatan, puben

Nutida (och framtida?) roomie Erika, ibland ser hon ut som jag känner mig.

Busighetens Amanda på finfiket.

Grön bil, grönt hus.

Pax för det turkosa.

Barn på lördagar

Plymouths färgskalor passar mig som hand i handske. Hur ska man kunna lämna?

Kalarippayattu

Under gårdagens fysiska teaterlektion visade Ramirez oss några videoklipp på kalari, en kampsport från indien, som vi utövar i små doser. Det är här man hittar rörelser med namn som lejonet, ormen, hästen, katten och elefanten. Om man är något så när skicklig på de där grejerna kan det se ut som på filmen här nedan. Så ser det inte ut i våran klass, inte ens i närheten. Vi har till skillnad från männen på videon, inte legat i träning sedan barnsben. Lite synd, för visst fanken hade det varit grymt att kunna hoppa och sparka och ha sig. Ingen skulle ha en chans. Nä men allvarligt talat, det är en grym kampsport som utmanar och skulle vara kul att veta mer om. Jag gillar det. Träningen sitter lika mycket i huvudet som kroppen. Prima grejer för att öva på koncentration. Tänkte hur som helst att ni nu ska få se ett av de klipp Ramirez visade oss, så får ni ett hum om vad jag håller på med hela dagarna. Musiken i klippet må vara fjollig, men rörelserna är det inte.

Konsten att nätverka

I torsdags kväll var jag och Erika till The Fortescues källarbar. Där finns det gröna väggar, mysbelysning, akustiska kvällar och plockmat för den som känner för det. Vi drack cola tills jag tog tag i mina bristande nätverknings-skills och letade reda på personen som har hand om spelningarna. Ett fast handslag och en och annan namedropping senare var det bokat. 2 december Karolina Nordman spelning på Cellar bar. Alldeles för roligt. Nya låtar ska skapas, repetitioner av äldre ska genomföras. Peppen är på. Det här med nätverkande kanske inte behöver vara så svårt ändå. Ska nog se till att bli en mästare på saken ifråga, nätverka helvetet ur mig, nyttja kontakterna till bristningsgränsen.

Sorgligt bara att mannen i mitt liv inte kan närvara under spelningen, men snart kommer han hit. 8 dagar kvar och helt jävla underbart ska det bli att se honom. Hela 9 dagar blir han här. Mer än halva tiden av Plymouth har ändå gått, så då är den jobbiga biten över. Ibland blir jag galen av avståndet och alla tankar, men för det mesta går det bra. Snart är väntan förbi.
Jag är ju tack och lov ständigt underhållen av mina älskade plymouthsvenskar så dagarna flyger nästan för fort förbi. Plymotuhfamiljen, vacker i vått och torrt, får min röst att dagligen skrika av skratt angående diverse dekadenta äventyr m.m. Hjälper mig sträcka på ryggraden när jag säckar ihop lite för mycket av saknad och galenskap. Vad vore Plymouth utan oss?

Igår var jag ut på äventyr med Amanda, vi hamnade på en jamsession i det stökigaste huset i Plymouth. Där fanns förutom disk, skräp, smuts, damm och mer skräp, en banjo, ett piano, nästan för många gitarrer, en bas och ett par synnerligen trevliga musiker. Vänner till de inte längre så nyfunna fotografvännerna.. Det blev fyra timmars jam som kändes som en halvtimme. Några olika versioner av Hold your Horses ingick, däribland reggeaversionen, ingen favorit precis, men för kul för att låta bli. Jag är frestad att pröva banjon och kommer garanterat ta den i besittning en annan gång.

Idag har jag mest legat i Erikas säng och myst. Hon är sjuk och jag var slut. Vi tittade på Little miss sunshine och hade det alldeles för bra. Sov ett par timmar, vaknade och åt lite mat. En ganska händelselös men bra mysdag, vilket faktiskt kan behövas ibland. En konstpaus mitt i livet..