Ledigheten, kreativiteten

Utsikt från Mount Batten

Lediga torsdagen. Hittills Jens Lekman och fotoredigering samman med ett väder i gråskala. Grått väder utan regn är ibland det allra bästa vädret. Det finns inga krav.
Jag mår mys och tänker ägna mig åt fotopromenader, musikskapande och pjäsläsning. Kvällen blir källarbaren på the fortescue med familjemedlemmarna, där jag eventuellt kan komma att ha en spelning om jag bara tar mig i kragen och nätverkar. Vi får se hur det går.
Nu till planerna!

Allt på samma gång

Idag vaknade jag försent, efter en mardröm, rusade upp och klädde mig, åt och borstade tänderna på en kvart. Jag lyckades komma i tid till kontakimpron, och älskade läraren Adam Benjamin var dessutom försenad. Vilken tur för mig.
Dagens lektion innehöll en ytterst snygg och rolig fäktning med pinnar, kände mig stark och mäktig, en ovanlig men mycket gemytlig känsla för denna dalkulla.
Stor del av lektionen spenderades med improvisationer runt text. Tidigare har det mest bestått av rörelsemoment, men nu var alltså alla deltagarna tillräckligt mogna för nästa steg.
De improvisationer vi gör under de här lektionerna är inte detsamma som teaterbaserade improvisationer. Man går inte in i olika roller eller karaktärer på riktigt samma sätt, utan utgår mer ifrån sig själv och de känslor, händelser, föremål m.m som finns i rummet. Det är utmaningar som drar undan mattan på mig gång på gång, man går aldrig säker. Och som ni redan vet är det så jääääääkla kul. Jag tänker inte ens be om ursäkt för mitt tjat. Jag är kär. Kontaktimpro är världens bästa pojkvän.

Från stressig start till underbara fyra timmars kreativitet fortsatte dagen som jag ville. Joel lagade god lunch och bjussade, vilket jag var galet tacksam för eftersom jag själv var lagom slut efter nyss nämnda kreativiteten. Sen blev det lite kaffe och dåsande i soffan, som strax transformerades till soff-öns förlovade land. Hela plymouthfamiljen sjönk ner i härligheten och besökte Kvarteret Skatan via min externa hårddisk. Ett jäkla mys som alltid.
Vidare gick dagen med monologletande. Idag läste jag ”Här står jag framför er naken” av Joyce Carol Oates. Den kvinnan har något att komma med, hittade en hel del fint material må jag säga. Men mer än en timmes läsning hanns inte med eftersom vi väntade engelskt besök. De två fotograferna från helgens bravader var inbjudna på sconeskväll. Soff-ön fick återigen bli två helt vanliga soffor, hemskt och inte i närheten av samma mys, men det får faktiskt inte plats sju personer i den, hur gärna man än vill.
Engelsmännen hade med sig en gitarr som tyvärr konkurerar ut Erikas second hand-gura ”Låra Crofft” ganska skapligt. Kvällen som var en riktig flipp, goda scones, trevligt folk och sköna gitarrer, lider nu mot sitt slut. Amanda sitter i soffan mitt emot och knattrar lite för aggressivt på sitt tangentbord, hon spelar säkert tetris. De andra har krypit till kojs och jag är strax på väg.
I den andra soffan sitter jag och engelsmännens gitarr, de lånade ut den till oss för ett litet tag. Vilken gåva. Jag känner att stora ting är på gång, morgondagen som går under namnet lediga torsdagen kommer med god vind i de musikaliska seglen. Låtskapande är i antåg!

Veckorapport

Hej folket!
Frånvaron på bloggen har många orsaker, födelsedagar, slut på internetpengar, skoluppgifter, förkylningar och så vidare.. Veckan har varit späckad med aktivitet minst sagt.
Det började med måndagen, dagen då Amanda förvandlades från en 23åring till en 24åring. Ingen större förändring i hennes karaktärsdrag vilket glädjer mig. Hon är precis lika vulgär och underbar, kanske med en något ökad känslighet för åldersrelaterade skämt.
Presenterna från plymouthfamiljen bestod av en tshirt med ett mycket personligt tryck samt en foto och kollagebok. Mycket uppskattat. På kvällen gick vi ut och åt tapas och blev serverade av en dansade spanjor (han klappade i händerna så där salsaaktigt när han inte hade gäster att passa upp på), efter det gick jag och Johanna hem medan resten av familjen stack till Mutley Crown, mötte lite klasskamrater och drack billighetens billigaste drinkar. 1 pund för en öl på måndagar. Det är ca 10 kr. Inte klokt.

Dagen därpå var det hemma från skolan för att försöka råda bot på den långvariga hostan, jag svär ibland var lugnorna på väg upp. Nu är jag nästan helt återhämtad, men har tyvärr lyckats smitta av mig på både Erika och Amanda. På kvällen gick vi på teater och fyllde på våra kulturella depåer. Trevligt är bara förnamnet.

Onsdagen var kontakimpro på dagen, ännu bättre än tidigare, och för evigt min stora kärlek. På kvällen var det umgänge med en grabb från min och Erikas röstkurs. Han heter Fraser, är 25 och gillar att prata. Mycket. Vi spelade biljard och hade trevligt. Jag och Erika vann över honom och Amanda.

Torsdagen var skön hemmadag och kväll för min del. Hade en något tjockare text än tidigare att läsa och behövde komma igång. Innehållet var fysisk teater och Grotowski. Mycket intressanta grejer om ni frågar mig. Han har en del att säga till om.

Fredagen var jamsession hos Fraser. Det var kallt i hans hus, men det fanns två gitarrer, en Amanda, en Erika och ett glas vin, så det gick ju inte klaga. Efter några timmar av fingerplock och riffande drog vi oss ut i Plymouthnatten, det ösregnade så vi tog en taxi mot studentområdet. Hade tänkt gå till Upsu som är studentkåren och ett billigt ställe, men kön var 7 mil lång så vi rusade över på andra sidan gatan i stället där vi hittade in på Firefly. En ganska okej bar där de spelar daft punk, justice och la roux och har en mysig terass med finaste partybelysning. Vi dansade, både snyggt och fult, och hittade nya vänner. Ett par trevliga och något timida fotografstudenter vid namn John och Max som gillar Sverige och Stockholm. Glada över att hitta reko människor att prata med, byttes det nummer och pratades på. Dansandet kom åter och pågick tills klockan tickade mot kvart i tre och lite för många män blev lite väl på. Vi tog vår tillflykt hemåt och slumrade snart in.

Lördagen var festligheter igen. Jag och Amanda tog oss till Upsu, träffade Shioban från vår klass, som är en av de mest ärliga och öppna människor jag någonsin träffat. Hon är en frisk fläkt som får mig att tappa andan gång på gång med sina inte så politiskt korrekta uttalanden. Samman med henne såg vi ett band som jag inte riktigt kunde kategorisera, lite konstigt och lite hopkok av allt och intet. Johanna kom förbi och förhöjde kvällen ett tag, innan hon skulle hem och jag och Amanda fortsatte mot Ride där de trevliga fotograferna från kvällen innan höll hus. Kvällen flög förbi, vi hamnade på firefly igen, kom in på ämnet Jurrassic Park. Det blev ett ramaskri från Amanda och John när jag bekände min icke befintliga vetskap om denna enligt dem ”90-talsklassiker”. Jag nämnde att jag hade den på datorn, så vi tre svepte vår öl och begav oss mot hemmet på Trematon.

Amanda uppfann den natten något som numera går under namnet soff-ön, världens bästa uppfinning om ni frågar mig; Två soffor som ihopfösta bildar en liten grop, ett litet näste där man lätt kan se på film efter film. Fastna hela dagen. I alla fall startade jag filmen, Amanda somnade 20 minuter in och jag och John tittade tappert klart. Halv sex på morgonen släntrade han hemåt, jag försökte väcka Amanda men hon låg kvar i Soff-ön resten av natten. Själv slängde jag mig ner imin egen säng och sov som en liten gris till klockan 1. Angående filmen måste jag säga att jag fortfarande inte förstår tjusningen, men har lovat Amanda och våra engelska vänner att ge deras älskade film ett försök till. Möjligen en gång när jag inte är riktigt lika rusig och trött.

Söndag och måndagkvällarna har också spenderats med de nya vännerna. De ville ses idag med, men vår plymouthfamilj har inte setts i full skala på ett tag så vi bokade om det mötet och spenderar i stället kvällen i varandras närhet. Erika har gett mig huvudmassage, de andra har gett mig skratt. Soff-ön är mitt hem och där ämnar jag stanna resten av kvällen, läsandes monologer inför kommande scenskolesök. Imorrn har jag kontaktimpro så därför finns inte ett problem i världen, förutom hur jag så småningom ska kunna ta mig upp från denna soff-ö. Men en sak i sänder, nu står soff-ö-häng på agendan och inget annat.

Ticket to ride

Alldeles alldeles nyss köpte vi flygbiljetter hem, 20 dec 18.01 står jag på svensk mark igen. Fick en rejäl dos hemlängtan. Snön, folket, hemmet! Ca 60 dagar kvar på Trematon. Det är vackert här, men det kommer vara underbart att komma hem också. Om nu allt går som det ska.. Amanda har lyckats skrämma upp mig. "British airlines kraschar alltid"
Snälla, allt jag vill ha i julklapp är att komma hem hel och ren. Ge mig det.
Nu ska jag sova bort min hosta. Puss och godnatt

The Barbican

I torsdags var jag ute och strosade i The Barbican, typ Plymouths gamla stan.
Det är ett mysigt område nere vid vattnet med kullerstensgator, fina dörrar och hus, trånga gränder.

Längs gatorna trängs fish and chipsställen med barer, restauranger, fik och affärer. Det är ett ganska litet område, men den sparsamma ytan kompenseras med en rejäl mysighetsfaktorn. Det är som en liten tripp tillbaka i tiden. Får mig att tänka på sjömän, dekadens och pirater.

Plymouths art centre, på väg ner till Barbican.
Här kan man se konst, äta mat och se på bra bio.

Älska innergårdar

Annabels, en burlesk-klubb som vi någon gång ska besöka

En hamn att vallfärda till om man är sugen på tröstande omgivningar

Vimplar över gatorna

En ytterdörr som jag önskar var min egen.

Mest färggranna fönsterluckorna.

En smal gränd som jag förälskat mig i.

Kom hit så tar vi en promenad!

Helgbestyr

Den här helgen har till största delen använts till att försöka bryta ner förkylningsmonstret inom mig, det har inte gått särskilt bra. Min hals dammar, jag låter som en äkta kråka, men om man bortser från förkylningen har helgen varit trevlig ändå.
På fredagskvällen gick jag, sjukan till trots, på "An evening with Marina Abromovic" tillsammans med resten av folket. Det var en chans jag bara är med om en gång så jag kunde inte missa.
Marina Abromovic är en av världens mest kända performanceartister. Hon har hållit på i över 40 år med sitt skapande, och har utfört helt galna och utmanande, vackra, skrämmande och provocerande performance som jag inte glömmer i första taget. Hon är 63 år men ser ut som 43. En inspirerande dam som tar sig själv och sin konst på stort allvar.
Efter Abromovic hamnade vi på en ungersk pub som serverade langos. Lyckan var stor. De övriga drack öl, jag drack cola, vatten och åt min langos med tindrande ögon.

Igår rusade timmarna förbi, hur vet jag inte. Dagen handlade mest om redigering av bilder. Kvällen däremot var något att inte gå miste om. Jag, Erika och Amanda hade huset för oss själva, eftersom Joel är i Cornwall med sin syster och Johanna är i Sverige på visit.
Vi bestämde oss för att göra en hejdundrande festmåltid. Det blev kyckling, klyftpotatis och sallad samman med Erikas exemplariska fetaost/paprikasås och en basilikavinägrett. Sen såg vi på Törnrosa och kommenterade oss något sarkastiskt genom hela filmen. Efter det stekte Amanda crepes som innehöll chokladkräm. Jo det ni. Magen var glad.

Idag kommer tiden gå åt till att städa, städa och städa. Vi ska ha husinspektion imorrn, vilket innebär fara och färde. Bäst att visa vad man går för, samt färdigställa den där jäkla inventarielistan så de inte snuvar en på sin deposition. Engelsmän är snikna jävlar, de kanske verkar trevliga, men innerst inne är de precis lika mycket monster som onda fens tjänare i Törnrosa. Ondskefulla små djävlar helt enkelt.
Nu frukost, sen sätter städningen igång. Önskar jag hade ett trollspö så det gick fort fram.

Lite svag i kropp och själ

Knappt någon sömn föregående natt, torr mun, dammiga ögon, röd svidande näsa och tungt huvud. Ja, jag har lyckats igen. Förkylningen är här och för tredje gången gillt. Jag förstår inte vad det är med Plymouths virus och varför de alla tycks fastna i mina luftvägar. Jobbigt värre.
Och ännu jobbigare blev det när jag med redan rinniga ögon skulle fatta viktiga framtidsbeslut samman med pojkvännen. Sveriges städer vill dela mig itu. Att ha halva hjärtat här och andra halvan där är inte lätt någonstans.
Teaterambitioner drar mig mot älskade götet med haga och andra lång och folk och teaterlaborationer och alldeles för mycket härligheter att säga nej till, och så kommer det bli, åtminstone för ett litet tag till. Har jag tur så delar min bergkvarabo tiden där med mig, om inte blir det tågturer till platsen han befinner sig på. Det kommer gå bra, för det känns bra. Nu när framtiden är mindre oviss, kan jag lättare fokusera på nuet, som faktiskt är ganska mycket härligt. Vännerna är vackra utifrån och in. Plymouth börjar bli grått, men snart kommer Viktor och målar världen i vackra pasteller, lyser upp hela alltet med sitt skratt och sina mörkbruna..
Förutom en lite för trött kropp med lite för mycket förkylningssymptom finns inget att klaga på.
Nu ska jag sluta skriva och gå ner och skaka hand med Joels syster Katja, den förste gästen som att besöker svenskarna på Trematon Terracce.
Sen blir det huvudstupa ner i sängen.
Förkylningsdrabbade pussar till er (om ni vill ta emot dem)

Kontaktimpro i hjärtat

Mitt fönster om eftermiddagarna när solen ligger på. Fågelmobilen; ett av de bästa köp jag någonsin gjort.

Vägen in till äventyren på Trematon terrace 2. Plymouthfamiljens tillhåll.

Fria eftermiddagar är ett minne blott. Lärarna i skolan har börjat ge läsuppgifter och uppdrag som ska genomföras, inte mig emot. Till dagens kontaktimpro hade jag till exempel som uppgift att kolla upp bäckenbenet på google. En mycket viktig och central punkt inom fysisk teater, helt klart.
Jag har just lagat och stoppat i mig en ytterst hälsosam måltid bestående av bland annat bacon, grädde och pasta, och ska nu börja läsa en text som ska vara färdigläst och reflekterad över till fredagens lektion med Viktor Ramirez. Han lär mig utöver att gestalta elefanter, hästar och lejon, att peta ut folks ögon med min stortå, åtminstone säger han att man kan använda en av rörelserna till det.

Men idag har jag som sagt haft kontaktimpro, det är det allra bästa och läskigaste jag vet. Ingen kontroll, bara in i smeten... Bort med blockeringar. Kropp mot kropp och kontakt och våga och tveka inte och så utmanande! Jag kastar mig in i situationer utan längre betänketid, lär mig bara vara, försöker hitta de där speciella tillfällena när någonting helt magiskt kan hända på scen, får det att hända eller ser det hända, lär mig lyssna på min och andras kroppar och rullar runt på golvet med tjugo andra.
Jag håller uppe två meter långa män, skapar mänskliga pyramider, ormgropar, karuseller, skogar... Så många vackra bilder att spara i hjärnan varje dag så jag tror jag storknar.
Förlåt mig, jag är salig.

River en vacker dröm

För 2 dagar sedan fyllde min bergkvarabo 23 och jag var inte där och kunde fira honom ordentligt. I stället för ett riktigt kalas blev det ett litet firande och ett samtal via skype. Jag hade köpt en bakelse och skapat mig en partyhatt, samt skickat paket, men det hade inte kommit fram ännu. Det kändes underligt att hålla kalas över internet, fast det är väl det närmsta ett riktigt besök jag kan komma. Förhoppningsvis kommer karlen och hälsar på snart, det har gått en månad sen vi sågs och jag saknar hjärtat ur mig ibland.
Saknad är nog dagens tema. Tittade just på Håkan Hellströms nya musikvideo som är inspelad i Göteborg och kände igen i stort sett varenda millimeter av gatorna han strövar på.
Den staden, förra årets liv och folket där har byggt bo i mig och jag tror inte jag är klar än. Jag saknar det. Jag saknar allt. Och Håkan på gatorna, gör mig 17 år och kär. Lyssna låten, den är ruskigt vacker, med ett lite för fint göteborgskt sken över sig. Ta mig tillbaka!

Accident & Emergency

Ikväll ramlade jag in i dåtiden igen, liksom gårdagens inlägg. Det är helt onödigt egentligen, eftersom nutiden är bättre än bra, men samtidigt är det inte så lite kul att läsa sitt 17årsjags dagboksinlägg på helgon. Den jag var då, en kortklippt, Patrick Wolf insnöad, ut och invänd kärlekskrank som levde på möten i korridorer och pojkleenden..
Ibland kan jag sakna henne. Men jag är inte så fy skam nu för tiden heller..
Blev bara så hemskt nostalgisk och måste lägga upp det här ytterst tonåriga fanatiska hyllandet. Tid har gått, men Patrik Wolf är mig ännu kär, han säger det så bra. Att en ny Patrick Wolf-era tågar in i min kropp är inte konstigt alls, är ju ändå på visit i hans hemland. Mitt dåtida jag skulle ljubla av lycka.

give me the worst and then again
im feeling braver then I ever been
from the skull down to the feet
all out for blood and sweat and meat
and for accident and emergency

Golden days

Susanna hörde av sig med ett gammalt klipp från Dalademokratens tv produktioner. Fick mig att tänka på ett annat ytterst minnesvärt filmklipp ur deras arkiv.
Förvuxna poppare, kulturella ambitioner, rosahåriga 18åringar, Falun, dalmål och fylledimman. Min ljuva ungdom på Klubb Phone me. Så hippt det kunde bli.. eller?

Dalademokraten - Klubb phone me

Måndagsträning

Jag har gestaltat en häst, en elefant och ett lejon. Höjt armarna i luften och attackerat luften med halvstarka sparkar. Burit hela kroppen med armarna... Jag har haft fysisk teater.
I måndags tog den tredje lektionen plats. Igår kom träningsvärken. Det är skönt och kul och en ytterst belönande undervisning. Tror verkligen det ger mig något. Läraren är ju aningens smådryg kan jag tycka, pratar kanske lite väl mycket, försöker få sina elever att skratta lite för ofta och visar lite väl många komplicerade yogapositioner (som vi kanske inte ens kommer hinna göra och vara redo för) för att få stå på en tämligen liten piedestal. De flesta av de engelska eleverna skrattar och skojar åt hans skämt (om det är av artighet eller helt ärligt att svårt att avgöra) , medan jag, Erika och Joel under 80% av hans långdragna snack, sitter torra som stickor på vårat hörn. Jag är inte här för att dyrka, jag är här för att lära. Jag ska inte klaga. Undervisningen, när den väl kommer igång är bra.
Bortser man från hans väl starka önskan att bli omtyckt, är han en bra lärare med grymma kunskaper. Jag får ut mycket av det. Benen värker, rumpan värker, ryggen värker, men hjärtat dansar.
Idag är det dags för kontaktimpro. Det kommer bli grymt kul. Nu ska jag äta frukost. Hejsvej

Solregnsol

Det är inte riktigt lika jobbigt att vara förkyld när solen tittar fram och fyller ens kalla fötter med värme. Nu ska jag värma linssoppa och götta mig rejält.

Från människa till monster

Igår natt vaknade jag och kände mig klen. Sen somnade jag om. När klockan ringde runt åtta mötte jag sanningen, det hade vandrat in en förkylning i min kropp. Låg ett tag och kände efter exakt hur sjuk jag var. Det var inte tillräckligt för att ligga kvar i sängen resten av dagen, så det blev skola och ett fysiskt teaterpass. Tack och lov ägnades lektionen åt yoga med precis rätt intensitet. Blev nästan lite friskare. Jag jublade lite när jag förstod att yogan kommer vara med ända fram till jul, då kommer jag utvecklas och göra det mycket oftare än nu. Underbart.

Efter lektionen gick jag, Joel och Erika för att betala vår första hyra. Det gick lättare än jag trodde. Sen var det hem för att äta tortellini, se på Amelie från Montmarte och falla ner i soffan för att bli kvar där resten av kvällen.
De andra gick på teater, men jag kände mig mer i behov av en liten hemmakväll, så det blev mamma mia, chirre och karra för hela slanten. Köpte echinaceakoncentrat också i ett försök att göra förkylningen så kortvarig som möjligt.
Var skönt att vara hemma, gjorde mig något piggare. Orkade därför med lite spel och ett hemmagjort musikquiz när de andra återvände från sin teaterafton.
Sen for jag i säng.

Idag har förkylningen flyttat från halsen till näsan. Det är drygt. Jag slemmar, snyter, äcklar och låter som ett monster. Borde gömma mig på mitt rum tills jag blivit människa igen.
Dagen kommer ägnas åt att dricka diverse förkylningskurer och the sims-spelande. Lite sur över att jag inte tog med GTA. Det hade varit grymt idag..