Våren knoppar vidare. Det är sommartid igen. Snart sjunker isen under vattnet på Brunnsjön. Jag vågar köra bil igen men tycker ändå fortfarande att cyklandet är det bästa, särskilt de råa vårkvällarna när luften bär tjockt med väta. Då luktar det förhoppningar och oklara planer. Då är jag sjutton år, kär och förlorad.
Årens teaterskolesökningar är över, åtminstone första stegen, och kalendern börjar luckras upp. Känner mig tjugo kilo lättare. Får mer tid, ork och lust till underhållande göromål som vårstädning, syjuntor och musikintresset. Det är fint som snus ska jag säga er, att ens fritid faktiskt får bli till fri tid igen. Från årsskiftet och fram till i torsdags (Stockholms scensök) gällde annat. Hård disciplin, fullt ös, medvetslös.
Och jag menar allvar med vårstädningen, även om det låter som om jag är en liten farmor från 50-talet. Jag har länge närt en längtan efter att få rensa, putsa, feja, sortera och ordna upp. Ser mig själv vräka ut en tjock-tv från en balkong och sen förnöjt klappa bort dammet från händerna. Det kommer dessvärre inte ske, för jag har ingen tjock-tv och skulle jag haft en så skulle jag ha lämnat den till återvinningsstationen. Men ni fattar känslan. Slänga ut. Starta nytt. Rummet behöver det, och mitt huvud ännu mer. Att skaka mattor till exempel, åh, rena rama terapin att se vinterdammet fara åt fanders. Tydligare nystart går väl inte att få.
Måste byta nerkluddat virrvarr till rena släta pappersblad och tänker ställa fönstret öppet. Blåsa ut allt, för vinden har vänt. Överallt ska kategoriseras och läggas i fina, väl utvalda, lådor. Sen står jag helt redo för aprilhimlarna. Där väntar bara öppna dörrar, lätta sinnen och tunna jackor. Det är åtminstone vad jag strävar efter/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar