Brittsommar möter Lekman

Idag har det varit brittsommar i södra dalarna. Det var helt underbart skönt att få skala av sig de tre lager av plagg jag tjockat på mig inför dagens vikariat på en av Säters förskolor. Vadderade äckel-ergonomiska skor fick tillåtelsen att bytas ut till solgula fotförstörande converse. Som om hösten gav mig en liten belöning för att jag äntligen accepterat dess vänförfrågan och är okej med att ha den runt mig. En belöning i form av sista dosen sommarvärme, lysande rakt genom de brandgula björkarna på dagisets innergård. Jag blev tacksam och försökte stråla ikapp med ljuset. Sen kom jag hem och försökte ta igen mig efter dagens prövningar; låtsasätandet av minst tjugo olika sandkakor som alla förresten smakade himmelskt, sprintlopp med en gapskrattande knatte i varje hand, räddandet av en fyraåring som klättrat upp i ett mindre träd, och liksom en vilsen kattunge, inte visste hur hon skulle ta sig ner igen, med mera, med mera..

Dagens återhämtning lät verkligen vänta på sig. Så många små händer vill dra i en hit och dit och det kan slita på så många olika sätt. Orken kan dra iväg långt innan den bestämmer sig för att komma tillbaka och plocka upp en igen. Nu är den åter, och mycket tack vare dagens räddare (eller snarare veckans) som stavas Jens Lekman. Han har varit gästredaktör på musikguiden i P3 den här veckan och är den första som fått mig att stanna kvar sändning efter sändning. Hans fruktansvärt rogivande röst har på hög volym studsat mellan väggarna i mitt rum, och kväll efter kväll lämnat mig mer upp än innan. Öronen har med glädje tagit emot och hjärnan har lagrat både låtlistan och tankarna han presenterat så vackert och tröstande. Nyss var det farväl och den sista av hans fyra radiokvällar gick mot sitt slut. Bitterljuvt som så mycket, men också definitionen av fint, jag är hög och måste höra hans nya EP, igen och igen och igen.

Förändringarna

Tar det varsamt med bloggeriet för nu. En hel del krukor har fallit på mitt huvud och ruckat om min världsbild och mig själv. Jag har tagit galet stora kliv och känner det som om jag har växtvärk i hjärnan. Den går på repeat, kör 24 timmar/7 dagar i veckan. Det händer så mycket och så lite. Så stort och så smått. Jag håller på och justerar om hela alltet så att säga, gör en större renovering. Och på riktigt så ska jag faktiskt måla om. Någonting uppiggande som motverkar allt det lite dova just nu.
På Åsgatan knatar staden vidare; Den vaknar klockan 10, den dör ut klockan 18. Lilla Hedemora håller om mig i det höstkarga klimatet, vilket är bra i det stora hela nya.. Jag har ett miniband som förnöjer och ett teaterledare-knäck som redan lovar gott. Ett par kaffedrickande vänner och någon som håller sig till te. Och på sidan om går hjärtan och mumlar, läcker och läker på samma gång, på två helt olika platser.