Plymouth-hjärta

Woyzeck är över. Jag saknar det redan. Var längesen jag stod på en scen av den där storleken. När väl tillfället är där inser jag hur mycket jag älskar det. Minuterna innan man äntrar, och det där sjukt fokuserade tillståndet, när inget annat finns än scenen.. Finns inget bättre.
Båda kvällarna gick bra, hela klassen höjde energin och uppsättningen har fått fin respons från skolans elever, lärare, våra vänner och bekanta. Likt förbannat har det gått alldeles för fort. Hann knappt blinka innan allt var färdigt. Fredagens festligheter var fina, jag skrattade med nyfunne vännen Dan och dansade lite här och var. Blev dock överexalterad och klunkade nog lite för mycket på rosévinet..

Idag är det söndag med söndagsångest-grande på besök. Det känns som jag ligger mitt i en ofrivillig skilsmässa. Varken jag eller Plymouth vill att det ska ta slut, men tyvärr har vi båda insett att det kommer ske. När solen skiner genom körsbärsträden och faktiskt värmer på riktigt är det svårt att förstå varför man av någon konstigt anledning bestämt sig för att dra. Allting är så bitterljuvt just nu. I ett försök att lugna hjärtat tog jag en promenad till Barbican och The Hoe (stället där fyren står).

Fyra timmars slumrande vid fyrens gräsmattor och vattenmassor hjälpte lite. Där fanns tusentals hundar med rusiga ben som framkallade skratt. Favoriten var en svart mops vid namn Louie. Jag ville aldrig gå hem, men magen behövde mat så jag har nu tagit mig hem till huset. Här är det svårare att rymma olusten. Våren är en dålig tid för avsked. Jag är för kär (i allt) för att tänka klart. Plymouth-hjärtat vägrar sluta slå.