Sista månaden i Plymouth var avskedsångest jämte lyx och guldkantstillvaro. Jag gjorde så mycket och delade med mig av så lite av det. Allt på samma gång var mottot. Plymoutheran, en kort romans på en utomlandsresa. Den kändes overklig när man kom hem...
Så här såg några av de finaste dagarna ut.
Så här såg några av de finaste dagarna ut.
Plymouthparet bjöd på överflödspicknick. Vi åt och åt och åt. Joel hamnade i paltkoma.
Picknick-Erika var glad och pigg. Jag var utmattat fnittrig och skrattade åt allt.
Här tog laxbageln steget från okej till underbar. Månadens craving.
En av dagarna vid The Hoe, månadens hem.
Månadens mest ambivalenta, vi två.
Jade och Carly var med den dagen. Jade solade. Carly kastade sten med Erika.
Erika med cappuccino och motljus borde ingen kunna säga nej till.
Erikas intresse för stensamlande och stenkastning växte snabbt under mars.
Bygga slott, hitta sten.
En annan dag, men samma vattenfront.
Vi åt laxbagels igen, solade benen, doppade fötterna i havet, hamnade på fotbollsmatch och grillning med fotograferna och deras vänner.
Allra bästa söndagen, vårförhoppningen och gräsgröna tygskor av för mycket fotboll och spring i benen.
Plymouth med tvättlinor överallt.
Nästa sista dagen, the Hoes vida gräsmattor, Amanda, baskern, ciggen, folket.
En av alla katter i fönster och på tak. Nu är det slut. Har det verkligen hänt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar