Allt nu

Imorrn kväll är detsamma som en vecka på svensk mark. Det har gått ytterst smärtfritt hittills, men jag har heller inte haft särskilt mycket tid eller lust att sakna och reflektera. Den riktiga adaptionen till svenska samhället sker inte förrän måndag, då jag mer eller mindre ska krashlanda mig hem till Hedemora.
Sverigeveckan har rasat förbi. Knappt två dagar i Göteborg, en återkomst till mina raraste Maya och Lina. Bodde fint hemma hos den förstnämnde, hennes karl och hushållets nykomling Buken. Alla tre var trevliga och välkomnande. Det hanns med besök på stadens gator, ett par spårvagnsturer och en tripp till Ellinor ute i Mölndal. Dessutom fin lördagskväll med firande av Linas 26-årsdag. Sång, skratt och tapas på Manana.
Söndagens förmiddag gick till att packa om, och slita iväg med monsterväskorna och ett par väldigt ömma armar till tåget som skulle ta mig från en kust till en annan. Söndag till fredag har varit Bergkvara med älskad Bergkvarabo. Här finns en katt som ser ut som en varg, kustvindar, småländskt meningsbyggande, god mat, loppisar och blonda hårsvallet Viktor. Vi är tillbaka, det är allt jag säger. Ladies and gentlemen, vi är tillbaka (hjärtat hoppar).

Imorrn väntar sista stoppet på götalandstrippen, Växjö och systrarna Nordmans äldste. Jag har inte sett Pernillasystern (hennes blogg HÄR) på evigheter och det ska bli fina fisken att få ta del av hennes Växjö-leverne om så bara för några dagar. Här ska inspekteras loppisar, någon vinflaska, systers lägenhet och hennes hjärtas lilja, dvs pojkvän. Jag blir den förste från Nordmanska/Olofssonska släkten att se underverket. Blir spännande. Lugn familjen, jag ska visa vår allra bästa sida (tror jag kommer sköta det galant). Sen go vänner återstår sista etappen, resans avslut. Tillbaka till ekokommunen på 15 000 individer, Hedemorat. Vikariejobb och verklighet, men samtidigt en pappa, en mamma, en syster och åtminstone en energisk vän som jag saknat ett bra tag. Bra att de finns om Plymouth-hjärtat börjar skrika av saknad. Det kommer redan nu i små doser..

Läste nyss min älskade malmöit Amandas senaste blogginlägg. Hon ger mig mina pastellhus på bild, får mig att minnas. Så visst gnyr hjärtdjuret lite av att inte få spatsera i solsken samman med henne och den andra hårfagra damen på kuststadens gator. Jag får komma tillbaka och bättra på brännan med er, snart. Men nu, sista kvällen med det blonda hårsvallet i fåtöljen bredvid. Måste ta varenda sekund. Jag har saknat oss. Godnatt Sverige (och godnatt Plymouthflickorna, hjärtat längtar)