Det är sjukt läskigt när man tänker på hur mycket som kan avgöras av så lite. Allt så slumpartat. Hur oändligt annorlunda allt hade kunnat vara bara av små krumsprång och snedsteg. Allt börjar vid det där antagningsbrevet till Wiks Folkhögskola, ett papper.. Nej det går ännu längre tillbaka. Nån nämnde nått om folkhögskolor, en värld jag inte visste om. Jag hittade en internetsajt som radade upp alla utbildningar. Och hade jag inte varit en liten räddhare som aldrig bott hemifrån, hade jag aldrig sökt just Wiks Folkis. Den låg på lagom avstånd hem och lagom avstånd bort. Hade jag inte kommit in där, hade min mamma inte sagt att: Nu tar du dig en promenad och tänker över ditt beslut. (Ett ja). Om det inte hänt hade nog inget av de senaste åren varit i närheten av detsamma.. Vad hade varit i stället? För stort att ens försöka gissa sig till..
En sak som är säker: Det hade inte funnits en drös av hjärtans kära människor att hälsa på från norr till söder i Sveariket (och en sparsmakad mängd utomlands). Det hade inte blivit ett Göteborg, med dramatik, dramakompanjoner och after school-öl på gator och torg i ösregn eller västsol. Det hade inte blivit ett utbytesår i Plymouth. Någon plymouthfamilj hade inte existerat och inte en enda liten ynka Stream of consioussness-sång hade jag skapat samman med familjemedlemmarna. Jag hade heller aldrig haft en glasögonprydd, blond och helylles Bergkvarabo. Så ofta vilande närmast och ibland alldeles för långt borta, under två hela år (idag). Så mycket fint. Allt bara för att man lyckas söka en folkis precis rätt år och sen låter hjärtats små ben styra stegen ett tag (eller för evigt). Helt plötsligt står man här mitt i den grop man ramlat i bara så där, och upptäcker vilken fantastiskt fin grop det är. Så många perfekt passande pusselbitar lyckades ramla ner samtidigt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar