Om konst och ett kvarter

Pernilla är här och hälsar på, det var längesen och kul att se henne. Smålandspojkvännen (hennes egen) har hon med sig. Det är onsdag idag, och alla borde vid det här laget veta att det betyder loppis! Men innan loppisfynden (en blå klänning med vita prickar, a la vackraste 60-tal) hände annat. Jag lämnade in min tolvsträngade för lite lagning och en ny sträng. Därefter Avesta Art som varje sommar bjuder på finaste utställningar. Till min lycka var en av årets utställningar Helena Blomqvists "The Elephant Girl". Underbar fotokonst, fixad in i minsta detalj. Hur galet glad blev jag? Och hur fint hade det inte varit att ha en viss Johanna Malm med, som kan sucka sig fram genom utställningen vid ens sida? Rävungar, småflickor med defekter, vitaste sommarklänningar och klumpfötter. Rysligt vackert och så där felfint.


För övrigt; på fredag-söndag finns jag på en herrgård utanför Uppsala. Där är jag till min stora glädje bröllopsmusiker åt äldsta dottern i en familj som funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Den är nästan som en extra familj att lägga till alldeles bredvid sin egen. Vi bodde i samma kvarter, sprang fram och tillbaka över Prästgatans något spruckna asfalt åren och årstiderna rätt igenom. Midsomrar, studenter och självklart 90-talets Robinsonkvällar har delats ihop. Både den familjen och pappa bor kvar på gatan så när som helst kan man springa förbi alla altaner och den där brännbollsplanen. Fast nu inte lika ofta som då.
Dottern som gifter sig i helgen har jag så länge jag kan minnas alltid varit för liten för att kunna leka med. Hon har stått som "stor" i mitt barnasinne, och är ganska mycket äldre än mig. Men nu har jag tydligen vuxit i kläderna något och får helt plötsligt spela på hennes bröllop. Vem kunde ana, inte mitt åttaåriga solblonda jag i alla fall. Men glad hade åttaåringen varit och glad är också tjugotvå-åringen. Det blir nog ett himla fint bröllop. Hoppas på vackert väder för det ska vara under bar himmel. Hej så länge, gamle bloggosfär.