Vi slutade som vi började

Nu är jag på väg. Alltså på riktigt, på väg. Sitter på bussen mot Stansted och under dessa tider med framsteg inom tekniken finns wifi att utnyttja under hela färden. Inte fy skam.
Jag steg upp 5.15 i morse. Det var mörkt ute, jag hade grus i ögonen och det kändes som jag inte hade sovit alls.
Plymouths sista natt avslutades så som hela den här färden en kväll i september startades. Delandes säng med Plymouthsystrar. Det var mysigt, men trångt, och de andra två föll betydligt enklare in i sömnen än jag. Så efter nån timmes trängsel och snusningar på båda sidor fick jag bryta upp och slänga mig ner i Amandas säng för att åtminstone få lite sömn..

När allt var färdigpackat och klockan slog 6.10 väntade de två sista kramarna, två sömndruckna kroppar stod i trappan i bara pyjamasen. Snabba avsked och vi ses igen! Sen bar det i väg. Opraktiskt och o-ergonomiskt tog jag mig lackandes av svett ner till busstationen. Resan in till London sov jag mest hela tiden, mycket behövligt och behagligt, så den gick snabbt och smärtfritt. Nu är jag som sagt på andra etappen, bussen till stansted, sen väntar flyget 18.15 och runt 21 är jag svenska igen.
Det känns redan som Plymouth förlorar lite färg, sverige ligger framför mig, en konstig känsla det där. Nått som i två-tre veckor framkallat magont och yrsel är när tillfället väl är där lätt genomfört. Jag överlever alltså ännu ett farväl. Plymouthfamiljen är den näst bästa familj man kan ha. Jag kommer sakna bus med Erika, ambivalens med Amanda, sen alla stream-of-consciousness låtar vi samman skapat. Det blir konstigt utan er teaterkompisar (det valda uttrycket enbart till för amanda). Lev väl den tid ni har kvar Plymouth i handen. Jag kommer på besök!