23 och fortfarande på väg mot styrka, (ja, 23 and still going strong alltså). Jo men faktiskt, både psykiskt och fysiskt. Utmaningar. I mångt och mycket, och jag tar mig ann det.
Ett år till på nacken, och den enda markanta skillnaden utanpå skulle väl vara att jag fått något längre hår. Inuti, och runt omkring, står däremot att finna en rejäl ommöblering som jag trivs rätt så fint med. Och jämför jag mig med fjolårets jag så ser jag mig som långt mer vettig än jag var då, men så känner jag nog alltid. Det har väl med det här underbara som kallas för "personlig utveckling" att göra, det där som jag hoppas aldrig avtar..
Förra årets födelsedag satt jag med en vacker Plymouthfamilj och blev bjuden på godaste dyr-sushin. Vi smällde smällkarameller och klädde oss i silkespapperskronor. Dagen efter blev vi fast i ett London i snökaos, och jag kom inte fram till destination Hedemora förrän sen julafton. Minnesvärt om något.
I år ett firande i mindre skala med ett fåtal vänner och enbart halva kärnfamiljen. Men med en fruktansvärt god Banoffepaj som kunde tillfredsställa den mest sockersuktande, bakad av självaste födelsedagsbarnet. Jodå, en kan om en vill.
Så summeringen av mitt åldrande: 23 känns helrätt, en stadig symbol för den fortsatta färden. Helt enkelt sitter mitt 23 precis perfekt, som hand i handske. Och tur är väl det? Vore ju bra tråkigt annars..
Här krävs inga krumelurpiller. Här ska vi framåt. Bara växa och bli stur.
Finaste!! Saknar dig!!
SvaraRadera