Hemman

Då var det dags för ett nytt försök. 12.00 checkar vi ut och beger oss mot Heathrow igen. Hittills står att flyget ska köra, men man vet ju aldrig, törs inte hoppas.
Så här ska resan gå till OM jag tar mig hem:

18.30 startar flyget från Heathrow, 2 timmar senare, dvs 21.25 lokal tid, är jag framme på Kastrups flygplats. Om flyget inte är galet försenat, vilket det kan vara, hoppas vi hinna med en buss till Göteborg, 22.15. Tight om tid, jag vet. Planerar ringa gobybus och be dem vänta.
Går allt som smort är jag i Göteborg 02.25 den 24e. Hinner jag den bussen bokar jag också resa med buss från Göteborg till Stockholm på julaftons morgon. Är då i Stockholm nån gång på eftermiddagen, och kan hämtas på cityterminalen av min käre far. Förhoppningsvis blir detta som den bästa julklapp i hela världen. Bara få komma hem! Som ni fattar kan minsta försening förstöra hela planen, men då har jag backups. Till exempel buss från Köpenhamn till Stockholm hela julafton. Inte så frestande kanske, men kommer jag hem, är allt värt det.

Nu måste jag packa. Åh snälla, ta mig hem! ta mig hem!

Rewind: Bemärkelsedagen

Här kommer lite bilder från bemärkelsedagen. Känns som en evighet sedan. De senaste dagarna har varit så berg och dalbaniga och fulla med händelser så jag helt tappat greppet. Dagens datum, 22 dec, säger mig att det bara har gått 3 dagar sedan vi satt i Plymouth på den nyfunna sushirestaurangen som agerade lokal för firandet. Konstigt. Dagen var bra, kvällens middag finast. Vi bröt smällare som innehöll silkespapperskronor, drack miso och stoppade oss fulla med sushi. Lax och avokado i mitt fall. Vackraste plymouthfamiljen och en middag som äntligen tillfredsställde min månadslånga längtan efter sushi. Den klart sämsta födelsedagspresenten var den med det nattliga beskedet från British Airways, att planet inte skulle lyfta. Funderar på att utesluta den sista halvtimmen på min dag och låtsas som om det där hände efter midnatt. För inte var det ett bra avslut på en annars vacker, snöig,

Kungligt

Sushi-förhoppningarna, höga.

Joel håller låda.

Är det julkänsla eller galenskap? Hårfin gräns..

Poserna, vars ränder aldrig går ur.

Att retas är något plymouthfamiljens medlemmar gärna sysselsätter sig med.

Ja popsnörena slår till igen.

Fick en friendsväska (för alla timmar vi lagt på friendstittande i soffön) fylld med finaste presenter. En alldeles för vacker vintagetopp som redan är ett nytt favoritplagg (bilder kommer säkerligen), en massa fina foton från tiden på trematon och ett presentkort på valfri konsert/föreställning samman med folket. Fick också en stor ram fylld med fler foton från senaste månaderna. Den står kvar på Trematon Terrace och hälsar mig välkommen tillbaka.

Kronan fick vara på halvvägs hem, innan blåsten blev för mycket och jag räddade ner den i väskan. Det är helt sjukt vad fina de är, familjemedlemmarna.. Tack för alltet.

Resenärer i nöd

Flyget hem blev inställt. Kaoset, ett faktum. Dagen har bestått av diverse toppar och dalar, just nu är det, som ni ser, inte allt för illa. Vi har boende på skönt hotell, vi har rödvin, vi har pizza, vi har fräschör i morgonrock. Ett nytt flyg är bokat hem, håll tummarna, 23e december gör vi ett nytt försök. Men till Köpenhamn den här gången, det närmsta vi kunde få både avstånd och tidsmässigt. Har jag tur kan jag vara hemma på julafton nån gång, men peppar peppar, jag törs inte hoppas. Blir alltså 3 dagar London, och flygbolaget betalar, kunde vara värre.. Mitt i hemskaste peströra har vi det ändå mer än okej. Bara tacksam att jag slipper ta mig genom det själv, allt blir lite mindre jobbigt samman med de andra strandsatta. Johanna kom inte heller iväg, hon skulle åka tåg, men de var också inställda.
Just nu väntar jag på att någon ska väcka mig ur en veckolång feberyra eller liknande. Dagen har varit mardrömsmarig och overklig på så många sätt. Berättar mer i morgon. Nu ska jag mysa vidare i den krispvita morgonrocken, glömma mina sorger och snart, väldigt snart, kollapsa i en skööön säng. Försvinna bort från verkligheten ett litet tag.
Hälsa hem/K

Dokumenterat 22

Precis på 12slaget, ett par blixtar från kameran för att dokumentera mitt 22åriga ansikte. Så här ser jag ut vid denna högst ointressanta ålder:





Idag är det 19 december for real. Jag har som ett klassiskt födelsedagsbarn legat och halvslumrat sedan klockan 7 i väntan på den minst lika klassiska uppvaktningen, tårta och gratulationssånger.
Den typen av uppvaktning kan slänga sig i väggen, födelsedagsfirande enligt Plymouthfamiljen är något helt annat.
Runt 10 hördes ljudet av en knackning på min dörr, strax följde lätet av ett par fötter som raskt rusade nerför trappan för att lämna mig åt mitt öde utanför dörren. Jag, morgonseg och aningens förvånad, tog på mig ett par byxor och tryckte ner handtaget. Utanför stod ett fat, med ett brinnande ljus, en Oreo-kaka och en lapp. På lappen stod det "Följ lapparna". Upptäcker till min glädje ett litet spår av små lappar med nedskrivna upplevelser och minnen från senaste tre månaderna, skrivna av mina älskade rumskamrater. Spåret ledde nerför trappan och in i vardagsrummet, där kärlekarna mina hade radat upp sig bakom en av sofforna. Mastig frukost uppdukad, Amanda med en gitarr och en egenkomponerad låt med tema Karolina. Det var fint, klämmigt, underbart och skrattskapande. Efter Amandas ypperliga låt, kom så äntligen den klassiska Ja må du leva och därefter varma kramar. Sen hämtade Johanna scones. Frukosten kunde inledas. Det fanns lax, cream cheese, grapefruktsjuice, hallonsylt, te, kaffe, kärt umgänge. En väldigt bra start på en dag som nog kommer fortsätta lika fint. Nu ska jag duscha, sen ska jag packa och sen ska jag be till gud om bra flygväder imorgon.
Kyssar så länge

Tjugetvåe

Så är man en 22åring om 4 minuter. Det känns inget särskilt eller speciellt alls. Inte tillräckligt gammalt för att framkalla åldersnojja och inte tillräckligt ungt för att öppna upp nya världar som byxmyndighet, systembolag, körkort eller utgångsmöjligheter. Med lite alkohol i blodet och väldigt mycket hemlängtan, på grund av att flygtrafiken och snöstormar hotar min hemfärd, sitter jag hemma i de lite för rosa sofforna på 2 Trematon Tce. På Joels dator spelas julmusik, abrupt avbrutet med Beach boys ”God only knows”. Kvällens låt helt klart, med tanke på hur glad och melankolisk jag blev av att höra den gå på.
Det ligger någon slags mystisk ödesymfoni över ikväll. Något i luften..
Nyss var jag ute med Erika och Amanda, men gick snabbt hem igen, otålig och lite obekväm.. Kanske beror en del av humöret på vackra födelsedagssms, som skapar den ganska ovana önskan om att få vara någon annanstans, vara hemma, med närakära. Jag är redo att bryta upp för ett litet tag. Ge mig jullov, det är ju så nära nu. Snälla världens väder, snälla, låt flygplanen flyga och vädret sluta yra. Låt mig komma hem.

Kära blogg, jag vet att jag återigen varit frånvarande. Skälen är många. Essäns avslut förvandlades till en känsla av frihet och ingen vidare lust för olika commitments i livet, dvs bloggosfären och andra internetbaserade åtaganden.
Och sen några dagar senare fick jag ta itu med nästa (och sista) skoluppgift. Ett seminarium på 10-12 min. Det är sedan tre dagar avklarat och lagt bakom mig.

Det största skälet till frånvaron, det som har hållit tag om tankarna de senaste veckorna, är beslutet om att åka ifrån, eller stanna i Plymouth. Från början var det en tremånaders kort kärleksromans, men för ett tag sedan fick jag höra att jag kunde förlänga studierna här. Det var tillräckligt frestande för att få mig att lägga sverigelivet på hyllan ett tag till. Så vänner och fiender, jag blir borta ett tag till. Självklart en kortare hemvisit till pojkvän, hemfolket och käraste hemstad nu till julen, men sen 2, 5 månad till à la Plymouthleverne.

Ibland önskar jag att Adam Benjamins lektioner var mindre givande, men käraste bekantskapskrets, det är terapi, rörelse, teater, improvisation i ljuvaste mix. Jag är inte på långa vägar klar. 1a april är jag er igen, och om förhoppningsvis mindre än två dygn får ni låna mig i några veckor, innan flyget tar mig åter över havet.
Jag saknar er och ser fram emot en blixtsnabbt intensiv visit.
Julsmakande kyssar

Att spela utomlands och hitta hem

Gårdagen med giget och folket. Det var helt underbart. Jag borde inte gå av scengolvet, jag vill bo där. Det är mitt hemland.
Scenutrymmet bestod av ett schackrutigt golv, väggarna illvrålsgröna, belysningen softad. Plymouthfamiljen var så klart där, Joe från klassen, samt Max, Louis och en stor del av deras umgängeskrets. Det var fint. Det var jättefint faktiskt. Tårar och kärleksförklaringar från kors och tvärs. Total uppmärksamhet, och jag ville bara spela mer och mer och mer.
När jag kommer tillbaka till Sverige måste måste MÅSTE jag skaffa mig pengar, så jag kan köpa mig lite utrustning och börja experimentera på riktigt. Det här går inte längre. Det är dags. Ta kragen i ett riktigt stadigt grepp och rycka upp. För inspirerad för att låta bli.

Efteråt var det lyriskt humör. Jag och Johanna följde engelsmännen till deras hus för lite jamsession. Där blev mycket skratt, stämsång, inspirerande gitarrslingor och människor jag kommer sakna. På vägen hem såg vi en fönsterkatt och blev ännu gladare. Det var en fin kväll, sådana vill jag ha fler av.

Puss på er.

Preparationer

Idag är det 2 december. När jag vaknade låg ett tunt pudertäcke av snö utanför fönstret. Nu har det smält bort. Men det spelar ingen roll, för något så främmande som julkänslor har framkallats i mig. De är starkare och mysigare än någonsin, för visst finns dom där litegrann varje år men inte som i år. Jag är lite så där nu-borde-vi-sjunga-julsånger-och-baka-pepparkakor-och-dricka-glögg-och-slå-in-paket-med-lackstänger-och-fixa-ett-luciatåg-för-det-är-faktiskt-jul-nördig.
Kanske är det något med det här landet och deras julhysteri som smittat av sig på mig? De har skridskorinkar, julmarknad och pynt var man än går. Eller kanske är det frånvaron från hemmet, familjen, snökaoset och minusgraderna? Det kommer hur som helst bli en mysmånad med lussebak och härligheter, det kan jag garantera.
Men ikväll får julkänslorna stiga lite åt sidan och ge rum för en minimal nervositet och musikaliteten. Giget på Fortesques källarbar är här, i kväll, en halvtimme, 2-3 nya låtar och vänners närvaro.
Har lånat en gitarr, har övat, har duschat och ska nu öva mer. 8.30; soundcheck, spelning; senare.
Jag är peppen.

Tillbaka till nutiden

Det har varit en lång och mödosam natt, smärtan skar som knivar längs hela ryggraden, minuterna kändes som timmar. Men så i morse just som solen skulle till att stiga upp, föddes äntligen min lilla essä. Den var 10 sidor lång och bestod av ungefär 2500 ord i typsnittet Arial. Kritvitt, klorblekt papper och svarta, skarpa bokstäver. Det var en rättså svag skapelse, tunn och förvirrad, ohållbar och klen på många sätt, inte särkilt vacker för ögat eller bra strukturerad, men bara faktumet att den äntligen kom till världen är den bästa gåvan någon kunnat ge mig..

Lyckan, och framför allt lättnaden var stor, med raska steg gick för att lämna in essän i morse runt 10. Ögonen var förvandlade till torra, rödsprängda klot och på läpparna låg ett utmattat leende. Men jag var tillbaka i nuet. Min värld bestod inte längre av en kutig rygg framför en laptop. Från den stund mina händer släppte tagit om pappersbunten som ska föreställa mitt skolarbete, blev jag fjäderlätt. Dagen har spenderats på allra bästa sätt. Först besök i Plymouths galleria, där jag roade mig själv med att pröva en massa vackerheter till klänningar. Inga köp, har varken råd eller plats i hemfärdsväskorna, men en förbluffande rolig aktivitet när det faller sig på.
När klänningarna var färdigprövade och hungern smög sig på, fick det bli till att promenera hem och äta lunch. Samman med lunchen föll ett antal timmars slappt tittande på vänner samman med några av plymouthsvenskarna. Att bara få sitta så, utan en essä, likt en gam cirkulerande över huvudet, var skönare än jag kan beskriva med ord.
Mot eftermiddagen når vi dagens höjdpunkt: Jag och Erikas gitarr. Tillsammans komponerade vi ihop två nya låtar. Perfekt inför spelningen på torsdag. Glädjen total, kreativiteten i blodomloppet. Jag njöt.
Kvällsmat blev Johannascones samman med lite soffhäng, tills gruppen splittrades. Amanda och Erika stack ut för en essäavskedsöl, Johanna in på sitt rum för diverse kreativa göromål skulle jag tro. Jag och Joel byggde soffö och belönade essäavslutet med underbaraste regissören Wes Andersson och hans film Rushmore. Den mannen vet hur man gör film. Samtidigt som filmen; En pojkvänskonversation via sms.
En sammanfattning av dagen, allt det jag ville ha och allt det jag behövde.

Imorrn är det första december och då ska en ny era inledas i Plymouthfamiljen. Julstök. Starten tar vid 08.30 då traditionsenligt tittande på Sunes Jul ska bli av. Det ska bli fint att träffa Rudolf Andersson igen.

Men tills dess, godnatt jordklotet, den här kroppen sov bara 4 ½ timme vid senaste sängvisit.

Barbicandag

Han kom hit, han var här, han åkte. 8 dagar där jag ignorerade allt vad hette skolarbete och hållbar ekonomi. Sådan lyx har jag inte möjlighet eller tid med längre. Nej numera stavas tillvaron ESSÄSKRIVNING och ångest. Därav bloggfrånvaron.
Att lämna bort vardagen i en vecka var minst sagt värt. Vi åt ute, åt inne, åkte cornwalltripp och tog igen bortsprugna dagar. Igår var det precis en vecka sen han satte sig på bussen tillbaka och det känns lite grann som vardag igen, men också en aning tomt. Tiden går fort och långsamt på samma gång. Han passade rätt så bra in i Plymouth. Titta själva:

Vi tog en promenad i Barbican en dag..

Han i hamnen

Platsen, båtarna, vattenspegeln

Fin skylt vid antikvitetsaffär

Titta på havet

Vi gick till Smeatonfyren.

Nu har jag sett den och jag var väl kanske inte jätteimpad. Men visst, fint.

Att turistfotografera

Fler bilder inom kort. Nu måste jag tyvärr ta tag i mina studier

Wingardium Leviosa (att sväva lite ovan mark)

Igår var det fredag och Harry Potter-premiär i Plymouth. Familjen och kanske 20 plymouthbor var på plats. I en halvsunkig och alldeles för stor biosal sprang jag rakt in i magin och blev kär igen och igen och igen, inte i Harry men i alltet. Skådespeleriet har trappats upp rejält, allvaret också. En ständig mix av blod, svett och tårar. Ja hjälp, den var ju faktiskt bra på riktigt.
När filmen var slut och de flesta familjemedlemmarna var lyriska och svävade på trollformler, gick vi raska steg hemåt.
Jag gick upp och tog på paljettklänning och tjockrött läppstift, för Johanna ville fota, och jag tackade ja till att figurera i fotografierna. Bara armar och sockervadd i handen, regnet som öste ner..
Hos den här rara damen finns resultaten.
Det var en bra kväll och får ses som en slags tidig belöning för allt slit jag måste ta mig för idag. Studier ska genomföras, men inte med möda, utan faktiskt med nyfikenhet och upptäckarglädje. På med jackan och med böcker i väskan, till ett café med god cappuccino och solsken rakt i fejjan. Blir inte fel. Svävar lite, mitt i röran.

Pojkvänsvisit

Hej bloggen. Det är paus i blogglivet för jag har pojkvän på visit och det är finaste av fint.Tänkte bara berätta om dagens voicelektion. Grymma läraren Nix eller Nicola lärde ut två nya låtar till körsången, och de kommer få följa med mig resten av livet. Det var Foo Fighter's "Home" och Blur's "Tender". Båda hade något melankoliskt, sorgligt och vackert i sig som bara satte pricken över i. Det är frustrerande att ha begränsad internetåtkomst, för annars skulle jag youtuba låt efter låt och mysa ihjäl mig.

Imorrn ska jag och Viktor åka till Cornwall och St.Ives. Det är längst ut på Englands västkust och ska visst vara pittoreskt och sött som honung. Tydligen många gamla författare och konstnärer kärt. Och jag tror det passar mig som hand i handske, utflykter har en central plats i hjärtat.
Kameran packas ner, pengar som jag egentligen inte har, ska spenderas. Det är inte alltid man har pojkvän och englands kust samtidigt..

Nu ska jag lyssna på Blur, bara en gång till.

Lördagsbestyr

Jaha den femte förkylningen är här. Jag lackar ur nu. Natten har bestått av dåliga drömmar och sängvridningar. Det är lite för mycket i mitt huvud, mycket som ska gå ihop, och med en hosta som rispar, drar och försätter hela kroppen i spänningar blir jag hemma idag.
Har jag tur orkar jag trots sängliggandet börja forska runt den stora skoluppgiften, en essä på 2500 ord, som jag ska skriva.
Men hittils bara säng sängs säng och strax en hälsosam kopp grönt te med kopiösa mängder honung.
Något positivt mitt i hosthackande misär är att jag kan ta mig tid till att ladda upp bilder från helgens lördag. Kvinnorna från Plymouthfamiljen begav sig ut på gator och torg mot Ebrington Street, där Johanna tidigare hittat mysigaste vintagebutiker och bästa caféet i staden. På vägen dit fanns pastelliga hus som jag blev lite kär i och söta barn som sprang med lördagsgodis i nävarna.

Solbländade

Amanda och Johanna ser ut som ett seriöst indiebands EPcover

Stora jackor, små kroppar.

Clifton, gatan, puben

Nutida (och framtida?) roomie Erika, ibland ser hon ut som jag känner mig.

Busighetens Amanda på finfiket.

Grön bil, grönt hus.

Pax för det turkosa.

Barn på lördagar

Plymouths färgskalor passar mig som hand i handske. Hur ska man kunna lämna?

Kalarippayattu

Under gårdagens fysiska teaterlektion visade Ramirez oss några videoklipp på kalari, en kampsport från indien, som vi utövar i små doser. Det är här man hittar rörelser med namn som lejonet, ormen, hästen, katten och elefanten. Om man är något så när skicklig på de där grejerna kan det se ut som på filmen här nedan. Så ser det inte ut i våran klass, inte ens i närheten. Vi har till skillnad från männen på videon, inte legat i träning sedan barnsben. Lite synd, för visst fanken hade det varit grymt att kunna hoppa och sparka och ha sig. Ingen skulle ha en chans. Nä men allvarligt talat, det är en grym kampsport som utmanar och skulle vara kul att veta mer om. Jag gillar det. Träningen sitter lika mycket i huvudet som kroppen. Prima grejer för att öva på koncentration. Tänkte hur som helst att ni nu ska få se ett av de klipp Ramirez visade oss, så får ni ett hum om vad jag håller på med hela dagarna. Musiken i klippet må vara fjollig, men rörelserna är det inte.

Konsten att nätverka

I torsdags kväll var jag och Erika till The Fortescues källarbar. Där finns det gröna väggar, mysbelysning, akustiska kvällar och plockmat för den som känner för det. Vi drack cola tills jag tog tag i mina bristande nätverknings-skills och letade reda på personen som har hand om spelningarna. Ett fast handslag och en och annan namedropping senare var det bokat. 2 december Karolina Nordman spelning på Cellar bar. Alldeles för roligt. Nya låtar ska skapas, repetitioner av äldre ska genomföras. Peppen är på. Det här med nätverkande kanske inte behöver vara så svårt ändå. Ska nog se till att bli en mästare på saken ifråga, nätverka helvetet ur mig, nyttja kontakterna till bristningsgränsen.

Sorgligt bara att mannen i mitt liv inte kan närvara under spelningen, men snart kommer han hit. 8 dagar kvar och helt jävla underbart ska det bli att se honom. Hela 9 dagar blir han här. Mer än halva tiden av Plymouth har ändå gått, så då är den jobbiga biten över. Ibland blir jag galen av avståndet och alla tankar, men för det mesta går det bra. Snart är väntan förbi.
Jag är ju tack och lov ständigt underhållen av mina älskade plymouthsvenskar så dagarna flyger nästan för fort förbi. Plymotuhfamiljen, vacker i vått och torrt, får min röst att dagligen skrika av skratt angående diverse dekadenta äventyr m.m. Hjälper mig sträcka på ryggraden när jag säckar ihop lite för mycket av saknad och galenskap. Vad vore Plymouth utan oss?

Igår var jag ut på äventyr med Amanda, vi hamnade på en jamsession i det stökigaste huset i Plymouth. Där fanns förutom disk, skräp, smuts, damm och mer skräp, en banjo, ett piano, nästan för många gitarrer, en bas och ett par synnerligen trevliga musiker. Vänner till de inte längre så nyfunna fotografvännerna.. Det blev fyra timmars jam som kändes som en halvtimme. Några olika versioner av Hold your Horses ingick, däribland reggeaversionen, ingen favorit precis, men för kul för att låta bli. Jag är frestad att pröva banjon och kommer garanterat ta den i besittning en annan gång.

Idag har jag mest legat i Erikas säng och myst. Hon är sjuk och jag var slut. Vi tittade på Little miss sunshine och hade det alldeles för bra. Sov ett par timmar, vaknade och åt lite mat. En ganska händelselös men bra mysdag, vilket faktiskt kan behövas ibland. En konstpaus mitt i livet..

Ledigheten, kreativiteten

Utsikt från Mount Batten

Lediga torsdagen. Hittills Jens Lekman och fotoredigering samman med ett väder i gråskala. Grått väder utan regn är ibland det allra bästa vädret. Det finns inga krav.
Jag mår mys och tänker ägna mig åt fotopromenader, musikskapande och pjäsläsning. Kvällen blir källarbaren på the fortescue med familjemedlemmarna, där jag eventuellt kan komma att ha en spelning om jag bara tar mig i kragen och nätverkar. Vi får se hur det går.
Nu till planerna!

Allt på samma gång

Idag vaknade jag försent, efter en mardröm, rusade upp och klädde mig, åt och borstade tänderna på en kvart. Jag lyckades komma i tid till kontakimpron, och älskade läraren Adam Benjamin var dessutom försenad. Vilken tur för mig.
Dagens lektion innehöll en ytterst snygg och rolig fäktning med pinnar, kände mig stark och mäktig, en ovanlig men mycket gemytlig känsla för denna dalkulla.
Stor del av lektionen spenderades med improvisationer runt text. Tidigare har det mest bestått av rörelsemoment, men nu var alltså alla deltagarna tillräckligt mogna för nästa steg.
De improvisationer vi gör under de här lektionerna är inte detsamma som teaterbaserade improvisationer. Man går inte in i olika roller eller karaktärer på riktigt samma sätt, utan utgår mer ifrån sig själv och de känslor, händelser, föremål m.m som finns i rummet. Det är utmaningar som drar undan mattan på mig gång på gång, man går aldrig säker. Och som ni redan vet är det så jääääääkla kul. Jag tänker inte ens be om ursäkt för mitt tjat. Jag är kär. Kontaktimpro är världens bästa pojkvän.

Från stressig start till underbara fyra timmars kreativitet fortsatte dagen som jag ville. Joel lagade god lunch och bjussade, vilket jag var galet tacksam för eftersom jag själv var lagom slut efter nyss nämnda kreativiteten. Sen blev det lite kaffe och dåsande i soffan, som strax transformerades till soff-öns förlovade land. Hela plymouthfamiljen sjönk ner i härligheten och besökte Kvarteret Skatan via min externa hårddisk. Ett jäkla mys som alltid.
Vidare gick dagen med monologletande. Idag läste jag ”Här står jag framför er naken” av Joyce Carol Oates. Den kvinnan har något att komma med, hittade en hel del fint material må jag säga. Men mer än en timmes läsning hanns inte med eftersom vi väntade engelskt besök. De två fotograferna från helgens bravader var inbjudna på sconeskväll. Soff-ön fick återigen bli två helt vanliga soffor, hemskt och inte i närheten av samma mys, men det får faktiskt inte plats sju personer i den, hur gärna man än vill.
Engelsmännen hade med sig en gitarr som tyvärr konkurerar ut Erikas second hand-gura ”Låra Crofft” ganska skapligt. Kvällen som var en riktig flipp, goda scones, trevligt folk och sköna gitarrer, lider nu mot sitt slut. Amanda sitter i soffan mitt emot och knattrar lite för aggressivt på sitt tangentbord, hon spelar säkert tetris. De andra har krypit till kojs och jag är strax på väg.
I den andra soffan sitter jag och engelsmännens gitarr, de lånade ut den till oss för ett litet tag. Vilken gåva. Jag känner att stora ting är på gång, morgondagen som går under namnet lediga torsdagen kommer med god vind i de musikaliska seglen. Låtskapande är i antåg!

Veckorapport

Hej folket!
Frånvaron på bloggen har många orsaker, födelsedagar, slut på internetpengar, skoluppgifter, förkylningar och så vidare.. Veckan har varit späckad med aktivitet minst sagt.
Det började med måndagen, dagen då Amanda förvandlades från en 23åring till en 24åring. Ingen större förändring i hennes karaktärsdrag vilket glädjer mig. Hon är precis lika vulgär och underbar, kanske med en något ökad känslighet för åldersrelaterade skämt.
Presenterna från plymouthfamiljen bestod av en tshirt med ett mycket personligt tryck samt en foto och kollagebok. Mycket uppskattat. På kvällen gick vi ut och åt tapas och blev serverade av en dansade spanjor (han klappade i händerna så där salsaaktigt när han inte hade gäster att passa upp på), efter det gick jag och Johanna hem medan resten av familjen stack till Mutley Crown, mötte lite klasskamrater och drack billighetens billigaste drinkar. 1 pund för en öl på måndagar. Det är ca 10 kr. Inte klokt.

Dagen därpå var det hemma från skolan för att försöka råda bot på den långvariga hostan, jag svär ibland var lugnorna på väg upp. Nu är jag nästan helt återhämtad, men har tyvärr lyckats smitta av mig på både Erika och Amanda. På kvällen gick vi på teater och fyllde på våra kulturella depåer. Trevligt är bara förnamnet.

Onsdagen var kontakimpro på dagen, ännu bättre än tidigare, och för evigt min stora kärlek. På kvällen var det umgänge med en grabb från min och Erikas röstkurs. Han heter Fraser, är 25 och gillar att prata. Mycket. Vi spelade biljard och hade trevligt. Jag och Erika vann över honom och Amanda.

Torsdagen var skön hemmadag och kväll för min del. Hade en något tjockare text än tidigare att läsa och behövde komma igång. Innehållet var fysisk teater och Grotowski. Mycket intressanta grejer om ni frågar mig. Han har en del att säga till om.

Fredagen var jamsession hos Fraser. Det var kallt i hans hus, men det fanns två gitarrer, en Amanda, en Erika och ett glas vin, så det gick ju inte klaga. Efter några timmar av fingerplock och riffande drog vi oss ut i Plymouthnatten, det ösregnade så vi tog en taxi mot studentområdet. Hade tänkt gå till Upsu som är studentkåren och ett billigt ställe, men kön var 7 mil lång så vi rusade över på andra sidan gatan i stället där vi hittade in på Firefly. En ganska okej bar där de spelar daft punk, justice och la roux och har en mysig terass med finaste partybelysning. Vi dansade, både snyggt och fult, och hittade nya vänner. Ett par trevliga och något timida fotografstudenter vid namn John och Max som gillar Sverige och Stockholm. Glada över att hitta reko människor att prata med, byttes det nummer och pratades på. Dansandet kom åter och pågick tills klockan tickade mot kvart i tre och lite för många män blev lite väl på. Vi tog vår tillflykt hemåt och slumrade snart in.

Lördagen var festligheter igen. Jag och Amanda tog oss till Upsu, träffade Shioban från vår klass, som är en av de mest ärliga och öppna människor jag någonsin träffat. Hon är en frisk fläkt som får mig att tappa andan gång på gång med sina inte så politiskt korrekta uttalanden. Samman med henne såg vi ett band som jag inte riktigt kunde kategorisera, lite konstigt och lite hopkok av allt och intet. Johanna kom förbi och förhöjde kvällen ett tag, innan hon skulle hem och jag och Amanda fortsatte mot Ride där de trevliga fotograferna från kvällen innan höll hus. Kvällen flög förbi, vi hamnade på firefly igen, kom in på ämnet Jurrassic Park. Det blev ett ramaskri från Amanda och John när jag bekände min icke befintliga vetskap om denna enligt dem ”90-talsklassiker”. Jag nämnde att jag hade den på datorn, så vi tre svepte vår öl och begav oss mot hemmet på Trematon.

Amanda uppfann den natten något som numera går under namnet soff-ön, världens bästa uppfinning om ni frågar mig; Två soffor som ihopfösta bildar en liten grop, ett litet näste där man lätt kan se på film efter film. Fastna hela dagen. I alla fall startade jag filmen, Amanda somnade 20 minuter in och jag och John tittade tappert klart. Halv sex på morgonen släntrade han hemåt, jag försökte väcka Amanda men hon låg kvar i Soff-ön resten av natten. Själv slängde jag mig ner imin egen säng och sov som en liten gris till klockan 1. Angående filmen måste jag säga att jag fortfarande inte förstår tjusningen, men har lovat Amanda och våra engelska vänner att ge deras älskade film ett försök till. Möjligen en gång när jag inte är riktigt lika rusig och trött.

Söndag och måndagkvällarna har också spenderats med de nya vännerna. De ville ses idag med, men vår plymouthfamilj har inte setts i full skala på ett tag så vi bokade om det mötet och spenderar i stället kvällen i varandras närhet. Erika har gett mig huvudmassage, de andra har gett mig skratt. Soff-ön är mitt hem och där ämnar jag stanna resten av kvällen, läsandes monologer inför kommande scenskolesök. Imorrn har jag kontaktimpro så därför finns inte ett problem i världen, förutom hur jag så småningom ska kunna ta mig upp från denna soff-ö. Men en sak i sänder, nu står soff-ö-häng på agendan och inget annat.

Ticket to ride

Alldeles alldeles nyss köpte vi flygbiljetter hem, 20 dec 18.01 står jag på svensk mark igen. Fick en rejäl dos hemlängtan. Snön, folket, hemmet! Ca 60 dagar kvar på Trematon. Det är vackert här, men det kommer vara underbart att komma hem också. Om nu allt går som det ska.. Amanda har lyckats skrämma upp mig. "British airlines kraschar alltid"
Snälla, allt jag vill ha i julklapp är att komma hem hel och ren. Ge mig det.
Nu ska jag sova bort min hosta. Puss och godnatt

The Barbican

I torsdags var jag ute och strosade i The Barbican, typ Plymouths gamla stan.
Det är ett mysigt område nere vid vattnet med kullerstensgator, fina dörrar och hus, trånga gränder.

Längs gatorna trängs fish and chipsställen med barer, restauranger, fik och affärer. Det är ett ganska litet område, men den sparsamma ytan kompenseras med en rejäl mysighetsfaktorn. Det är som en liten tripp tillbaka i tiden. Får mig att tänka på sjömän, dekadens och pirater.

Plymouths art centre, på väg ner till Barbican.
Här kan man se konst, äta mat och se på bra bio.

Älska innergårdar

Annabels, en burlesk-klubb som vi någon gång ska besöka

En hamn att vallfärda till om man är sugen på tröstande omgivningar

Vimplar över gatorna

En ytterdörr som jag önskar var min egen.

Mest färggranna fönsterluckorna.

En smal gränd som jag förälskat mig i.

Kom hit så tar vi en promenad!