Så är man en 22åring om 4 minuter. Det känns inget särskilt eller speciellt alls. Inte tillräckligt gammalt för att framkalla åldersnojja och inte tillräckligt ungt för att öppna upp nya världar som byxmyndighet, systembolag, körkort eller utgångsmöjligheter. Med lite alkohol i blodet och väldigt mycket hemlängtan, på grund av att flygtrafiken och snöstormar hotar min hemfärd, sitter jag hemma i de lite för rosa sofforna på 2 Trematon Tce. På Joels dator spelas julmusik, abrupt avbrutet med Beach boys ”God only knows”. Kvällens låt helt klart, med tanke på hur glad och melankolisk jag blev av att höra den gå på.
Det ligger någon slags mystisk ödesymfoni över ikväll. Något i luften..
Nyss var jag ute med Erika och Amanda, men gick snabbt hem igen, otålig och lite obekväm.. Kanske beror en del av humöret på vackra födelsedagssms, som skapar den ganska ovana önskan om att få vara någon annanstans, vara hemma, med närakära. Jag är redo att bryta upp för ett litet tag. Ge mig jullov, det är ju så nära nu. Snälla världens väder, snälla, låt flygplanen flyga och vädret sluta yra. Låt mig komma hem.
Kära blogg, jag vet att jag återigen varit frånvarande. Skälen är många. Essäns avslut förvandlades till en känsla av frihet och ingen vidare lust för olika commitments i livet, dvs bloggosfären och andra internetbaserade åtaganden.
Och sen några dagar senare fick jag ta itu med nästa (och sista) skoluppgift. Ett seminarium på 10-12 min. Det är sedan tre dagar avklarat och lagt bakom mig.
Det största skälet till frånvaron, det som har hållit tag om tankarna de senaste veckorna, är beslutet om att åka ifrån, eller stanna i Plymouth. Från början var det en tremånaders kort kärleksromans, men för ett tag sedan fick jag höra att jag kunde förlänga studierna här. Det var tillräckligt frestande för att få mig att lägga sverigelivet på hyllan ett tag till. Så vänner och fiender, jag blir borta ett tag till. Självklart en kortare hemvisit till pojkvän, hemfolket och käraste hemstad nu till julen, men sen 2, 5 månad till à la Plymouthleverne.
Ibland önskar jag att Adam Benjamins lektioner var mindre givande, men käraste bekantskapskrets, det är terapi, rörelse, teater, improvisation i ljuvaste mix. Jag är inte på långa vägar klar. 1a april är jag er igen, och om förhoppningsvis mindre än två dygn får ni låna mig i några veckor, innan flyget tar mig åter över havet.
Jag saknar er och ser fram emot en blixtsnabbt intensiv visit.
Julsmakande kyssar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar