Att spela utomlands och hitta hem

Gårdagen med giget och folket. Det var helt underbart. Jag borde inte gå av scengolvet, jag vill bo där. Det är mitt hemland.
Scenutrymmet bestod av ett schackrutigt golv, väggarna illvrålsgröna, belysningen softad. Plymouthfamiljen var så klart där, Joe från klassen, samt Max, Louis och en stor del av deras umgängeskrets. Det var fint. Det var jättefint faktiskt. Tårar och kärleksförklaringar från kors och tvärs. Total uppmärksamhet, och jag ville bara spela mer och mer och mer.
När jag kommer tillbaka till Sverige måste måste MÅSTE jag skaffa mig pengar, så jag kan köpa mig lite utrustning och börja experimentera på riktigt. Det här går inte längre. Det är dags. Ta kragen i ett riktigt stadigt grepp och rycka upp. För inspirerad för att låta bli.

Efteråt var det lyriskt humör. Jag och Johanna följde engelsmännen till deras hus för lite jamsession. Där blev mycket skratt, stämsång, inspirerande gitarrslingor och människor jag kommer sakna. På vägen hem såg vi en fönsterkatt och blev ännu gladare. Det var en fin kväll, sådana vill jag ha fler av.

Puss på er.