Londonlivet

Jag har överlevt och landat i London. Jag har sovit i en dubbelsäng med tre andra. Jag har vandrat på trånga gator med butiker vägg i vägg i vägg i vägg. Jag har ätit bagel med rökt lax och cream cheese. Snackat halvtaskig engelska. Träffat äkta engelsmän. Försökt förstå Englands ganska överkomplicerade valuta, 1 penny, 2 pence, 5 pence, 10 pence, 1 pund, 2 pund. Myntstorlekarna är förvirrande. (5 pence-myntet är mindre än 2 pence-myntet. Totalt ologiskt)
Fyndat ett par nya vita tygskor för 5 pund, det är typ 55 sek, och två otroligt söta halsband.

London är färgstarkt, fyllt av höga tegelbyggnader (här gillar jag tegel) och vackra dörrar och bakgårdar. Önskar jag kommit hit tidigare. En sak jag kan säga är att jag måste hit igen. Har tagit en del bilder, men de kommer när jag börjar få ordning på tillvaron.
Imorrn ska jag köpa en adapter till vägguttagen, så mobil och dator kan laddas, och ett simkort som jag kan tanka pengar på. När jag fixat det, väntar ett besök på the tate. Typ som stockholms moderna muséum. Kan bli intressant.
20.00 åker vi från Heathrow till Plymouth med buss. Kommer nog ta sin lilla tid. Lär bli att ramla rakt i säng där. Måste till en början ta oss genom hela Londons tunnelbanesystem för att ens ta oss fram till Heathrow. Londonborna kan inte ha som vana att åka med mycket bagage, i alla fall är det så det verkar om man ser till stationernas oändliga trappor. Verkar inte ha hört talas om rulltrappor. De är sällsynta. Vill inte ens tänka på resan, hur svetten kommer lacka och hur tung all min packning kommer vara. På resan till London var Joel världens gentleman och bar en av mina väskor åt mig. Det var tacksamt, men samtidigt illa, jag anser mig skyldig att kånka mitt bagage själv. Det är ju jag som packat med yogamatta, spikmatta, dator osv osv... Fast när trapporna är många och långa och man hamnar på efterkälken är det faktiskt inte fy skam att få lite hjälp..
Angående resan och Plymouth så känns det faktiskt otroligt jobbigt att inte ha någon direkt trygghet. En natts boende kirrat liksom. Vart man tar vägen sen, det är en gåta. Har inga direkta förhoppningar på att vi alla kommer bo tillsammans. Vore nog kul men känns i stort sett omöjligt att ordna. Det gör mig inget. Jag tar vad jag får.
Det här med trygghet har liksom alltid varit min mest värdefulla grundpelare. Den rackarns pelaren känns ganska rasad, eller åtminstone något flagnad i färgen och sprucken just nu. Jag måste reparera det snarast. Hoppas på att komma tillrätta ganska fort där borta. Annars blir det tungt.
Jag saknar min främste faborit så otroligt mycket. Det gör ont varje gång han snuddar tankegångarna, och inte blir det bättre av att någon engelsk firma tycks heta Kalmar. Kan tankarna annat än vandra till den småländska kusten och det blonda hårsvallet där borta?
Med förhoppning om en ljusare framtid med rutiner, den väntar ju runt hörnet, säger jag godnatt. Det har varit en fin dag. Solen har kastat sig ner över gatorna.. Lugnar ner hjärtats klappningar till Erika och vår värd Jacks finlirs-jammande på gitarrer.
Det blir bra, jajjemen..