Londinpixx

Hej käraste! Har just joggat upp och ner i Plymouths terräng. Det är kullar och dalar var man än ser. Sjukt vackra gator! Alldeles för mysigt. Amanda utbrister minst en gång om dagen: Vilket jävla mys! Och jag kan inte göra annat än att hålla med.
Hur som helst, medan energin fortfarande är uppe tänkte jag dela med mig av lite bilder från Londondagarna. Äntligen lite mixtrade och färdigtrixade.
Har skaffat mig ett uppladdningsbart internet här hemma (be mig inte gå in på vad det innebär) och kan blogga på i ett relativt lugn om man bortser från diverse skrattattacker från nedervåningen. Återigen Amanda, en av solstrålarna i mitt Plymouthanska liv. Här har ni bilderna nu då. Puss!
Reskamrat, peppad på att åka sista tunnelbanefärden till boendet i London.


London ovan tunnelbanan hälsade oss välkomna med solsken.

En natts sömn på tunn madrass, men ändå pigg och redo för Brick lane.



Johanna och Jack, Johannas kamrat och våran värd när vi var i London.


Amanda och Erika, allvar och skepticism
.

En av tusentals färgstarka dörrar i London.


Brick Lanes söndagsmarknad. Never ending och otroligt mycket prylar..

En karusellhäst och ett sött lokomotiv bland bråte i taket på en av byggnaderna som inhyste loppisar. Här köpte jag två fina plåtburkar, har dock inte bild på dem. Än..

Stolar i taket på samma loppis.


Ett ställe som sålde bagels på löpande band. Det var gott, jag åt en med rökt lax och ett berg av cream cheese.

Längre fram på färden blev det en cupcake också. Egentligen inte för att jag var särskilt sugen utan mer på grund av dess inbjudande form och färg, samt det beatlesinspirerade namnet på skapelsen: Strawberry Fields Forever.


Trötta fotgängare vilar trampdynorna ett tag.

Nästa dag och ett besök vid Themsen och konstmuseet Tate stod på agendan. Joel suckar över att Themsen blivit mindre sedan han var där förut.

Mycket mer än så hann vi inte med innan det var dags att ta tunnelbanan ut till Heathrow och hitta bussen till Plymouth. Det var en svettig färd med stress och tjockt med packning. Men alla överlevde färden och nu sitter jag här med en fin liten Plymouthfamilj till hands. Vi har redan blivit alldeles för vana att kunna tala svenska bland folk och råkar allt som oftast bli lite för obscena i våra uttal. (Ingen förstår ju vad vi säger, det gör väl inget?) Jag och Amanda sjunger sönder våra stämband med egna tappningar av svenska och engelska hits (gärna med en indisk brytning eller med ett uns av gregorian choir) och föräter oss på vinägerchips. Erika lagar scones, Johanna pizzabullar, Joel Omelett. Det är ett jäkla mys helt enkelt!