Åh Fagraskog...

Här kommer nu berättelsen om mina och Linas upplevelser och äventyr i Fagraskog. Den är lite längre en mina vanliga inlägg men förhoppningsvis läsvärd. Ingen solskenshistoria precis, men ändå!

Sist ni hörde från mig satt jag på ett bibiliotek i Kalmar och hyperventilerade. Typ. Vi hade inte lyckats skriva ut alla låttexter och ackord, och vi kanske inte hade någon kabel till min gitarr. På en fest med diverse alkoholhaltiga drycker och skränande människor skulle en akustisk spelning resultera i katastrof.

Som tur är hade killen som Lina hyrde ljudutrustningen ifrån lagt ner kabeln vi behövde, något jag bara tagit för givet, vilket jag i fortsättningen bör sluta göra. Kolla upp saker ordentligt, lärdom 1.
Jag tog som ni vet tåget från Kalmar till Växjö. Där mötte jag Lina med bil och tillsammans for vi vidare in i det småländska landskapet. Vi brummade fram på små vägar med en egenkomponerad vägbeskrivning från 25åringen som var föremålet för kalaset. Bilfärden innehöll diverse fresstylande och rap-sessions och var allmänt gemytlig. Vi hann både två erkänna vår olust inför den kommande spelningen. Allt hade gått så fort och halvdant fram till nu. Värden verkade lite underlig. Upplägget var oklart. Tiden var knapp...
Efter otaliga raksträckor och ett antal krökar var vi äntligen framme. Fagraskog. Några gårdar liggandes bredvid varandra med skog och åker runt omkring. Vår gård; en bondgård med allt vad det bör innehålla, loge, lada, traktor, gödsel, hästhage, rubbet.
Dagen började lovande, människorna som höll i festen var hjälpsamma och artiga, 25åringen något överstressad. Vi riggade och testade ljudet. Därefter var kalaset redan igång. Vi fick en drink, hälsade på några slumpmässiga personer. Åldern var blandad, mycket släkt, barn, unga, vuxna och äldre. Överdos av män. Brist på kvinnor.
Jag och Lina lyckades slutligen få tag i en skrivare och började skriva ut några låtar. Sen kom åskan. Strömmen gick. Många låtar fortfarande kvar att printa.. Vi gav upp. Började pynta oss för spelningen i stället. Strax dök kalasbarnet(25åringen) upp och ville att vi skulle börja spela. Hans schema hade fullkomligt gått under eftersom åska och regn förstörde aktiviteterna han så fint planerat. Med tipspromenaden inställd såg han gärna att vi i stället körde i gång. Detta var inte enligt planerna. Vi skulle spela först på middagen. Sagt och gjort vi prövade några låtar, men som vi redan förstått själva var det inte riktigt läge. Folket hade inte lust att sjunga och lyssna till musiken redan, utan ville mingla. Svårt att nå fram till kalaskillen om detta, men vi lugnade oss och lät 25åringens "musikaliske" vän göra entré på scenen i stället. En elgitarr, en osäker stämma, ja ni förstår resten..
Vårat humör och den redan låga spelglädjen fortsatte att dala. Men vid middagen när gästerna fått lite mer alkohol på omlopp i blodsystemet kändes det ändå mer okej. Cornelis tyckte de om.
Sen åt vi kallskuret, och trädde in i vad som skulle bli en lång väntan till efterrätt då vi återigen skulle spela. Till slut var dötiden avklarad, vi genomförde andra halvan av första set okej, men nu med många önskemål från barn och vuxna om att spela den och den, sjunga den och den.. Ett barn ville gärna själv sjunga Oh boy av Peps Persson. Det fick han. Kände mig som en dagisfröken, eller som gitarristen på Dagens visa. Försökte hänga med i den något svajiga takten.. Första setet var genomfört.

Därefter en lång väntan igen. Våran riktiga spelning, med längre set och mer dragiga låtar skulle komma igång efter fikat hade vi tänkt och trott var idén. Något vi sett fram emot. Nu skulle vi väl ändå få fart på festen?
Njae, blev svaret. När vi väl kom igång och körde några låtar verkade låtvalen inte riktigt stämma överens med publiken. Dansband ville de ha. Vi hade Inatt inatt och det var den enda. Utöver det ville gärna 25åringen avbryta mitt i våra set och själv hålla låda. Han skulle visst räkna resultat för någon tävling.. Gästerna hade tidigare fått bygga fågelholkar. Man skulle rösta på den man tyckte var finast. Ett högst ineffektivt sätt att räkna röster på, han intervjuade varenda kotte uppifrån scenen och frågade vilken fågelholk de föredrog.. Tror inte riktigt han höll koll på allt.
Nå väl, en evighet senare var han färdig och vi drog återigen upp oss själva på scen. Rösterna började svika, mitt intresse för att spela rätt och ens vilja hålla koll på ackorden sjönk. Det spelade ingen roll. Jag vet inte hur många gånger vi hade paus och återigen gick upp på scen, men nån gång gav vi upp. Runt midnatt skulle jag tro. Då blev vi åter avbrutna.
Det som fick oss att äntligen tillåta oss att gå och sova var synen av 25åringen som för 100de gången tog scenen i besittning. Denna gång med en gammal gubbe som någon hämtat ett dragspel åt. De flesta verkade glada, äntligen kunde de bugga utan stopp. Byfesten var ett faktum, vi borde aldrig varit där. Med en låtlista fylld av rockklassiker, svängiga 90-talshits och visor uttänkta för en fest med medelåldern på 25 var vi helt fel.
Lina och jag gick till vår sovplats, den något obekväma bilen. Tog varsin öl och uttryckte vår frustration. Så småningom kom sömnen, trots festen som bara 25 meter bort härjade fram till halv 4. Morgonen kom, vaknade med myggbett på halsen, enda området som inte var täckt av sovsäck eller kläder.. Alldeles för bistra, hemskt urholkade på energi, packade vi ihop, åt en macka, tackade för oss och lämnade för alltid Fagraskog bakom oss.